Juridiska Institutionen

Fristående kurs: Juridik och kön, 15h

Fritt valt ämne

Om trovärdighet och tillförlitlighet

-         en studie kring trovärdighet som hinder av objektivitet i en rättslig process

Uppsats av Thérèse Juel, VT 2008

INNEHÅLLSFÖRTECKNING                                      2

1. INLEDNING                                                             3

1.1  Bakgrund                                                                                       3                  

1.2  Syfte och avgränsning                                                                     5

2. TROVÄRDIGHET OCH TILLFÖRLITLIGHET     5

2.1 Definitioner                                                                                       5

2.2 Fri bevisprövning                                                                              6

2.3 Vad är sanning                                                                                7

3. RÄTTSFALLET                                                       7                                                            

3.1 Brottsanmälan                                                                                   7

3.2 Förundersökningen                                                                            8                                                            

3.3 Tingsrätten                                                                                        8

3.4 Hovrätten                                                                   10

3.5 Prövningstillstånd                                                                               11

4. NÄRMARE GRANSKNING AV FALLET                 11

4.1 Vad styrker Xs berättelse                                                                  11

4.2    Vad styrker IdFs berättelse                                                              12

4.3    Några jämförelser med JKs rapport                                                12

5. SAMMANFATTNING                                                   14

5.2 Mina tankar kring resning i Högsta Domstolen                                    14

5.2  Min sammanfattning                                                                          15

6. KÄLLHÄNVISNING                                                                    17

1. Inledning

För fyra år sedan blev jag bekant med en man på Gotland, som likt mig själv sysslade med att föda upp travhästar. Hösten 2005 berättade mannen att han tidigare samma dag hade varit i tingsrätten i Visby. Jag undrade vad han hade gjort? Först ville han inte berätta. Sedan kröp det fram att han ett och ett halvt år tidigare hade blivit anmäld av en tonårsflicka, som tidigare hade hjälpa honom med hans hästar. Flickans anmälan hade lett till att han nu var åtalad för att både ha sexuellt utnyttjat henne, som att vid ett tillfälle skulle ha våldtagit henne. Min första tanke var att ”jasså, är du en sån’ du!!” I telefonen bedyrade han att han var oskyldig. Jag tänkte att om han verkligen var oskyldig – då skulle han inte heller kunna bli dömd! När han några veckor senare ringde och berättade att han hade blivit dömd till fyra år i fängelse, blev jag minst sagt förvånad. Som grävande journalist började jag att fördjupa mig i hans fall. Den enda bevisning i målet, förutom flickans berättelse var vad andra hade hört henne berätta. Flickans ord hade stått mot mannens, och i och med den fällande domen hade hon därmed vunnit den s.k. trovärdighetskampen. Alltmer växte min fråga om min bekant – IdF – hade fått en rättvis rättegång?     

1.1 Bakgrund

Ofta förekommer feta tidningsrubriker om hur våldtäkterna ökar i landet. Ämnet är intressant för media. Dessvärre nästan enbart ur ett perspektiv – det kvinnliga.[1] Detta är min personliga uppfattning men som jag under de senaste åren även fått en hel del belägg för. Hur många män har vi sett, eller läst om i reportage som berättat hur de blivit oskyldigt dömda, och hur många kvinnor har vi sett eller hört, som har berättat att de har blivit våldtagna? Jag skriver detta, bara för att försöka skapa en förståelse för att när man som jag, ställer sig på den misstänkta och felaktigt dömdas sida, då kliver man in på ett ytterst kontroversiellt område.

Jag är sedan mer än 25 år frilansjournalist. När jag efter att jag hade fördjupat mig i IdFs fall, ville presentera det för de redaktioner jag tidigare under många år hade arbetat för, möttes jag plötsligt av ett kompakt motstånd. Överallt blev jag nu betraktad att vara ”något som katten hade släpat in”, och min yrkesmässiga trovärdighet sköts helt plötsligt i sank. 

I början av juni 2006 presenterades en rapport från Justitiekanslern. Rapporten heter ”Felaktigt Dömda – Rapport från JK’s rättsäkerhetsprojekt”, och var ett resultat av ett forskningsprojekt, som under två år undersökt om rättssäkerheten är tillräckligt väl tillgodosedd i brottsmålsprocessens alla delar, som hos polis, åklagare och i domstol.[2] Upprinnelsen till JK’s initiativ var att det under de senare åren hade blivit flera uppmärksammat friande domar i Högsta Domstolen i mål, där de dömda tidigare hade dömts till långa fängelsestraff, till och med dömts till livstid. I åtta av de elva granskade fallen hade de nu frikända männen, tidigare blivit dömda för sexualbrott. I flera av dessa fall fanns heller ingen annan bevisning än att ”ord hade stått mot ord” och att domstolarna i huvudsak hade lagt sin bedömning till vem i målet som de ansett vara den trovärdiga.                    

När man fördjupar sig inom juridik och dessutom ser på den ur könsligt perspektiv får, i alla fall jag, den känslan att man oftast gör det ur ett kvinnligt perspektiv. Återkommande höjs kompakta röster att rättstryggheten för brottsoffer inte fungerar, framför allt inte för kvinnor och barn i misshandel- och sexualmål. Att ingen ”lyssnar” på dessa drabbade när de gör sina anmälningar, och även om förundersökningar inleds, så räcker dessa sällan fram till åtal. Gång på gång poängteras att det är ”männens makt som råder i rättssalarna”. Jag håller gärna med om att kritiken är berättigad, men jag anser samtidigt att den är för enögd. Jag anser att det är lika angeläget som att vi har en väl fungerande rättstrygghet för brottsoffer, som vi ska ha en fungerande rättssäkerhet för misstänkta och felaktigt dömda. Dessvärre är ämnet ”felaktigt dömda sexualbrottslingar” politiskt inkorrekt idag, och i media, som anses vara den så kallade tredje statsmakten, tystas det ner så gott det går. När den idag prisbelönta tevejournalisten Hannes Råstam började med sitt reportage kring den incestdömda pappan[3], har han senare berättat att han under denna långa tid av förarbete var mycket ensam på redaktionen.

Åtta av de elva fallen som granskades i JKs rapport var, som ovan nämnt, just sexualmål. På JKs kansli finns idag enligt uppgift[4] tre fyllda pärmar med brev från dömda och deras anhöriga, som anser att de är oskyldiga. Minst hälften av dess brev rör just sexualmål, där målsägandenas ord stått mot de tilltalades och att inga andra bevis i princip har mera funnits än så kallad ”hörsägenbevisning” – att någon hört någon berätta något.

Sexual- och narkotikamål, anses vara de mest svårbedömda. När det gäller sexualmål har brottet ofta skett inom fyra väggar i en privat miljö och det saknas nästan alltid vittnen. Har det dessutom passerat en viss tid efter själva händelsen så saknas även teknisk bevisning. Men samhällets rättsmaskineri måste detta till trots ändå fungera, och ingen ska riskera att kunna bli oskyldigt dömd. Inte minst med stöd av den etiska normen[5] ”bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig fälls.”

1.2  Syfte och avgränsning

Följande citat är hämtad ur det fall jag närmare kommer att belysa i den här uppsatsen:

”Sammanfattningsvis finner tingsrätten X berättelse trovärdig och tillförlitlig. Den skall därför, mot IdFs bestridande, läggas till grund för bedömningen i målet.”[T1] [6]

Vad var det som avgjorde att målsäganden fick tingsrätten att anse att hennes berättelse var mer trovärdig och tillförlitligt än den tilltalade IdFs?  I den här uppsatsen vill jag belysa hur något som är så personligt som en subjektiv bedömning kan bli avgörande i ett rättsligt fall jag har valt. Jag kommer, med ett par undantag, hålla mig till citat ur de två underrätternas fällande domar, samt information jag har hämtad ur målets förundersökningsprotokoll. Jag kommer även att göra några enklare jämförelser med uppgifter från detta aktuella mål, med den sammanfattning som görs i JKs rapport ”Felaktigt Dömda”[7]. Jag vill även visa på den rättsprocessliga svårighet som följer med vidare prövning till Högsta Domstolen i ett mål, där trovärdighet och tillförlitlighet lagts till grund för fällande dom. Jag vill även komma med några reflektioner till förändring av processen.

2. TROVÄRDIGHET OCH TILLFÖRLITLIGHET

2.1 Definitioner

Ofta gör domstolarna så kallade trovärdighetsbedömningar och lägger dem till grund för sin trovärdighetsbevisning. Samtidigt följer även uttrycket att uppgifterna som lämnats är tillförlitliga.  Vad som egentligen är skillnad och på vilka grunder man bygger det ena eller andra finns ingen egentlig grund för. Detta tas upp i JKs rapport som utvecklar just tillförlitligheten med att vare sig det ena eller andra uttrycket är något juridiskt begrepp eller annars juridiskt bestämda redskap. I rapporten skriver de vidare att språkbruket inte är entydigt och att det saknas någon juridisk diskussion om vad som menas med det ena eller det andra.[8]

       En persons trovärdighet är fundamental i rättsliga sammanhang, i det att han eller hon är tillräknelig och därmed har förmåga att kunna uttala sig om det han eller hon hörs om. Denna trovärdighet är dock något som olika individer därefter gör subjektiva bedömningar av. Denna bedömning handlar dessutom om ett intuitivt intryck. En person kan i en situation uppfattas som trovärdig, men inte i en annan.[9] Vad anför uppgiften om en person har lämnat tillförlitliga uppgifter kan däremot både utredas och kontrolleras. Dessa uppgifter kan sedan kontrolleras av andra personer och komma till samma slutsats. En analys av tillförlitligheten i en persons berättelse är med andra ord inte en subjektiv bedömning, så som trovärdighetsbedömningen blir.[10] En berättelse/utsaga går alltid att betrakta som ett faktiskt ting med verklighetsbakgrund och därmed går tillförlitligheten att analyseras.

2.2  Vad är sanning

Ordet ”sanning” betyder yttrande eller tanke som överrensstämmer med verkligheten.[11] Att

Där efter avgöra vad som är sanning, eller framför allt vem som talar sanning, är nog det svåraste som finns, då vi människor är komplexa individer och vi bär alla ”vår egen sanning”. Vad som är sanning är med andra ord något som är subjektivt.

      I samband med att 1734 års lag för första gången skulle tryckas, så bifogades till den lagboken de domarregler som sannolikt ursprungligen författats av Olaus Petri redan på 1500-talet. Den ursprungliga texten som följde dessa domarregler och varför dessa skulle bifogas var: ”som tillförne alltid vanligt varit”.[12] Under senare år är det numera praxis att just dessa domarregler bifogas i nyutgåvor av lagboken. Utifrån den här uppsatsens sannings- och trovärdighetsperspektiv tycker jag att det kan vara historiskt intressant att ta del av det som framför allt står att läsa under punkten 16 i de inledande domarreglerna, nämligen ”Det är icke allt sant som sanning är likt.”[13] Med andra ord visar det att möjligheten att kunna avgöra en sanningshalt är lika svår i vår nutid, som det var förr i tiden. I alla fall när man tar del av Olaus Petri kloka ord där på 1500-talet. Han har även tagit upp följande tänkvärdhet: ”Det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med.”[14] [15]

2.3 Fri bevisprövning

Domstolarna ska bedöma om vissa sakförhållanden anses vara styrkta och ska enligt lagen göra en samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet och därefter avgöra vad som är bevisat.[16] I brottmål gäller att den tilltalade begått den eller de gärningar som åklagaren presenterar i sin gärningsbeskrivning. I Sverige tillämpas ”De Fria Bevisvärderingens Princip”[17] som innebär att domaren inte är bunden av några legala regler vid bevisvärderingen. Domaren får sålunda använda sin erfarenhet och sitt sunda förnuft vid bedömandet av de olika bevisen som presenterats. Enligt den fria bevisföringens princip får parterna visa upp alla typer av bevisning som har relevans i målet.

      Min uppfattning är att när det gäller sexualmål, och där endast ”ord mot ord” stått emot varandra, ställer just tillämpningen av den fria bevisprövningen till problem. Den ”bevisningen” som då åsyftas i målet blir enbart en ”bevisning i trovärdighet”. Mer om detta kommer jag till längre fram.

3. RÄTTSFALLET

3.1 Brottsanmälan

Den 3 december kl. 15.30 2003 gjordes en brottsanmälan vid polismyndigheten i Östersund. Målsäganden X, som vid detta tillfälle hade börjat på ett gymnasium i Jämtlands län, kom i sällskap med skolans fritidsledare. Det var fritidsledaren som gjorde en anmälan efter vad X hade berättat för henne. Att X hade blivit utsatt för sexuellt utnyttjande mellan åren 1999-2002 på Gotland, samt att hon blivit våldtagen vid ett tillfälle under juli eller augusti 2002. Den misstänkte - IdF - var en man i 60-års ålder, som hade hästar på en gård c:a 1 mil från den gård där målsäganden då bodde tillsammans med sina föräldrar. Målsäganden var 13-år när hon började hjälpa den misstänkte i hans stall. Till en början var även hennes jämnåriga kusin tillsammans med henne på gården. Efter cirka sju månader slutade dock kusinen att vara där. De senare 21/2-åren som följde var målsäganden X själv hos mannen och hjälpte honom med hans hästar. Det var under denna tidsperiod som de sexuella utnyttjanden samt våldtäkten skedde.

      Vid polisanmälan och första förhöret med målsäganden X, som hölls i Östersund, namngavs flera vittnen som skulle ha sett hur den misstänkte, öppet och bland andra människor, hade kramat, hållit i handen och pussat X. Anledningen till att hon tagit kontakt med polisen vid detta tillfälle, var att hon under höstterminen mått allt sämre på gymnasieskolan och att hon allt mer hade förstått att hennes psykiska ohälsa berott på vad mannen tidigare hade gjort mot henne.

3.2 Förundersökningen.

I samband med brottsanmälan inleddes en förundersökning i Östersund. Under våren 2004 avbröt målsäganden sina studier vid gymnasieskolan i Jämtland och återvände till sitt föräldrahem på Gotland. Förundersökningen lämnades då över till Polismyndigheten i Visby, som senare under våren och den sommaren höll ytterligare tre förhör med målsägande, samt de vittnen hon hade namngett. Ett rättsintyg inhämtades även från BUP i Östersund, där målsäganden efter brottsanmälan hade gått på behandling. I slutet av september 2004 delgavs den misstänkte, IdF en stämningsansökan från åklagarmyndigheten. Tillsammans med utsedd offentlig försvarare gjordes två förhör med IdF.

3.3 Tingsrätten

Inför huvudförhandlingen i tingsrätten hade åklagaren yrkat ansvar för:

”1. Sexuellt ofredande – att IdF från omkring oktober 1999 till maj 2000 vid upprepande tillfällen sexuellt berört ett barn under 15 år, genom att i huset, på gården och i stallet krama den 13-14 åriga X, kyssa henne på munnen, smeka hennes på brösten, stjärten, låren och i underlivet utanpå och under kläderna, trycka sitt underliv mot henne, förmå henne att utanpå kalsongerna vidröra hans errigerade penis samt peta in ett finger i hennes slida.

Lagrum: 6 kap, 7§ brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005

2. Sexuellt utnyttjande av underårig – att IdF från någon gång i maj 2000 till och med den 12 maj 2001 i sin bostad, i en bil på en skogsväg vid upprepande tillfällen haft sexuellt umgänge med ett barn under 15 år, genom att ha samlag med 13-14 åriga X

Lagrum: 6 kap, 4§ i brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005.

2. Våldtäkt – att IdF vid ett tillfälle någon gång i juli-augusti 2002 i sin bostad med våld tvingat annan till sexuellt umgänge genom att på då 16-åriga X ta ett hårt grepp i armen, dra eller knuffa henne uppför en trappa till övervåningen, medelst grepp i midjan trycka ner henne till golvet och medelst grepp i hennes huvud tvinga sin manslem i hennes mun, där han sedan ejakulerat.

Lagrum: 6 kap, 1§ första stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 april 2005.”[18]

Under sista veckan i oktober 2005 hölls tre dagars huvudförhandlingar vid Gotlands tingsrätt. I domen som följde redogjordes att åtalet i stort sett helt byggde på X:s berättelse. Mot detta stod IdFs förnekande. Här nedan har jag valt ut att göra två utdrag ur domen:

”En första fråga är om ett sådant bevisläge över huvudtaget gör det möjligt att

nå upp till beviskravet som ska ställas i brottmål. Av rättspraxis framgår att så i och för sig kan vara fallet. Det är emellertid inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig eller tillförlitlig än den tilltalades. Berättelsen skall vara sådan, att den ställer åklagaren påstående bortom varje rimligt tvivel (se t.ex NJA 1992 s.446). Gärningspåståendena i åtalet är inte preciserade exakt, vare sig i tid, rum eller till antal. Denna omständighet är inte heller den sådan att den i och för sig hindrar en fällande dom i brottmål (se rättsfallet ovan).  X har i tingsrätten under ett längre förhör bekräftat vad åklagaren påstått. Hon har lämnat en sammanhängande berättelse som till sina delar varit mycket detaljerad. Hon har, på ett sätt som framstår som naturligt när det rör sig om ett påstått längre förhållande med ett flertal kontakter under lång tid, varit relativt svävande vad gäller enskilda händelser, men hon har å andra sidan varit detaljerad vid sådana tillfällen då umgänget gått över i en ny fas, exempelvis då IdF för första gången tog handen under hennes tröja, när han tog henne i underlivet eller vid det första samlaget.”[19]

/--/

”Ingenting i utredningen har framkommit som tyder på att hon lider av någon sjukdom eller andra medicinska symptom som skulle förklara att hon lämnar sin berättelse av annan orsak än att den är självupplevd. Docenten M.S. har visserligen framhållit att X är prematurt född och har härav dragit vissa slutsatser. Överläkaren A.E, som träffat X, har emellertid i förhör framhållit att hon inte sett något tecken på sjukdom eller skada hos X, som skulle kunna förklara att hon skulle ljuga eller fabulera.”[20]

Den 9 november 2005 dömde Gotlands tingsrätt IdF till fängelse i 4 år, samt 

att till X utge skadestånd med 325.000:- jämte ränta från den 1 september 2002 till dess betalning skett. IdF överklagade den fällande domen till hovrätten. Inför den nya förhandlingen i hovrätten bytte han även försvarsadvokat.

3.4 Hovrätten

I slutet av maj 2006 hölls tre dagars huvudförhandlingar vid Svea hovrätt. Hovrättens dom[21] står att utredningen i målet är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten, och att även i hovrätten har målsäganden lämnat en lång, sammanhängande och detaljerad berättelse. Vidare skriver domen att hennes berättelse inte framstår som osannolik och att hon har enligt hovrättens mening mycket trovärdigt sätt beskrivit hur förhållandet gradvis förändrats från försiktiga närmanden till fullt utvecklad sexuell relation. Om den tilltalade skriver hovrätten att IdFs berättelse om sin relation till målsäganden har varit knapphändig. Att han bestämt förnekat att de haft en sexuell relation. Att det var målsäganden som var angelägen om hans sällskap och själv valde att vistas hos honom. I domen återger även hovrätten att IdF uppgett att han äter medicin som kan ha potenshämmande biverkningar, varför det skulle vara osannolikt att han kunnat vara så sexuellt aktiv som målsäganden påstått.

”IdF har ifråga om vissa enskildheter i målsägandens berättelse påstått att hon felaktigt beskrivit olika förhållanden i hans hem. Han har gjort gällande att detta visar att målsägandens berättelse inte är trovärdig. Hovrätten, som hållit syn på platsen, finner till att börja med anledning framhålla att det inte kan tas för givet att möbler och andra inledningsdetaljer behållits oförändrade sedan tiden för de åtalade händelserna./--/De iakttagelser hovrätten gjort har närmast förstärkt intrycket att målsäganden är såväl trovärdig som tillförlitlig, även om det givetvis måste beaktas att hon vistats så ofta i IdFs hem att hon under alla förhållanden bör ha mycket levande minnesbilder därifrån.”[22]

/--/

”Hovrätten konstaterar mot bakgrund av de anförda att bedömningen av målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet är helt avgörande i målet. Det sätt på vilket hon lämnat sin berättelse, detaljer i berättelsen samt vittnesmål om hur uppgifterna framkommit har, ställda mot IdFs uppgifter, övertygat hovrätten om att den bevisprövning som tingsrätten gjort är riktig. Hovrätten lägger därför, liksom tingsrätten, målsägandens berättelse till grund för bedömningen i målet. Åtalet är därigenom, som tingsrätten funnit, styrkt. Gärningen skall rubriceras i enlighet med åtalet.”[23]

Två veckor senare meddelades domen, i vilken påföljden sänktes från fyra till tre år i fängelse. Argumentet här var att det förflutit lång tid sedan gärningarna begicks och samtidigt togs hänsyn till IdFs ålder. En nämndeman i hovrätten ställde sig dock skiljaktig och anförde att mot bakgrund av IdFs hänsynslösa beteende mot målsäganden delades tingsrättens bedömning ifråga om straffvärde, och ansåg att tingsrättens dom skulle fastställas i alla delar.

3.5 Prövningstillstånd Högsta Domstolen

I juli 2006 överklagade IdF hovrättens fällande dom till Högsta Domstolen och ansökte om prövningstillstånd. Den 6 september 2006 meddelade Högsta Domstolen avslag på prövningstillstånd.

4. NÄRMARE GRANSKNING AV FALLET                

4.1 Vad styrker Xs berättelse?

Målsäganden X har uppgett att hon har blivit sexuellt ofredad och sexuellt utnyttjad under en längre tid. Hon uppger även att hon har blivit våldtagen en gång. De sexuella ofredanden och utnyttjanden har pågått under flera års tid (1999-2002) Våldtäkten uppger hon ha ägt rum någon gång juli-augusti 2002. Att detta har skett har X berättat för sin mamma, för fritidsledaren på gymnasiet, för terapeut och läkare vid BUP, samt för en manlig bekant. 

Förutom hennes berättelse fanns inget som gav ytterligare bevis eller styrkte hennes berättelse.  

      Däremot finns det flera detaljer som skulle kunna stärka tvivel på hennes berättelse. X berättade redan i första polisförhöret att IdF gärna ville hålla hennes hand när de var och hälsade på IdFs grannar, som också höll på med hästar. X uppgav att dessa grannar även skulle ha hört hur IdF hade sagt saker till henne som de ”rimligen borde ha reagerat över”[24] Detta nekade grannarna helt till. I förhör berättade de att de aldrig hade sett något som ens skulle ha gett dem misstankar att Idf och X skulle haft någon relation. I första polisförhöret i Östersund namngav X även andra personer som skulle ha sett att hon hade fått kramar och pussar av IdF. Även dessa vittnen nekade till att de hade sett någonting. Målsäganden X berättade även i ett polisför att IdFs vuxna dotter med all sannolikhet hade förstått att någonting varit på gång mellan dem, för hon hade ofta frågat X om hur hon mådde och så vidare. IdFs dotter nekade helt till detta, och sade både i polisförhör och i tingsrätten att varför hon hade undrat, det var för att hon visste att X var mobbad i skolan och att hon även hade det jobbigt hemma med sina föräldrar.

4.2 Vad styrker IdFs berättelse?

IdF har helt nekat till Xs uppgifter. Vad som främst styrker hans nekande/berättelse är att de vittnen som X namngett att de skulle ha sett och eller hört någonting – att just dessa vittnen, genom att det inte hade det blev IdFs vittnen under båda huvudförhandlingarna. Det gemensamma med dessa vittnen är att de träffat målsäganden X och IdF ett oräkneligt antal gånger under dessa år och att många av dessa ”möten”  varit både plötsliga och oplanerade.

      X har berättat att det var efter att hon hade blivit våldtagen som hon hade bestämt sig för att inte komma tillbaka till IdFs gård. IdFs berättelse är helt annan. Han har berättat att X gick som ”dotter i huset” och hade nästan mera kontroll på hans personliga tillhörigheter än han själv. Plötsligt en dag hade det försvunnit 4.000:- från en låst skrivbordslåda. Han misstänkte att det var X som hade tagit pengarna, då hon visste var han brukade gömma nyckeln till skrivbordslådorna. Han misstänkte även att hon hade gett pengarna till ”pojken hon var förtjust i” och som han visste både hade ett kriminellt förflutet, som att han nyttjade mycket alkohol. Stölden polisanmäldes och IdFs granne A, som bodde cirka 10 meter från IdFs gård gav honom stöd till denna misstanke när hon förhördes i början av juni 2004.[25]

4.3 Jämförelse med JKs rapport ”Felaktigt Dömda.”

Jag vill här nämna att det finns ytterliggare mängder av detaljer i detta mål som skulle kunna belysa de frågetecken som jag anser har skapat tvivel kring att IdF fått en objektiv rättsprocess. Jag väljer dock att inte gå djupare in på dem utan istället ställa de svagheter och frågetecken jag har kommit fram till mot den slutsats som återfinns i JKs rapport ”Felaktigt Dömda.” I den avslutande delen Diskussion[26] under punkt 18.1 presenteras i den inledande delen en sammanfattning av iakttagelser och kritik utifrån de domar som rapporten har granskat. Dessa iakttagelser anser jag även går att applicera i detta aktuella mål, trots att det ännu inte har fått prövning i Högsta Domstolen. Sex av de elva punkter punkterna rapporten tar upp är: bristfälliga undersökningar, vaga gärningsbeskrivningar, domar som grundats på ofullständigt underlag, otillräcklig granskning av målsägandeberättelse, spekulativa bedömningsgrunder och brister med anknytning till sakkunnigbevisning.

      Då jag har valt att begränsa mig till de rättsliga processerna i underrätterna och inte vidare belyst hur IdFs första resningsansökan till Högsta Domstolen blivit behandlat, så är min personliga åsikt att om man med jämförande av IdFs mål och JKs rapportens sammanfattning om bristerna i rättskedjan, i IdFs mål skulle kunna sätta en bock i kanten för samtliga ovan nämnda rubriker. För det första så anser jag att den mest iögonfallande bristen i förundersökningen  är att det aldrig gjordes någon brottsplatsundersökning. Vare sig i IdFs bostad, där många av övergreppen skulle ha skett eller på någon av de platser som X har uppgett[27].

       I både tingsrätten och hovrättens domskäl står att målsäganden ”har lämnat sammanhängande berättelse som till sina delar varit mycket detaljerad.”[28] Lika som de brister som framkommit i JK-rapportens omnämnande av [29]”otillräcklig granskning av målsägande berättelser”, anser jag att det även funnits av Xs uppgifter.  Min rubrik för den här uppsatsen är Trovärdighet och även om jag är kritisk till hur den subjektiva uppfattning om trovärdigheten slutligt kan vara avgörande i en rättslig process, anser jag att just det begreppet genomsyrat polisens förundersökning i kring IdF och anklagelserna mot honom. Hade man vid ett endaste något tillfälle närmare granskat Xs uppgifter, så är min övertygelse att målet hade fått en helt annan vändning.

      Jag skulle kunna ge en lång lista på kontrollerbara uppgifter som aldrig nått till någon kontroll, men jag väljer att här begränsa mig till ett par exempel:

1.      X har i detalj beskrivit en tilltvingad samlagsscen med IdF på ett bord i övervåningen i hans bostad. Hon beskrev att bordet var ett klaffbord, att det var obekvämt men framför allt att det var rangligt. Uppgiften har visat sig vara helt felaktig. Om en kontroll av uppgiften hade gjorts, hade den visat att det beskrivna bordet i rummet, är allt annat än rangligt eller att det är ett klaffbord. Det är ett stabilt ekbord.

2.      Vid ett annat tillfälle berättade X detaljerat hur hon stående tvingats till samlag i IdFs pannrum, ståendes mellan två vattenledningsrör och med ett handfat vid sidan om sig. Uppgiften har visat sig vara felaktig. I IdFs pannrum har det alltid funnits endast ett vattenledningsrör, och handfatet har alltid funnits i en annan del av rummet.

3.      I tingsrätten berättade X att efter våldtäkten var IdF rädd för hennes föräldrar och han undvek att träffa dem. Den uppgiften var helt felaktig. IdF hade under flera års tid köpt hö till sina hästar av Xs pappa. Detta gjorde han även under höst- och vintersäsongen 2002 – 2003, vilket finns bokförda kvitton på i IdFs bokföring. IdF hämtade hö cirka en gång i månaden på Xs föräldragård. Vid ett tillfälle var lät han sig dessutom bjudas på kaffe. Xs uppgift om att IdF varit ”rädd” för hennes föräldrar stämde alltså inte.

JKs rapport tar även ”brister med anknytning till sakkunnigbevisning.”[30] I förundersökningen i IdFs mål återfinns ett rättsintyg från BUP i Östersund som undertecknats av överläkaren A.E. Rättsintyget innehöll flera påvisbara felaktigheter. Ett exempel var hur manualen[31] för att ställa diagnos hade manipulerats av överläkaren. I diagnosen hon ställt som visade hur X led av de påstådda övergreppen, existerar inte, trots att läkaren gett hänvisning till specifikt nummer ur manualen på just denna diagnos. Detta försökte försvaret belysa genom en egen utredning gjord av en docent i pedagogik.[32] Anmärkningsvärt var även att ovan nämnda överläkare i rättsintyget till chefsåklagaren i Visby även skrev att ”under tiden hon (X) utsattes för övergrepp gjorde hon också självmordsförsök på grund av att hon mådde så dåligt.”[33] Överläkaren gav alltså ett intyg om ett självmordsförsök som inte fanns medicinskt dokumenterat i någon journal. Hon hade ”litat på” Xs uppgift. Om kontroll hade gjorts, hade den visat att det däremot fanns att X hade gjort ett dokumenterat självmordsförsök i juni 1999, cirka tre månader innan hon hade lärt känna IdF.

5. SAMMANFATTNING

5.1  Mina tankar kring möjligheter till resning

När en dömd vill söka resning i sitt mål läggs hela bevisningen på hans bord. Om Högsta Domstolen finner resningsansökan ”intressant” lämnas den per automatik över till Riksåklagaren för ett betänkande. I praktiken innebär det att den dömde på detta sätt ska gå tillbaka till det åklagarväsen som fått honom, eller henne tidigare dömd. Åklagarmyndigheten ska med andra ord nu medverka till att domen varit felaktig. 

Huvudregeln för att få resning är att någonting nytt i målet ska kunna presenteras.[34] Ett nytt bevis eller en ny omständighet som, att om den hade presenterats i den tidigare rättsliga processen med all sannolikhet hade lett till att den tilltalade hade frikänts, eller att brottet hade dömts till en mildare straffsatts. Om då den fällande domen byggt på så kallad trovärdighetsbevisning och att målsägandens uppgifter därmed ansetts vara tillförlitliga så torde den dömdes möjligheter att uppfylla huvudregelns villkor näst intill omöjliga. Lägg därtill den fria bevisprövningen, som i sin så kallade ”frihet” därmed inbjuder till att begreppet trovärdighet ges stöd, eller som det ofta kan stå i domskäl - ”rätten har gjort den bedömningen” - och därmed är det fastlagt. Om grunden till den subjektiva bedömningen sedan är helt felaktig, så kvarstår fakta att rättens bedömning riskerat att vara felaktig.

      Att få resning i ett mål i Högsta Domstolen är som att ta sig igenom ett omöjligt nålsöga. Den laga kraftvunna domen bevakas genom den så kallade orubblighetsprincipen, som i sig leder till att en dåligt underbyggd dom i tingsrätt och hovrätt här blir rättfärdigad. Cirkeln knyts och för den enskilde, som drabbats, återstår en mur som näst intill blir omöjlig att kunna forcera.

5.2 Min sammanfattning

Jag har velat belysa hur ett subjektivt men likväl vanskligt begrepp som att anse någon är mera trovärdig än någon annan, kan få helt felaktiga konsekvenser för den förlorar en så kallad trovärdighetsutmaning. Bedömningen att någon är trovärdig är något som finns omkring oss dagligen och vi gör intuitivt olika kvalitetsbedömningar. Ibland sker det till och med i vårt undermedvetna. När detta, som jag vill kalla det ”vansklighet” finner grepp i vårt rättssystem, då är steget inte långt från att hela rättssystemet kan komma på glid. Jag är övertygad att om IdFs uppgifter hade ägnats lika stor respekt som målsäganden X, både under polisutredningen som under huvudförhandlingarna, så hade målet med all sannolikhet fått en annan utgång. Trots att ord står mot ord finns det alltid uppgifter som kan kontrolleras. Till exempel om de vittnen, som från början var Xs och sedan blev IdFs, hade blivit respekterade för vad de hade berättat. Nu blev de i hovrätten enkelt avfärdade med ”dessa utsagor saknar betydelse i målet.”[35]  När hovrätten gjorde syn på IdFs gård och såg att detaljer i Xs uppgifter inte stämde överens med verkligheten, liksom försvarade de hennes felaktiga uppgifter[36] med att det gått så pass lång tid sedan de åtalade händelserna utspelade sig. Min uppfattning är att om objektivet hade varit i focus, skulle man vid denna upptäckt, utan tvekan ha gjort en teknisk undersökning av platsen, om inte annat än för att skingra tvivel. Hovrättens dom tar även upp att  IdFs ”berättelse om sin relation till X har varit mycket knapphändig”[37]. Om det nu inte hade varit någon som helst relation, hur skulle då IdF kunnat ha någonting att berätta? Nu vändes detta emot honom istället.

      Iögonfallande är även att varken tingsrätt eller hovrätt ställt frågan varför?  Det är i huvudsak på IdFs gård som övergreppen ska ha skett. I både polisförhör och i domarna har X berättat hur äcklig hon tyckte att IdF var. Varför åkte hon då tillbaka dit och dessutom flera gånger i veckan under flera års tid? Hemma hos sig hade hon två egna hästar att sköta om, så hon behövde inte åka till IdF för att som ”hästhungrande tonårsflicka” stilla sitt brinnande hästintresse. IdF har berättat att han ganska snart efter att ha lärt känna X såg att hon var en ensam tonåring, utan kamrater och mobbad i skolan. Hemma hos sig själv hade hon relationsproblem med båda sina föräldrar. IdF har berättat att hos honom levde hon upp och han stöttade henne som en slags extra pappa. Skjutsade henne till hästtävlingar och skämde ibland bort henne med att ge henne någon liten present. Han ansåg sig ha råd till det, och då hon hjälpte honom med att träna hans hästar så kunde han hjälpa henne. 

      Det sägs att processen vid domstolarna ska vara billig, enkel och snabb och mot detta ställs kravet på rättsäkerhet.[38] Det finns alltså en ekonomisk stämpel på processen, men vad är det då som kostar mest? Att göra en grundlig förundersökning och kräva kontrollerbara bevis vid huvudförhandlingar, eller att döma en eventuell oskyldig till fängelse i flera år? Min uppfattning är att om inte rättssäkerheten för de som blir misstänkta och felaktigt dömda inte blir bättre, och att om inte trovärdighetsbevisning med dess efterföljande tillförlitlighetsbegrepp undanröjs som bevisbegrepp, så kommer inte rättstryggheten för brottsoffer i samma typ av mål heller att kunna fungera. Trots att det är olika processer, hör de likväl ihop.

6. KÄLLHÄNVISNING

1.      ”Felaktigt Dömda – Rapport från JKs rättsäkerhetsprojekt 2006

2.      ”Hemligheter och minnen - att utreda tillförlitlighet i sexualmål” Lena Hellblom Sjögren, Nordstedts Juridik 1997

3.      Nordstedts svenska ordbok – en ordbok för alla, utarbetad vid Göteborgs Universitet 2003.

4.      Process- och straffrätt, Lars Heuman, Nordstedts Juridik 2007

5.      Per Eriksson, lagman, Aftonbladet Debatt 23/2-05

6.      Intervju med JK Göran Lambertz i tidningen Kristdemokraten den 12 maj 2008

7.      En analys av Dr. A.Es intyg rörande X av Max Scharnberg – originalet finns hos Advokat Bengt Loquist, Visby

8.      Förundersökningsprotokoll, diarienummer: 0901-K8207-03

9.      Gotlands Tingsrätt mål nr B 2 -04

10.  Svea hovrätt mål nr B 8609-05