1. Inledning

Under min juridiska grundutbildning har jag inte fått lära mig något om bevisvärdering. I diskussioner om, kommentarer och genomgångar av rättsfall så har rättens bevisvärdering inte ansetts som en intressant rättslig fråga. Under min fjärde termin diskuterades sexualbrottmål på utbildningen som ett inslag av genusperspektiv på juridiken. Vi studenter diskuterade friskt om rättssäkerhet och vilket värde en anklagelse och andra stödbevis kunde ha. Men det var inget som verkade intressera institutionen eller lärarna. På genusseminarierna skulle vi prata om vilken syn på män, kvinnor och kön som representerades av respektive inställning till bevisningen, inte bevisvärderingen i sig.

Det är mina studiekamrater som senare blir domare och ska värdera bevisen i de mål de handhar. De ska även förklara saken för nämndemän, och i domen förklara hur de värderat de olika bevis som lagts fram. Att känna till de faktiska omständigheterna är en minst lika viktig kunskap vid rättsligt arbete, som att veta vilka rättsliga konsekvenser vissa omständigheter får. Ändå har många av de jurister som påbörjar sin domarbana bara fått lära sig den senare halvan av verksamheten. Rättstillämpning kan beskrivas som en syllogism. Översatsen är lagreglerna, undersatsen är de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och slutsatsen är tillämpningen av rätten. Om de faktiska omständigheter som förs in i metoden är felaktiga eller fingerade kommer tillämpningen att vara lika materiellt felaktig som om lagens innehåll hade missuppfattats av domaren.

När jag började fundera över svårigheter med bevisvärdering, rättssäkerhet och hur detta behandlades i de domar jag läst under utbildningen, insåg jag att det mest centrala och vanliga bevis som används i domstol är muntliga utsagor. Ofta står utsagor mot varandra, typiskt sett en anklagelse mot ett nekande. I fällande domar av detta slag synes rätten ofta bara valt att tro på den ena parten. Det framgår sällan vad som fällde avgörandet, utan förefaller mer handla om intuitiva val av rätten. Trots att jag lagt extra märke till de domar där man presenterat någon slags värdering av trovärdighet, så lyckades jag inte hitta någon enhetlighet eller modell för bedömningen.

Ekelöf skriver att inom den legala bevisteorin var bevisvärderingen en fråga om rättstillämpning, men att så inte är fallet med den fria bevisvärderingen.[1] En fråga jag ställde mig då jag läste detta på min fjärde termin av utbildningen var om det verkligen är jurister som ska syssla med bevisvärderingen, om det nu inte är rättstillämpning det är fråga om.

Metod

Metoden för uppsatsen är delvis rättsdogmatisk. Gällande rätt eftersöks med hjälp av lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Arbetet rör dock hur väl den praktiska tillämpningen i domstol följer gällande rätt, och hur tillämpningen och gällande rätt förhåller sig till beprövad vetenskap. Härvid kommer metoden även att vara rättspolitisk samt röra sig in på andra områden än det rent juridiska. Utredningar av hur väl en utsaga kan sägas motsvara verkligheten återfinns inom andra vetenskapsgrenar, som beteendevetenskap, psykologi och vittnespsykologi. I slutet av uppsatsen förs en längre rättspolitisk diskussion de lege ferenda.

Syfte och avgränsning

Uppsatsen syftar till att undersöka dels vad som är gällande rätt vid bevisvärdering av utsagor i våldtäktsmål, dels hur väl gällande rätt förhåller sig till vetenskapliga värderingar av tillförlitligheten i utsagor. Härvid finnes två dimensioner av en utsaga att analysera. Dels vad som kan utläsas av en utsaga baserat på mänskliga svagheter i sinnen och minne. Dels om och hur det går att avgöra om den som lämnar utsagan talar sanning eller ej. Dessutom måste den säkerhet som kan läggas i en utsageanalys undersökas. Genom undersökningen uppstår en central problemformulering; Vilka åtgärder kan, bör, eller måste vidtas för att domar ska bli materiellt riktiga och rättssäkra? Endast bevisvärderingen av utsagor i sexualbrottmål med vuxna målsäganden kommer att undersökas närmare. I regel gäller rättsfallen våldtäkt. Angående bevisning och värderingen av utsagor kommer dock det mesta att vara generellt tillämpligt.

Disposition

Efter inledningen följer ett kapitel som berör bevisvärdering i allmänhet. Därefter presenteras och kritiseras analys av utsagor enligt främst högsta domstolens avgöranden för att påvisa gällande rätt. Kapitel fyra behandlar vilka faktiska förhållanden som kan utläsas ur en utsaga och till vilken säkerhetsgrad dessa kan fastställas. Slutsatserna i fjärde kapitlet ställs sedan mot slutsatserna om gällande rätt. Femte kapitlet behandlar kort rättsläget i hovrätterna. Efter en kortfattat sammanfattning i kapitel sex kommer en längre diskussion om det funna och möjliga lösningar.

2. Bevisvärdering

I vart fall sedan en uppfattning om lag och domstol uppstått har lagtolkare varit tvungna att värdera bevisning. För att tillämpa lagen måste rätten fastslå vad som förevarit i verkligheten, eller vad som ska anses ha förevarit i verkligheten. Lagar har troligen alltid reglerat de verkliga förhållandena och inte några fingerade, tänkta, eventuella eller presumtiva förhållanden. Tidig svensk lagstiftning var ofta skriven i förfluten tid efter formen – Nu har [händelse] inträffat då ska [rättsföljd] följa – . Vad som avsågs måste vara vad som verkligen hade skett i sinnevärlden. För att komma fram till vad som skett stöddes avgöranden på bevisning. Bevisning måste intellektuellt bearbetas och värderas för att kunna utgöra stöd för omständigheterna i målet. Under äldre tid användes bevis och bevisvärdering som byggde på dåtidens felaktiga uppfattningar om bland annat sociala förhållanden, trolldom och guds inverkan på världen. Till exempel värderades fria mäns vittnesmål högre än trälars, oönskade uppgifter kunde förklaras med förhäxning av sagesmannen, tilltalade kunde också tvingas att bära glödgade järn för att se om de åtnjöt guds beskydd och därmed inte tog skada av behandlingen. Trots detta fanns troligen alltid föresatsen om att de metoder man använde var funktionella för att utreda den historiska sanningen.

Under 1600-talets häxprocesser i Sverige trodde större delen av rättsväsendet att häxeri och trolldom verkligen existerade. Bevisningen mot häxorna var ofta omfattande och bestod till större delen av utsagor från målsäganden och vittnen, inte sällan utsagor från många personer. På samma sätt är den legala bevisteori som manifesteras i 1734 års lag ett försök att försäkra sig om att domstolens bevishantering är rättvis och riktig. När den legala bevisteorin ersattes av den fria bevisvärderingen var det inte för att försämra rättssäkerheten, utan för att den legala bevisteorin ansågs för stelbent och ledde till att domare ibland var tvungna att fälla mot sin övertygelse. Domstolarna hade troligen under en längre tid börjat närma sig den fria bevisvärderingen innan Rättegångsbalken (RB) trädde i kraft.[2]

Först ges här en kortfattad historisk tillbakablick över regler inom den legala bevisteorin i den äldre rättegångsbalken (ÄRB) innan innehållet och betydelsen i den fria bevisvärderingen beskrivs. Detta för att ge en jämförelse till de nu gällande reglerna och för att visa att utgången i många fall skulle bli annorlunda med den äldre bevisvärderingen. En fråga som ska behandlas senare är också om det kan finnas skäl att återgå till delar av den legala bevisteorin.

2.1 Legal bevisteori[3]

Den legala bevisteorin lagfästes med 1734 års lag, men hade under längre tid börjat göras gällande istället för den tidigare gällande formella bevisteorin. Den formella bevisteorin hade gällt sedan medeltiden och byggde på att vissa formella bevis skulle gälla som fullt bevis i olika former av mål.[4] Den legala bevisteorin bygger på en lagfästning av vad som får användas som bevis samt hur dessa ska värderas. För att uppnå beviskravet krävs fullt bevis, bevismedlen kunde gälla som fullt, halvt eller fjärdedels bevis. Om fyra fjärdedels bevis framställdes mot den tilltalade var beviskravet uppfyllt. Om den tilltalade kunde prestera halvt bevis för sin sak var dock åklagaren tvungen att komma upp till ett och ett halvt fullt bevis för fällande dom. Detta då 1,5 – 0,5 = 1, fullt bevis. Värderingen av bevisen gjordes med andra ord inte formellt av domstolen utan av lagstiftaren, medan domstolens uppgift var att klassificera och sammanställa/sammanräkna bevisen. Med bevis menades i lagtexten även då en verksamhet som syftade till att övertyga domstolen om existensen av en viss omständighet. Även om bevisomedelbarhet gällde under ÄRB så utgjordes processmaterialet inte av allt som förekommit under förhandlingen utan av allt som nedtecknats i rättegångsprotokollet.[5]

För skriftliga bevis (ÄRB 17:1) skulle domstolen göra en fri prövning både av dess riktighet och dess innehåll. Det fanns således inget legalt bevisvärde hos en skriftlig handling. Riktigheten eller innehållet i ett skriftligt bevis kunde dock styrkas med muntliga bevis och därmed underkastas den vanliga legala bevisvärderingen.

Jävsreglerna för vittnen (ÄRB 17:7) var omfattande. Den som fällts för mened eller dömts ärelös eller som anklagats för mened eller brott som kunde medföra ärelöshet fick inte vittna. Att dömas ärelös innebar i princip att bli laglös och därmed leva under sämre regler än andra. I strafflagen ändrades begreppet till förlust av medborgerligt förtroende istället för ärelös. Personer som varit vettlösa vid tillfället de skulle omvittna eller som var det då de skulle vittna fick inte höras. Som vettlös räknades all sinnesjuka, både bestående och övergående, rus och andra tillstånd som sänker medvetenhetsgraden. Hushållspersonal eller enskilt anställda till någon av parterna fick inte höras som vittne om det inte var fråga om ett grovt brott i hemmet. Vittnet var tvunget att vara minst 15 år gammal. Den som anmält ett brott eller spridit rykten om brottet fick inte höras som vittne angående samma brott. Hörsägen var inte heller tillåtet. Närstående släktingar till endera parten fick inte vittna. Som närstående räknades familjen, gifta eller förlovade med en familjemedlem och familjemedlemmars familj samt kusinskap. Ingen som kunde förvänta sig fördel eller nackdel av målets utgång eller som kunde ha varit part i målet tilläts vittna. De som var okristna eller följde någon annan omoralisk lära och därigenom uppvisat att de saknade respekt för vittneseden ansågs också som jäviga vittnen. Vittnet fick inte ha något emot endera av parterna, varken som motpart i ett annat eller avslutat mål eller som uppenbar ovän. Om en part inledde rättegång mot ett vittne sedan det blivit känt att vittnet skulle vittna om den första saken inföll ej jävsregeln (ÄRB 17:15). Jävsreglerna gällde också oavsett om vittnesmålet skulle vara till fördel eller nackdel för den part till vilken vittnet kunde vara jävig.

Under vissa förutsättningar kunde jäviga vittnen höras utan ed (ÄRB 17:9). Detta var om det gällde liv eller om straffet för det påstådda brottet kunde vara dödsstraff eller straffarbete. Föräldrar, barn, makar och syskon till någon av parterna fick dock bara höras i brottmål om åtalet gällde mord eller dråp, och någon upplysning om saken de skulle omvittna annars inte kunde erhållas. Om både käranden och svaranden gick med på det fick jäviga vittnen höras förutsatt att de var äldre än 15 år och icke vansinniga, okristna eller saknar respekt för vittneseden (ÄRB 17:14).

Två vittnen utgjorde fullt bevis (ÄRB 17:29). Detta avsåg två ojäviga vittnen som lämnade samstämmiga uppgifter om en omständighet. Men som sagt ovan kunde motbevisning sänka bevisvärdet för den omständigheten. Om två samstämmiga vittnen vittnade för en omständighet och ett vittne mot samma omständighet uppnådde bevisstyrkan bara halvt bevis för den omständigheten. Men denna regel hade med tiden mjukats upp och redan 1907 anges i lagkommentaren att paragrafen tillämpas synnerligen fritt av domstolarna. Lindblom menar att regeln inte var en bevisvärderingsregel utan en bevisbörderegel.[6] Detta genom att om fullt bevis åberopats mot en tilltalad flyttades bevisbördan över på försvaret. Enligt min mening borde det inte uppstå någon praktisk skillnad.

Den legala bevisteorin hade en hel del regler om just utsagors värde. Den tilltalade och målsägandens utsagor ägde i normalfallet inget bevisvärde alls. De utgjorde bara riktlinjer för bevistema för den övriga bevisningen. Ett vittne som sade emot sig själv saknade också bevisvärde (ÄRB 17:25). Domaren skulle nedteckna vad vittnet uppgett och sedan läsa upp detta inför parterna och vittnet. Vittnet skulle efter uppläsning av protokollet få möjlighet att ändra eller lägga till för att domstolens uppfattning om vittnesmålet skulle bli korrekt (ÄRB 17:28). Om halvt bevis (ett vittne) åberopades om en omständighet kunde den tilltalade svära sig fri (ÄRB 17:29). Det vill säga den tilltalades uppgifter under ed (värjemålsed) kunde tillmätas betydelse angående viss omständighet som den tilltalade förnekade, förutsatt att fullt bevis för omständigheten inte framlagts. Detsamma gällde indiciebevisning (ÄRB 17:30). Bekännelser som skett frivilligt inför rätta gällde som fullt bevis om det inte rörde brott som kunde ge dödsstraff (ÄRB 17:36).

2.2 Fri bevisvärdering

Rättegångsbalkens kapitel om bevis inleds med följande lagrum

RB 35:1 st 1   ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.”

Meningen utgör i princip hela den lagstiftning som konkret avhandlar bevisvärdering. Vissa andra lagstadganden kan ge fingervisningar om hur bevisning ska värderas. I RB 35:2 talas om erkännanden och i RB 35:4 om tredska, men innebörden av dessa stadganden är att det vid dessa fall fortfarande ska göras en samvetsgrann granskning av vad som är bevisat.[7] Regeringsformen (RF) 1:1 stadgar att offentlig makt ska utövas i enlighet med lagen. En domstol får därför inte använda egna bevisregler som inte är förenliga med lagregler. RF 1:9 ålägger domstolarna att iaktta allas likhet inför lagen och att vara opartiska och sakliga. I bevishänseende innebär detta att en domstol inte får använda exempelvis en persons kön eller ras som underlag för en trovärdighetsbedömning. För att en bevisvärdering ska vara saklig krävs att den följer vetenskapliga principer och uppfyller logikens krav. Domstolen är osaklig om den använder kriterier för bevisvärderingen som är ologiska eller motsägs av beprövad vetenskap. En opartisk bevisvärdering innebär att rätten tillerkänner båda parternas bevis av samma styrka samma tyngd. Till exempel får en domstol inte välja bort att värdera bevis som anförs av en part men värdera samma sorts bevis som anförts av motparten.

Europakonventionens (EKMR)[8] artikel 6 tillerkänner envar rätt till en rättvis rättegång. För detta arbete är kraven i 6.1 om en oberoende och opartisk domstol samt 6.2 om oskuldspresumtionen aktuella. Men särskilt kravet i 6.3 d) om att den tilltalade ska ha samma rätt som åklagarsidan att få vittnen hörda och även få vittnen bedömda på samma sätt som åklagarsidan. Rätten att få höra vittnen är inte absolut och det ankommer i första hand på domstolen att avgöra om åberopad bevisning är relevant och att värdera denna. Men domstolen måste kunna motivera varför bevisningen inte är relevant.[9] Den tilltalade måste få möjlighet att fråga ut vittnen som åberopas emot honom.[10] I vart fall när det gäller att höra barn behöver inte möjligheten att fråga ut vittnet infinnas i rätten, utan det räcker att utfrågningen kan ske medels ombud under förundersökningen.[11] Detsamma verkar även gälla för vuxna vittnen i vissa fall då det för vittnets säkerhet funnits skäl för dem att inte framträda i rätten.[12] Detta i vart fall om den fällande domen inte enbart grundar sig på vittnesuppgifterna. Inga rättsfall tyder på att Europadomstolen ställer krav på själva bevisvärderingen, istället är det förutsättningarna för domstolarnas bevisvärdering som prövas med artikel 6. Men enligt min mening måste artikeln innebära även ett krav på de nationella domstolarna att utföra rättvisa bevisvärderingar. Om regeln bara rörde formerna för framläggande av bevis och domstolens sammansättning skulle syftet att tillförsäkra alla en rättvis rättegång gå förlorat.

Av förarbetena till rättegångsbalken framgår att bevisvärderingen inte får vara godtycklig eller baseras på domarens upplevda intuition. Det ska istället vara fråga om en noggrann objektiv värdering av bevisen för att utröna sakförhållandena. Med objektivitet avses att värderingen ska bygga på allmänna erfarenhetssatser och slutledningsregler. Bevisvärderingen ska presenteras i domskälen på ett sådant sätt att resonemanget ter sig godtagbart för förståndiga personer.[13] Att prövningen ska avse allt som förekommit inför rätten innebär inte att domstolen ska göra en helhetsbedömning, tvärtom måste bevisen värderas var för sig.[14] För varje rättsfaktum (rekvisit) som görs gällande ska det finnas ett eller flera bevisfakta som har sagda rättsfaktum som bevistema. Vid bedömningen av om bevistemat är uppfyllt kan rätten också bedöma de hjälpfakta som kan finnas. Hjälpfakta är bevis för eller emot ett bevisfaktum. På så sätt ska rätten bedöma värdet av varje enskilt bevis innan man tar ställning till om beviskravet är uppfyllt.[15] Det kan till exempel röra sig om ett DNA-spår som är bevisfakta för att en tilltalad varit på en viss plats, exempelvis en lägenhet där det skett ett inbrott. Om detta bevisfaktum anses uppfylla bevistemat kan rätten sluta sig till att den tilltalade varit på platsen. Sedan krävs andra bevisfakta för att uppfylla alla andra rekvisit för att den tilltalade begått inbrottet. När rätten värderat alla enskilda bevis kan man väga dem samman för att se om beviskravet är uppfyllt.

Rätten måste också beakta alla omständigheter som är till den tilltalades fördel oavsett om dessa är åberopade eller ej.[16] Det åligger alltså rätten att finna svagheter i åklagarens bevis medan svagheterna i den tilltalades bevis måste åberopas under rättegången. Detta följer av de allmänna principerna för straffprocessen. Det är åklagaren som bär bevisbördan och att den tilltalade ska ha möjlighet att försvara sig. Bevisomedelbarhet följer av RB 30:2 genom stadgandet att domen ska bygga på det som framkommit under huvudförhandlingen. All bevisning som ska ingå i domen måste därför framställas omedelbart inför rätten under förhandlingen. Bara det som iakttagits av rätten får ligga till grund för domen, och rätten får heller inte bortse från vad den iakttagit.[17]

Den fria bevisvärderingen är inte en fullkomlig frihet för domstolarna. Friheten ligger i att värdet av olika bevismedel inte föreskrivs i någon rättsregel och att det saknas rättsliga begränsningar av vilka bevis som får beaktas (fri bevisföring). Syftet med att införa den fria bevisvärderingen var att det ansågs skapa större möjlighet till materiellt riktiga domar. Genom att bevisvärderingen blev bättre skulle rättsreglerna tillämpas på ett sätt som låg närmare de faktiska omständigheterna.[18] Den fria bevisvärderingen kan inte användas som ursäkt för materiellt oriktiga domar, där de bedömda omständigheterna inte är de historiskt riktiga. Sådana domar kan förekomma även med en korrekt bevisvärdering. Oftast borde inte den absoluta historiska sanningen gå att utreda med exakthet. Men eftersom den fria bevisvärderingen ska vila på vetenskaplig grund och utföras med noggrannhet kan inte felaktigheter i bevisvärderingen sägas bero på friheten i värdering man gett dem som ska värdera bevisen.

Det kan invändas att bevisvärderingen inte är fri om det är reglerat hur den ska gå till. Men bevisvärderingen är fri, vilket värde rätten sätter på ett bevis är fritt. Men rätten får inte använda sig av godtycke eller ovetenskapliga metoder. Det framgår redan i statsskickets grunder att maktutövandet måste vara sakligt och utövas under lagarna. Lagen föreskriver hur en saklig och fri bevisvärdering ska gå till. Att domstolen inte får grunda sitt avgörande på telepati eller astrologi borde vara självklart för en var. Detta beror på att den fria bevisvärderingen inte är fullkomlig frihet för domstolen. Det är en fri bedömning under lagarna och inom lagarnas ramar, juridik således.

Om bevisvärderingen grundas på sakkunskap som inte kan antas vara envars på grund av allmänbildning och livskunskap får rätten inte enbart använda sig av sin egen kunskap i ämnet.[19] Däremot får och ska notoriska omständigheter beaktas av domstolen. Detta stadgas i RB 35:2 1 st att det som är allmänt veterligt ej behöver bevisas. Notoriet innehåller fundamentala fakta som att fiskar lever i vatten. Effekter som att människor kan dö av att vara under vatten för länge är också notoriska. Det vardagliga språkets betydelse är till stor del notoriskt, exempelvis är det allmänt veterligt vad som är en fisk och vad vatten är.[20] Med allmänt veterligt måste enligt min mening menas sådana fakta som är allmänt kända av vuxna normalbegåvade människor i Sverige. Domar ska förstås av medborgarna utan att det krävs expertis som förklarar vad domar innehåller. Men det kan samtidigt inte krävas av domstolarna att de ska använda sådan pedagogik att även barn och klent begåvade utan problem ska förstå domarna. I detta arbete är dock det intressanta med notoriets förhållande till trovärdighetsbedömningar. Om domstolen använder sig av fakta kring lögn och sanning måste dessa vara bevisade om det inte faller inom notoriet.

Sakkunniga

RB kap. 40 behandlar sakkunnigbevisning. Rätten ska som tidigare angetts använda sig av erfarenhetssatser när den värderar bevisningen. Dessa erfarenhetssatser ska antingen vara allmänt veterliga eller bevisade. I korthet innebär allmänt veterliga erfarenhetssatser att nästan alla normalt begåvade människor tillskansat sig dessa i vuxen ålder. Vad gäller juridiska kunskaper och färdigheter får rätten naturligtvis beakta sin egen kunskap om detta ex officio och utan bevisning om rättens innehåll, det är ju syftet med att ha en domstol. Om ett bevismedel används varom värderingen inte kan ske med notoriet eller genom domstolens juridiska kunnande ska en sakkunnig normalt sett anlitas. Detta eftersom bedömandet av frågan kräver särskild fackkunskap som domstolen inte besitter (RB 40:1). Ett undantag är om en person i rätten har särskild kunskap på området och delger detta till parterna. Om någon av parterna är tvivlande till att utnyttja rättens sakkunskap bör en utomstående sakkunnig anlitas.[21]  Sakkunnigutlåtandet blir enligt RB:s systematik ett bevismedel. Som sådant måste även detta underkastas den fria bevisvärderingen och rätten är därmed inte tvungen att utgå från att den sakkunniges bedömning är riktig. Den sakkunnige måste därför presentera de erfarenhetssatser och den vetenskap som bedömningen bygger på, annars blir inte sakkunnigbevisningen annat än ytterligare en utsaga (RB 40:7 3st). Sakkunniga måste vara ojäviga (RB 40:2). Principiellt är detta ett avsteg från den fria bevisföringen som tillåter jäviga vittnen som bevis. Tanken bakom kravet på opartiskhet är densamma som under den legala bevisteorin, att jäviga vittnen inte går att lita på fullt ut. Anledningen till att kravet kvarstår på sakkunniga är att de likt domare ska värdera bevisning, och detta måste ske opartiskt om det ska ha ett värde för rätten.[22]

Sakkunniga anlitas ofta angående bedömningar av en persons psykiska tillstånd och i medicinska frågor. Sakkunniga för att utreda tillförlitligheten i utsagor är mycket ovanligare.[23] Under detta arbetes gång har jag bara i ett enda fall stött på att sakkunnigbevisning åberopats angående bevisvärde av utsagor. Men det har i flera fall hörts sakkunniga om skadors möjliga och sannolika uppkomst. Detta har förvisso varit påkallat, men rätten har sedan använt kunskaper om värdering av utsagor som allmänna erfarenhetssatser. Allmänna erfarenhetssatser angående sanningshalten i utsagor är – som ska visa sig senare i uppsatsen – oftare felaktiga än riktiga. En allmän erfarenhetssats hos normalt begåvade människor borde egentligen vara att en utsagas sanningshalt inte kan värderas så korrekt som godtagbar rättssäkerhet kräver. De flesta torde ha varit med om att de inte blivit trodda när de talat sanning och även att de blivit trodda trots att de ljugit. De flesta borde också ha upplevt situationer då de trott att en utsaga varit sann eller osann och sedan fått reda på att det motsatta gällde. Rätten borde därför alltid vara tvungen att anlita sakkunniga när en betydande del av bevisningen består av utsagor.

Logisk framställning

Logiken är en av de tidigaste vetenskapsgrenarna och utgör en av grunderna för vetenskap. Alla olika vetenskapsområden måste kunna bevisa att teorier på området stämmer. Detta görs genom att logiska beviskedjor presenteras. Logiken går ut på att stegen i beviskedjan och slutsatserna av denna ska vara godtagbara. Slutsatsen ska om den är fullt logisk inte kunna ifrågasättas. Olika sorters logik har utvecklats till olika vetenskapsgrenar. För att värdera bevis krävs egentligen kunskap om den logiska metod som gäller för det bevis som ska värderas. Till exempel krävs det av rätten att den förstår sig på matematisk logik för att kunna förklara bevisvärdet av exempelvis bromsspår eller alkoholhalt i urin vid en trafikolycka. Det mest relevanta för det bevismedel denna uppsats handlar om är dock relationslogik. Det är också den mest relevant logiken för bevisvärdering i gemen. Relationslogiken handlar om vad som kan härledas ur en viss relation. Till exempel en PET-flaska med vatten hittas i en stulen lastbil, DNA från vattenflaskan visar att den tillhör den misstänkte A. Vad som logiskt kan härledas ur detta bevis är att A har druckit ur flaskan, men det blir omöjligt att bara genom detta bevis logiskt visa att A har stulit lastbilen. Förutom att logisk tankegång är ett krav som måste ställas på värderingen av bevis så måste presentationen av bevisvärderingen följa logiska krav.

Bevisfakta(B) är alltid orsakat av något(O). Enligt den som lägger fram beviset kan man härleda dessa orsaker på ett visst sätt. Är någon sötsugen kan detta bero på cannabisrus. Detta är dock inte logiskt härledbart. B1 är inte lika med O. Personen kan vara sötsugen av en mängd andra orsaker. B1 är alltså lika med antingen O1, O2, [...] eller O∞, därför kan man inte enbart med B1-sötsug bilda ett logiskt resonemang för att narkotikabrott är bevisat. Om rätten ändå gör detta har man frångått kraven på att bevisningen ska presenteras på ett sätt som är godtagbart för förståndiga människor. Det vanliga bevisläget är att en serie bevis läggs fram för en viss orsak. Ett exempel kan vara: B1-M:s blod återfanns på brottsplatsen. B2-M hade ingen anledning att befinna sig på brottsplatsen. B3-M var osams med brottsoffret. B4-Brottsoffret har angett att M är gärningsman. B5- Ett oberoende vittne har sett M springa från platsen. Det är nu lättare att bilda ett logiskt resonemang för hur de olika bevisfakta leder till slutsatsen att M slagit brottsoffret. Om B5 saknas blir det dock svårare. Det kan invändas att någon annan är skyldig och att M:s blod hamnat på brottsplatsen genom den skyldiges eller brottsoffrets försorg. Då krävs ett logiskt resonemang som utesluter detta.[24]

Logiska krav på framställningen är inte detsamma som att värdera bevisningen. Detta kan ske på olika sätt. Bevisfakta i exemplen ovan är redan värderade när de sätts in i framställningen. Som nämnts ovan kan rättstillämpning ses som en syllogism. En logisk framställning av bevisfakta kan också ses som en syllogism. Bevisvärderingen görs i översatsen, undersatsen ger bevisfakta och logiken ställer ett krav på att syllogismen är giltig. För exemplet med sötsug kan detta ge en giltig syllogism om: Översats = Alla med sötsug har brukat cannabis. Undersats = A har sötsug. Slutsats = A har brukat cannabis. Syllogismen är giltig men bevisvärderingen är felaktig. Om syllogismen istället innehåller följande delar: Översats = Alla som brukar cannabis får THC i blodet. Undersats = A har THC i blodet. Slutsats = A har brukat cannabis. Så ligger problemet i logiken (syllogismen är ogiltig) medan bevisvärderingen och bevisfakta är i strikt mening riktiga. Lastbilsfallet ovan kanske utgör ett ännu tydligare exempel. En logisk bevisvärdering ger att A druckit ur flaskan. En logisk framställning hindrar att detta framställs som bevis för något annat.

Vid läsning av en dom är det dock svårt att skilja bevisvärderingen från logiken. Oftast beror detta enligt mig på att formen för presentation av bevisningen inte tillåter att man gör en distinktion mellan logisk framställning och vetenskaplig bevisvärdering. Bevisfakta radas upp, värderas, diskuteras och kritiseras oftast utan någon till synes genomtänkt struktur för att nå en slutsats. Oftast beror nog detta på att rätten under överläggning enas om ett beslut och att domen därefter författas. Det är lätt att tänka sig motsvarande problem i akademiska arbeten om slutsatsen ska bestämmas innan arbetet börjar författas. Av detta skäl är det nog bättre att behandla logiska brister i framställningen som bevisvärderingsbrister. Det har jag också valt att göra i fortsättningen av detta arbete. I vissa fall kan dock den logiska missen vara väldigt tydlig som i TR och HovR domar i NJA 1996 s. 176. Där hävdas av HovR att förekomsten av ett vittne som intygar att målsäganden ljuger är ett bevis för att målsäganden talar sanning. För det vore ju ”i hög grad osannolikt” att någon skulle fara med osanning om sådant som någon annan kan omvittna att denne far med osanning om. Framställningen är mer komisk än logisk i tingsrättens domskäl. Där sägs först att ”En lögn som hon dessutom från början måste ha insett inte skulle bli trodd om det förhöll sig så som [De tilltalade] berättat, nämligen att båda var närvarande i lägenheten när hon frivilligt hade samlag”. I stycket efter sägs att ”Enligt rättens bedömning synes [Målsäganden] som inte ens fullgjort grundskolan, sakna kapacitet och duperingsförmåga att hitta på och i detalj vidmakthålla en sådan uppdiktad historia”[25]. Målsäganden är därför både för obildad för att ljuga, och för bildad för att inte tala sanning!

Beviskrav

Beviskrav anger vilken styrka bevisningen måste ha för ett visst utslag i domstol. I brottmål gäller att ett visst beviskrav måste uppnås för att åtalet ska bifallas och inte avvisas. I förarbetena till rättegångsbalken har inte beviskravet behandlats närmare och det verkar heller inte vara fråga om någon skillnad från tidigare ordning. HD använde fram till 1980 ordet ”styrkt” som beteckning på att beviskravet var uppfyllt. Beteckningen gav dock inte så mycket ledning för var beviskravet gräns låg. I princip fick hela begreppets innehåll sökas i praxis och rättspolitiska utgångspunkter. Från och med NJA 1980 s. 725 började HD istället benämna gränsen för beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Ordalydelsen ger här en  viss uppfattning om hur man fastställer om beviskravet är uppfyllt. HD ger också vägledande uttalanden om hur begreppet ska uppfattas. Om det går att ställa upp alternativa hypoteser som leder till rimliga tvivel så är beviskravet inte uppfyllt. Bevisningen ska inte bara leda till sannolikhet för de påstådda omständigheterna utan ”med styrka” utesluta att det faktiska händelseförloppet är ett annat än det av åklagaren påstådda.  Att beviskravet uppnås genom att andra händelseförlopp än åklagarens gärningsbeskrivning utesluts gällde redan innan[26] och praktiskt lär bytet av begrepp för beviskravet inte utgöra någon skillnad. Det är viktigt att poängtera att beviskravet uppfylls genom att alternativa händelseförlopp utesluts, inte genom att vissa alternativa händelseförlopp falsifieras.

Begreppet utom rimligt tvivel torde vara en direktöversättning av uttrycket för beviskrav i anglosaxisk rätt där begreppet ”beyond reasonable doubt” används i de flesta common law-länderna för alla brottmål.[27] Common law-begreppet kan förklaras med att jurymedlemmen ska uppfatta bevisningen som så övertygande att medlemmen utan att tveka skulle lita till och handla efter lika övertygande bevis, om det rörde personens egna viktigaste angelägenheter. Som jämförelse kan fallet Sally Clark användas. Det var en brittisk kvinna som dömdes till livstid för att ha dödat sina två första barn vilka verkade ha dött av naturliga orsaker. Åklagarsidan yrkade dock på att ”blixten inte slår ner två gånger på samma plats”. En läkare anlitades som räknade ut att risken för att detta skulle hända en familj var 1 på 73 miljoner och därför skulle detta bara kunna ske en gång per århundrade i Storbritannien. Clark dömdes därför för mord på bägge barnen. Det visade sig sedan att uträkningen var felaktig, eftersom barnen var syskon var risken att bägge skulle dö av naturliga orsaker bara några veckor gamla 1 på 200. Clark friades på de nya bevisen och flera andra liknande domar ändrades.[28] Ett fall som bygger på matematisk sannolikhet kan sägas ge en uppfattning om beviskravet. Om det är en chans på 200 att en person är oskyldig ska den definitivt frias. Fallet innehöll dock även ett logiskt fel, men detta verkar inte ha varit bidragande till resningen och friandet. Justitierådet Gregow verkar förespråka en rättssäkerhet på 100% när han uttalar att en godtagbar bevisvärdering kräver att ”ingen som är oskyldig skall behöva riskera att bli fälld till ansvar”, men Gregow gör sedan en reservation för sådana fall där något som inte rimligen kunnat tas med i beräkningen senare uppdagas.[29]

Diesen menar att beviskrav och bevisvärdering är två helt skiljbara ting. Beviskravet ligger enligt Diesen fast och om en domstol fäller på för svag bevisning beror detta på felaktig bevisvärdering.[30] Jag håller inte med. Om beviskravet inte är uppfyllt, om det finns rimliga tvivel, ska den tilltalade frias. Att i ett sådant fall fälla den tilltalade oavsett om detta sker genom felaktig bevisvärdering eller ej är att använda ett lägre beviskrav för fällande dom. Att ett för lågt beviskrav används därför att rätten gjort en felaktig bevisvärdering ändrar inte förhållandet.

Enligt RB 45:7 ska rätten få tillgång till förundersökningen före huvudförhandlingen. Motiven till detta är att rätten ska kunna skaffa sig en bild av utredningens omfattning, och därigenom bevisningens robusthet. Ju mer väl en händelse är utredd desto mer robust blir bevisningen. Genom att gå igenom förundersökningen kan domaren föranstalta om ytterligare utredning eller om anlitande av sakkunnig.[31] Vid bedömningen av beviskravet åligger det alltså rätten att tillse att den förebringade bevisningen också är robust. Alternativa hypoteser ska utredas eller motbevisas i förundersökningen. Om alternativa hypoteser uppkommer under huvudförhandlingen till följd av bristande utredning åligger det rätten att antingen få undersökningen kompletterad eller att fria. Detta eftersom brister i utredningen som lämnar utrymme för alternativa händelseförlopp innebär att det finns rimliga tvivel för skuld och därmed är inte beviskravet uppfyllt.[32] När målet kräver sådana bedömningar som inte kan avgöras med juridiska färdigheter eller allmänbildning ska rätten också anlita en sakkunnig redan under förberedelsen inför huvudförhandling. Av RB 46:2 framgår också att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.[33] Målets beskaffenhet torde främst syfta på hur komplex bevisning som krävs för fällande dom. Ju mer komplex bevisningen är desto större krav på utredningen och bevisningens robusthet.

2.3 Några rättspolitiska utgångspunkter

Ämnet för arbetet är känsligt, populistiskt uppmärksammat och politiskt belastat. Därför krävs att några rättspolitiska utgångspunkter förklaras redan innan behandlingen av det känsliga ämnet. I den offentliga debatten om rättssäkerhet i sexprocesser ställs ofta brottsoffers lidande eller svårigheten att få fast förövare mot behovet av en rättssäker process.[34] Jag anser att detta i bästa fall är angrepp på en halmdocka; en debatt där argument används som inte har med de verkliga motargumenten att göra. Låga beviskrav eller ovetenskapliga grunder för fällande domar leder till att oskyldiga döms. Att oskyldiga döms innebär inte ett minskat lidande för offer för verkliga förövare. Istället skapas nya offer för övergrepp i de oskyldigt dömda. Förvisso skulle teoretiskt sett fler skyldiga fällas, men frågan är då varför resonemanget inte återfinns rörande andra brott. I modern tid är det bara en enda stat som uttalat använts sig av en sådan straffrättsdoktrin. Staten var Nazityskland som förordade att inget brott skulle förbli ostraffat (latin ”Nullum crimen sine poena”).[35] Det faller sig naturligt att ingen stat som vill kalla sig en rättsstat kan använda sig av en sådan straffilosofi. Resonemang om sänkta beviskrav på grund av svårigheter att bevisa skuld kan således besvaras med att grundläggande demokratiska och rättsstatsmässiga värderingar inte går att förena med dessa resonemang. Att staten agerar brottsligt kan aldrig vara till försvar för statens medborgare. Medan en önskan till ökad rättssäkerhet inte kan ses som en önskan att ytterligare förfördela brottsoffer. Inställningen till frågan bör också besvaras med en diskussion om varför man straffar. Lagen och juristerna verkar aldrig i ett vakuum. Tidsanda och ändrad statlig ideologi kommer att påverka tillämpningen av lagen. Det kan i detta sammanhang vara intressant att veta vilka värderingar som ligger till grund för en viss tolkning av lagen. Det ska dock betonas att lagens innehåll inte ändras med populitiska svängningar i samhället. Om en ändring av lagens innehåll önskas måste lagstiftaren genomföra en sådan ändring.

I alla frågor som rör straffsanktioner bör frågan om skälen till att straffa tas upp. Straffideologin är grundläggande för att kunna förstå syftena bakom regleringar kring bestraffningen. Arbetet rör bevisvärdering och inte kriminaliseringen av de handlingar som ska bevisas. Men bevisvärdering kan hanteras och uppfattas på olika sätt beroende på vad syftet med kriminaliseringen är och vilka motstående intressen som finns. Om syftet är att avskräcka allmänheten från att handla på visst sätt, kan det anses vara effektivt att utsätta brottslingarna för offentliga kroppsstraff. Ett exempel på detta kan vara stocksättning för otuktsbrott på 1700-talet. Det är i dessa fall inte så viktigt att rättsordningen enbart straffar de som begått otukt, även en oskyldig som utpekats som brottslig ger samma effekt. Men den rättsliga precisionen kan inte tillåtas vara hur dålig som helst. Om många otuktiga undslipper straff uteblir den avsedda funktionen liksom om de flesta dömda är oskyldiga. I det förra fallet finns fler exempel för allmänheten på icke straffade otuktiga och i det senare fallet kommer allmänheten med tiden att upptäcka den dåliga precisionen i domarna och snarare förlora tilltron till rättsväsendet än undvika otukt. Dagens svenska bestraffningsideologi är inte lika tydligt avvägande. Under efterkrigstiden utvecklades den svenska behandlingstanken. Som straffideologi bygger den på tanken att kriminella beteenden beror på personlighetsavvikelser som i de flesta fall går att behandla. Bestraffningen skedde i hög grad i proportionalitet till brottets svårhet, men straffet syftade till att behandla den dömde så att denne slutade begå brott.[36] Behandlingstanken hade blivit allmän i hela västvärlden under 1800-talet. Fängelse som straff infördes då som en vårdande åtgärd. Men den moderna behandlingstanken utvecklades från 30-talet och framåt. Vänstervågen på 60-70-talen innebar många reformer med humaniseringar i behandlingssystemet och kortare strafftider. I slutet av 70-talet ändrades ideologin för straffandet. Behandlingstanken ersattes av proportionalitetstanken.[37] Sedan dess har flera lagstiftningsärenden gjort anspråk på att slutligen göra slut på resterna av behandlingstanken inom straffrätten.[38] Istället eftersträvas dels allmänprevention genom straffhot, dels individualprevention genom påförande av obehag. Obehaget ska upplevas som ett moraliskt meddelande till den brottslige om vilken grad av klandervärdhet dennes beteende uppnår.[39] Tanken är då att det inte är obehaget i sig som skapar individualpreventionen utan uppfattningen om brottet som något klandervärt. Obehaget ska bara förmedla graden av klander.

Allmänprevention genom straffhot är inte effektivt. Det genomgående mönstret är tvärtom att länder med värre straffhot har större problem med brottslighet, samt att när straffens brutalitet och längd ökar så ökar brottsligheten. Sambandet kan såklart vara det omvända, men det visar ändå på bristande effektivitet. Straffhot har en viss allmänpreventiv effekt på ”Svenssonbrott” med hög upptäcksrisk men kräver då inga särskilt kännbara straff.[40] Exempel på detta är att fortkörning på kamerabevakade vägavsnitt minskar. Individualpreventionens effekt kan också ifrågasättas. Det är svårt att skilja verkan och effekt, samt upptäcka falskt positiva förekomster och falskt negativa förekomster, enbart genom att studera statistik. Men i regel är återfallsrisken högre ju längre straff och ju fler straff en individ har drabbats av. I vart fall har inga studier visat att påförande av obehag skulle göra någon till en bättre människa. Personligen är jag motståndare till statligt påfört lidande, dels av humana skäl dels därför att jag anser det vara ineffektivt. Det är också enligt min mening en brist på logik i straffideologin. Människor blir inte bättre medborgare av att behandlas illa. Om så var fallet skulle de flesta kriminella inte återfinnas inom de grupper som har det sämst. Vidare skulle det inte finnas någon anledning att försöka förändra beteenden som skapar lidande, lidandet skapar ju enligt den ideologin bättre medborgare. Det må vara hur det vill med den saken, men lagstiftarens straffideologi ändras inte av att den kan anklagas för att vara ineffektiv, inhuman och ologisk.

Vad som kan sägas angående bevis och straffideologi är att den föreliggande straffideologin inte tillåter en dålig precision i dömandet samtidigt som allt för högt ställda krav på bevisningen inte kan tillåtas. Om för få döms avtar det allmänna straffhotet. Om en oskyldig döms utsätter staten orättfärdigt en person för lidande. Det finns inte någon uttalad idé om att offra några oskyldiga för att upprätthålla straffhotet. Därför måste precisionen i dömandet vara så hög som möjligt utan att andelen skyldiga friade blir så oskäligt hög att det rätteligen kan beskrivas som att straffhot saknas. Fler skyldiga friade kan utan tvekan tålas än oskyldiga fällda. Det är svårt att uttrycka rättssäkerhetskravet i procent, men i vart fall kan sägas att en precision på 90% är allt för dåligt. Det skulle innebära att omkring 1 500 oskyldiga människor varje år låstes in i fängelse.[41] Det är en omfattande brottslighet från statens och domstolarnas sida. Om precisionen istället ligger på över 99% så kanske den kan sägas vara godtagbar. Om man jämför med det brittiska Sally Clark-fallet så kan den brittiska lägsta godtagbara teoretiska rättssäkerheten sättas till högre än 99,5%. Med förbehåll för den ologiska bevisframställningen.

Det skiljs ofta på oskyldigt dömda och felaktigt dömda.[42] I det förra fallet rör det sig om dömda personer där oskulden är bevisad och i det senare rör det sig om dömda personer där skulden inte är bevisad. Något cyniskt kan det ibland påstås att en oskyldig kan vara riktigt dömd. Detta då bevisningen var helt övertygande och det först senare framkommit bevisning som förändrat uppfattningen. Enligt min mening kan detta aldrig stämma ur rättsfilosofisk eller rättspolitisk mening. Om någon som borde ha bedömts som oskyldig döms är domen materiellt felaktig. Därav följer att en felaktigt dömd är oskyldigt dömd och tvärt om oavsett vad den historiska sanningen är. Detta eftersom oskuld är den presumtion som ska gälla tills skulden är bevisad. En fällande materiellt felaktig dom har inte rubbat den presumtionen. Det kan också hävdas att en oskyldigt dömd inte behöver vara felaktigt dömd.[43] Detta genom att bevisningen hanterades på ett sådant sätt att det inte är rätten som är skyldig till att värderingen blev fel. Jag har dock svårt att se giltigheten i detta argument. Det är som att hävda att en patient som dött av felaktig medicinering har blivit riktigt behandlad eftersom den medicinerande läkaren gjort felet på grund av att denne fått ett felaktigt intyg av något tidigare led.

3. Bevisvärdering av utsagor

Detta kapitel avser att utröna hur utsagor ska värderas utifrån en rent juridisk undersökning av gällande rätt för värdering av utsagor. Gällande rätt kan sägas vara att värderingen av utsagan ska motsvaras av hur väl utsagan stämmer överens med sanningen. Vissa riktlinjer för hur värderingen ska gå till har lagts fram av jurister snarare än sakkunniga. Begreppsförvirring kan bli ett problem här där gällande rätt kan avse olika saker. Gällande rätt avser hur rättsregler ska tolkas, här kan ingen annan vetenskapsgren beslå juridiken med felaktigheter. Men när en rättsregel – som i fallet med bevisvärderingen – säger att omständigheter i ett visst historiskt avseende ska bestämmas kommer en gällande rätt avseende en icke juridisk metod uppstå. Så har HD i flera avgöranden uttalat sig om hur man utreder tillförlitligheten i en utsaga. Gällande rätt är som tidigare beskrivet att de faktiska, historiskt sanna omständigheterna ska tas fram. Här ska aktuella juridiska metoder för att göra det beskrivas. Detta kan lite motsägelsefullt sägas ge en gällande rätt för bevisning av utsagor som inte följer gällande rätt.

3.1 Praxis

Jag har valt ut rättsfall från högsta domstolen främst efter två premisser. Den självklara är att bevisningen helt eller till största delen ska bestå av utsagor. Den andra premissen är att jag till större delen valt rättsfall som är uppmärksammade i doktrin. Genomgången koncentreras i möjligaste mån till bevisvärderingen av utsagorna, händelseförlopp och annat lämnas utanför så långt det inte rör värderingen av utsagan eller själva utsagan.

NJA 1980 s. 725

I fallet finns två tilltalade X och Y samt tre målsäganden A, B och C. Fallet rör tre våldtäktsanklagelser. Det första tillfället rör anklagelser från A att X ska ha våldtagit henne i sin lägenhet. Det andra fallet är en anklagelse från B och C att de båda skulle ha våldtagits vardera av X respektive Y vid ett och samma tillfälle i X:s säng. En del mindre brottsanklagelser finns också men är inte intressanta för detta arbete. Båda de tilltalade fälls på samtliga punkter i båda underinstanserna.

HD uttalar angående utsagan från målsägande A att den inte har ändrats nämnvärt från polisförhören och genom underinstanserna, i HD läses dock bara en utskrift av hennes utsaga i HovR upp. Berättelsen har också ändrats i olika ganska vitala delar mellan varje gång den nedtecknats. Bland annat har hot med en kniv förändrats i varje instans. Att rätten missat dessa förändringar i berättelsen eller missat att förklara varför dessa ej är nämnvärda ändrar dock inte innehållet i det prejudikat som bildas. Rätten ger några bedömningskriterier för trovärdighetsanalys av en utsaga som HD anser stämmer på A:s utsaga. Kriterierna ter sig generellt giltiga och kan uttryckas som att en trovärdig utsaga ska vara:

1. En sammanhängande, klar och detaljerad berättelse.

2. Inte på någon punkt ter sig svårförklarad

3. Sagesmannen ska ej kunna beslås med något beaktansvärt skäl att osant tillvita den tilltalade en brottslig gärning.

4. Inte ha ändrats nämnvärt mellan utsagetillfällena.

Möjligen är min punkt 4. här detsamma som HD menar med sammanhängande. Min uppfattning är dock att HD med sammanhängande avser en beskrivning av hur berättelsen framförs av sagesmannen under ett visst sagestillfälle.[44] Om samstämmigheten med  uppgifter lämnade vid tidigare tillfällen avsågs hade rätten inte behövt nämna detta två gånger i samma stycke med olika ordval. Dock kan det ifrågasättas om HD avsåg att göra en bedömning av framförandet av uppgifterna då ledamöterna bara fått en utskrift uppläst för sig och därmed inte kunnat avgöra detta.

Angående målsägandena B och C väljer HD att inte sätta sådan tilltro till deras uppgifter att det är ställt utom rimligt tvivel att X och Y förövat brott mot dem. HD följer här till stor del de kriterier som satts upp för utsageanalysen vid det första brottet. Man finner att målsägandena lämnat en detaljerad och klar berättelse. Att en av målsägandena hade anledning att förfara osant om sin sexuella kontakt med X, då hon hade stadigt förhållande med en annan person. Berättelsen ter sig svårförklarad då ganska avancerade sexuella aktiviteter skulle ha skett i en 120cm bred säng vari fyra personer befann sig utan att de två som icke var inblandade skulle ha märkt något. De båda målsägandena har ändrat sina berättelser i stora delar, bland annat om hur de kom in i de tilltalades bil, hur de kom in i lägenheten, om de rökte hasch efter tvång eller ej, och delvis också i mindre detaljer om själva övergreppen. HD betonar också att det för att uppnå beviskravet krävs att gärningen är ställd utom rimligt tvivel. Även om B och C:s berättelse är mer trovärdig än X och Y:s uppgifter räcker detta enligt domstolen inte till en fällande dom. Eftersom det finns betydande utrymme för rimligt tvivel väljer HD därför att fria.

 NJA 1991 s. 83

Målet rör ett skilt men sammanboende par där mannen anklagas av kvinnan för att under flera års tid ha utsatt henne för upprepad misshandel och många våldtäkter. Mannen döms i alla instanser. För den absoluta merparten av brotten är den enda bevisningen kvinnans uppgifter. Rätten menar dels att ”Genom [kvinnans] uppgifter får anses visat att” mannen begått de brott han anklagats för. Samt att ”Genom [kvinnans] detaljerade uppgifter finner HD utrett” att mannen begått de brott han anklagats för. Den första skrivningen avser misshandelsbrotten och de senare våldtäktsbrotten.

HD menar att det går att finna ett åtal styrkt utom rimligt tvivel på enbart målsägandeuppgifter om dessa lever upp till sex krav:

1. Målsäganden får inte ha ett starkt motiv för att beljuga den tilltalade.

2. Målsägandens berättelse ska vara lång och sammanhängande med unika detaljer.

3. Om målsäganden ändrat sin utsaga på någon väsentlig punkt ska hon kunna ge en rimlig förklaring till denna ändring.

4. Målsäganden ska inte kunna beslås med att ha förfarit med osanning på avsnitt som har betydelse i ansvarsfrågan.

5. Det får i övrigt inte finnas något som talar emot målsägandens berättelse.

6. Berättelsen ska avlämnas på ett sätt som ger ett trovärdigt intryck

Dessa kriterier liknar de i 1980-års fall. Nytt är att motivet att fara med osanning ska vara starkt, att berättelsen ska vara lång och att detaljerna ska vara unika. En ändrad utsagas försvagade bevisvärde kan nu läkas genom rimliga förklaringar, något som inte godtogs för målsägandena B och C i 1980 års fall.

Ett JustR[45] uttalar sig tilläggsvis ytterligare om bevisvärdering i mål av den typ som just avdömts. Tillägget är en försäkran om att rätten trots bevissvårigheter i vissa mål inte får göra avkall på det allmänna beviskravet. Men ändå uttalar JustR att vissa undantag kan göras när det är särskilt påkallat på grund av utredningssvårigheter, i det föreliggande fallet gjordes detta när det gäller preciseringen av de brottsliga handlingarna i tid och rum. Enligt JustR får sådana hänsyn dock inte gå ut över beviskravet eller värderingen av bevis.

NJA 1992 s. 446

Fallet rör en far som anklagas för hundratals fall av sexuella övergrepp på sin tonåriga dotter. Fadern döms i alla instanser huvudsakligen på dotterns uppgifter. En ledamot i HovR är skiljaktig och vill fria för de flesta brott. Ytterligare bevisning i form av sakkunnigutlåtanden från två psykologer och en rättsläkare finns också. De två psykologerna har motstående uppfattningar. Den ena anser att målsäganden förefaller tala sanning och den andre menar att målsägandens berättelse inte förtjänar tilltro.

Angående psykologiska sakkunniga framhåller domstolen att psykologer inte är bättre lämpade än andra att avgöra sanningshalten i en utsaga. De sakkunniga kommer enligt domstolen främst med avgöranden baserat på sunt förnuft. I vilket fall anser domstolen att det framkommit att utsageanalyser inte är vetenskapligt korrekta. HD menar att ett sakkunnigutlåtande måste värderas, och även om det inte är en exakt vetenskap kan det ge värdefull hjälp till domstolen när denna gör sin egen tolkning. Efter att ha konstaterat att inte ens experter kan göra tillförlitliga utsageanalyser går domstolen vidare med att göra en utsageanalys. En av de psykologiska sakkunniga har listat flera olika motiv för dottern att ljuga om övergreppen, detta anser dock inte HD vara beaktansvärt.

Angående dotterns utsaga tillerkänner HD den högt bevisvärde eftersom den uppfyller kriterier som liknar de som presenterades i 1991 års fall. Kriterierna är:

1. Utsagan har inte ändrats i väsentligt avseende mellan olika utsagetillfällen.

2. Berättelsen innehåller flera pregnanta detaljer som bildar en helhet.

3. Berättelsen är lång och sammanhängande.

4. Berättelsen framförs på ett sätt som ger trovärdigt intryck.

HD utelämnar kriteriet att målsäganden inte ska ha ett starkt motiv att beljuga den tilltalade. Fadern hävdade att dotterns anklagelser hade sin upprinnelse i ett försök att undvika att familjen fick veta att hon inte var oskuld, något som det sågs strängt på i familjen. Det sägs heller inget om att sagespersonen inte får kunna beslås med osanning i någon väsentlig del. Dottern har till vänner berättat att hon blivit våldtagen av två pojkar i en skogsdunge. Hon medger att hon lämnat dessa uppgifter men säger att hon hittat på den våldtäkten. Det framgår inte av domen varför de kriterier som använts i föregående praxis men som ej är uppfyllda i målsägandens utsaga är utelämnade. Målsägandens kroppsspråk vid utsagan används igen. Vilka kriterier som har använts vid bedömningen av kroppsspråket avslöjas dock inte. HD anför också att det faktum att dottern övertygat tre vittnen om att hon utsatts för sexuella övergrepp ger ”starkt stöd” för hennes uppgifter. Dessa tre var hennes väninna, hennes skolkurator och hennes klassföreståndare.

HD lägger ett högt bevisvärde i överläkaren Kari Ormstads vittnesmål och rättsintyg. Ormstad hävdar att hon funnit skador i dotterns vagina som bara kan ha skett genom samlag och skador på dotterns anus som bara kan härröra från analt samlag eller förstoppning.[46] Om denna bevisning godtas är det dock enbart bevis på just samlag, att detta samlag skulle ha skett som dottern uppgett baseras helt på utsageanalysen. Vad gäller denna bevisning anser dock HD att även om rättsläkaren angett förstoppning som möjlig anledning till skadorna, och att målsäganden också sagt sig lida av förstoppning vid ett par tillfällen så är det så osannolikt att skadorna beror på förstoppning att detta kan bortses från. Vid bedömningen av värderingen av utsagan måste därför hänsyn tagas till att HD på grund av annan bevisning ansåg det styrkt att målsäganden haft samlag.

NJA 1996 s. 176

Åtalet bygger på ett påstående från en målsägande om att hon våldtagits av en person i dennes lägenhet. En kamrat till den våldtäktstilltalade menar dock att han var med i lägenheten och att han hade samlag med målsäganden, något den våldtäktstilltalade inte hade. Kamraten åtalas för skyddande av brottsling. Enligt åtalet ska den våldtäktstilltalade ha lagt fram madrass och sängkläder på vardagsrumsgolvet från sin egen säng, och sedan på denna golvbädd våldtagit målsäganden. Enligt de två tilltalade skedde det frivilliga samlaget på samma golvbädd. Efter samlaget/våldtäkten råder samstämmighet om att målsäganden körts ut ur lägenheten halvklädd och fått sina kläder utslängda efter sig. Av stödbevisningen finns det inget som stödjer målsäganden eller motsäger de tilltalade, en del stödjer också de tilltalades version. Bland annat återfinns endast sperma från den andre tilltalade på sängkläderna. Inga tecken på våld på målsäganden eller den våldtäktsanklagade vilket borde ha uppstått om målsägandens berättelse var riktig.

Tingsrätten (TR) resonerar kring trovärdigheten i olika uppgifter och kommer fram till att ”Vid övervägande av det anförda [...] finner TR:n att [målsägandens] utsaga ska läggas till grund för bedömningen”. Vidare finner rätten att målsäganden måste tala sanning därför att det vore obegåvat att ljuga om en händelse när det finns två andra närvarande (de tilltalade), samt att målsäganden inte verkar begåvad nog att hitta på och vidmakthålla en påhittad historia. TR menar att den andre tilltalade inte är trovärdig eftersom han inte velat uppge särskilt mycket i de inledande polisförhören och först senare berättat den historia han återger i tingsrätten. Tingsrätten betonar också att de bägge tilltalade hade tid att enas om en osann historia under natten mellan det påstådda brottet och morgonen då den våldtäktstilltalade greps och senare häktades varför deras samstämmighet inte kan ges något större värde. Att enbart sperma från den andre tilltalade återfunnits på sängkläderna betyder enligt TR inte mycket eftersom denne enligt egen utsago haft sex i samma lägenhet vid andra tillfällen.

I hovrätten framkommer en del ny bevisning. DNA-testerna har gjorts om och det har nu hittats sperma som troligen kommer från båda de tilltalade. En fläck troligen från den våldtäktstilltalade och en fläck troligen från den andre tilltalade som var blandad med sekret troligen från målsäganden. HovR menar att målsägandens berättelse ”har varit utförlig och innehåller detaljer som gör att hennes berättelse förtjänar tilltro”. Vidare resonerar rätten kring att den andre tilltalades berättelse inte bär ”det självupplevdas prägel” eftersom den är detaljrik i allt utom angående själva samlaget. Den våldtäktstilltalade framstår som ”mindre trovärdig” eftersom han lämnat uppgifter som den andre tilltalade inte kommit ihåg men bort komma ihåg om de verkligen skett. Att målsäganden måste ha lämnat felaktiga uppgifter angående sönderrivandet av en tröja förklaras med att hon sannolikt minns fel angående denna uppgift. Angående förhållandet att målsäganden påstår sig ha varit ensam med den våldtäktstilltalade, menar rätten att mycket tyder på att den andre tilltalade var i lägenheten. Men detta stärker enligt HovR målsägandens tillförlitlighet därför att det framstår som obegåvat att falskt anklaga någon angående ett tillfälle då ett vittne finns närvarande. Hovrätten finner därmed att det inte finns anledning att betvivla att (påtvingat) samlag förekommit mellan den våldtäktstilltalade och målsäganden.

Inför rättegången i HD gjordes två förnyade tekniska undersökningar av täcket med spermafläckarna. Nu hittades 17 spermafläckar. 9 av fläckarna kom troligen från den andre tilltalade, samtliga dessa var blandade med sekret som troligen kom från målsäganden. Den våldtäktstilltalade hade troligen lämnat 6 av fläckarna på täcket, av dessa innehöll två sekret från någon annan, men inget tyder på att denna skulle ha varit målsäganden. De två kvarvarande fläckarna kunde ej typbestämmas. Eftersom DNA-bevisningen här närmast helt utesluter att målsäganden talat sanning gör HD ingen bedömning av trovärdigheten utan konstaterar bara att åtalet ej är styrkt då den tekniska bevisningen ej är förenlig med uppgifterna i åtalet. Rätten tar sig dock tid att påpeka att den andre tilltalade har åtalats och i både TR och HovR dömts för en gärning som inte är ett brott. Ingenting sägs om de trovärdighetsbedömningar som gjorts i underrätterna. Möjligen kan detta tas som ett tecken på att HD ej har något att anföra mot bevisvärderingstekniken som underrätterna använder sig av. Rättsfallet är dock främst av intresse för detta arbete då underrätterna gjort sådana bevisvärderingar av utsagorna som HD:s tidigare praxis förordat, men att detta gav ett felaktigt resultat. HD fann rimliga tvivel angående de tilltalades skuld. Resultatet av den tekniska undersökningen undanröjer även rimliga tvivel om att målsäganden förfarit med osanning.

NJA 1997 s. 538

Fallet rör en målsägande (M) som uppger sig ha blivit sexuellt utnyttjad av tre tilltalade (T1-3). Dels vaginalt av T1 i en bil, dels, vaginalt av alla tre i en bil, dels oralt av alla tre tilltalade i en lägenhet, dels av T1 på en skolgård. Alla åtalspunkterna ska ha skett vid samma tillfälle som en kedja av händelser. Förutom de tre tilltalade finns också fyra vittnen (V1-4)som ska ha varit närvarande i olika grad vid de aktuella tillfällena. Fallet är mycket uppmärksammat bland annat angående rättssäkerhet och bevisvärdering av utsagor. Målet är ganska komplicerat och kräver en lite noggrannare redogörelse.

Det första tillfället rör ett samlag i en bil. T1 och T2 samt V1 och V2 kör tillsammans med M till en sjö. Alla utom M och T1 lämnar bilen. I bilen sker sedan ett samlag mellan T1 och M. Enligt M är det en våldtäkt och enligt T1 är det ett vanligt samlag. V1 har till polisen uppgett att han hört M neka till samlag, men dessa uppgifter har han inte gett inför rätta i någon instans. V1 har förklarat sina uppgifter till polisen med att han då ville hämnas på T1. HD menar att påståenden om lögn inför polisen är ”föga övertygande”.  Vad gäller M:s uppgifter uppger HD att de skäl hon angett till att inte göra motstånd och till att underlätta samlaget ”övertygat HD”

Det andra tillfället inträffar i bilen senare på kvällen på en annan plats. M uppger att samlag då skett med alla tre tilltalade i bilen. HD menar att med tanke på vad som konstaterats angående det första tillfället är det uteslutet att målsäganden kunde ha frivilliga samlag varför ”tilltro måste i stället fästas vid” målsägandens uppgifter. Även här åberopas V1 som i polisförhör påstått att han uppfattade situationen som obehaglig.

Tredje tillfället inträffar i en lägenhet. M uppger att T1 har försökt ha vaginalt samlag med henne både i sovrummet och i badrummet och sedan tvingat M till ett oralt samlag i badrummet. T1 nekar till all form av sexuell kontakt i lägenheten. HD uppger att målsägandens berättelse om hur T1 agerat i lägenheten är ”tämligen detaljrik”. T2 har i tingsrätten uppgett att han tror att T1 hade samlag med målsäganden i badrummet eller sovrummet. V3 har i tingsrätten uppgett att T1 och M tillsammans var länge inne i badrummet och att T1 därefter sagt att de haft samlag där inne. Dessa uppgifter har tagits tillbaka i hovrätten. Men HD anser att uppgifterna i tingsrätten ”måste tillmätas viss vikt”. T1, T2, V2 och V3 har uppgett att det var flera personer som spenderade tid med M i badrummet. HD överväger därför om M kan minnas fel angående denna händelse. Detta med tanke på att M beslagits med fel i flera delar av sin berättelse. Men HD finner återigen att de tidigare händelserna bevisar att M talar sanning och tilltro därför måste sättas till hennes uppgifter.

Det sista tillfället sker på en skolgård sedan M skjutsats från lägenheten. T1 ska på skolgården haft samlag med M, enligt T1 frivilligt och enligt M påtvingat. HD menar att de tidigare händelserna bevisar att ett frivilligt samlag är uteslutet.

HD använder här en vad jag vet unik kumulerande bevisvärderingsmetod. Om en del av en berättelse anses trovärdig tjänar denna del även som bevis för den näst kommande delen av berättelsen, en tredje händelse kräver än mindre bevis och den fjärde händelsen blir automatiskt sann eftersom de tre föregående varit sanna. Vad gäller kriterier för utsageanalysen verkar HD helt lämnat de gamla strukturerna. Målsäganden har varit detaljrik angående en åtalspunkt. Men kunnat beslås med fel i sin berättelse och haft skäl att beljuga de tilltalade. Inga andra kriterier diskuteras.

NJA 2005 s. 712

L anklagas för en serie brott mot C, ett av dessa är våldtäkt. C hävdar sig ha blivit våldtagen vid många tillfällen men minns bara ett av dessa specifikt, varför åtalet endast rör ett fall av våldtäkt. Målsäganden och den tilltalade är gifta med varandra sedan många år. Förutom målsägandens uppgifter finns även vittnen som omvittnar vad målsäganden berättat för dem, samt familjens barn som vittnen och målsäganden. Angående brottet våldtäkt finns enligt HD endast målsägandens uppgifter. HD finner vissa skillnader mellan C:s uppgifter om brottet våldtäkt och de brott som finner stöd av andra vittnen. Uppgifterna om våldtäkten är detaljfattiga och händelsen kunde inte placeras i tid. HD hänvisar också till 1991 års fall – där placering i tid inte krävdes – och menar att skillnaden jämfört med det föreliggande fallet är att kvinnan i det tidigare fallet hade berättat om våldtäkten för sin mor och syster. C hade förvisso berättat om sexuella övergrepp för en väninna men HD saknade specifika uppgifter om en våldtäkt av det slag som åtalet gällde. L döms inte för våldtäkt men för övrig brottslighet.

HD verkar här lägga till ett kriterium som enligt min mening utelämnats i de tidigare domarna. Kriteriet är ett krav på stödbevisning förutom utsagan. Möjligen finns detta kriterium även med i 1992 års fall, men inte lika uttalat. HD verkar nöja sig med ganska klen stödbevisning, det räcker att målsäganden har framfört anklagelsen till någon bekant innan polisanmälan görs. De råd som brukar ges vid sexualbrott är annars vad jag förstått att den utsatte ska anmäla brottet så snart som möjligt. Förutom kravet på stödbevisning verkar kriterierna för en sann utsaga vara:

1. Utsagan har ej ändrats över tid.

2. Utförlig berättelse

3. Detaljrik berättelse.

4. Påtaglig sinnesrörelse

NJA 2006 not N 63

W har sökt resning för åttonde gången sedan han 1993 dömdes för 9 våldtäkter mot lika många målsäganden. W menar att anklagelserna uppstått därför att målsägandena velat hämnas för att de inte fått arbeten i nöjesbranschen som W har utlovat i utbyte mot sex. Majoriteten av målsägandena har inkommit med sina anklagelser efter att de genom uppgifter i massmedia förstått att W blivit anklagad för sexualbrott. W anför en mängd olika omständigheter och indicier som är ägnade att minska tilltron till målsägandenas uppgifter. Vad gäller bevisvärderingen av utsagorna i HovR anförs att den byggde på att berättelserna bar det självupplevdas prägel och att grundmönstret i anklagelserna var likartat i de olika fallen. Ett tredje kriterium var att målsägandena var unga och därför enligt rätten inte kunde tänkas vilja ha sex med en omkring 20 år äldre man, även om de lockades med jobb i nöjesbranschen. Mot detta tredje kriterium anför W ett expertutlåtande från en auktoriserad expert i klinisk sexologi som menar att HovR konstaterande i denna del är helt osakligt och grundlöst. HD:s majoritet[47] godtar expertens uppfattning men menar att detta förhållande bara har begränsad betydelse då HovR i övrigt gjort en till synes korrekt bedömning av vad målsägandena sagt, hur de sagt detta och hur de svarat på väckta frågor.

Prejudikatvärdet av resningsärendet måste sägas vara svagt. Dels därför att det inte utgör en bevisvärdering utförd av HD utan bara uttalanden om ifall en bevisvärdering gjord i HovR ska anses vara så illa utförd att det finns skäl för resning. Dels därför att beslutet fattades med minsta möjliga majoritet, tre JustR mot två. Men man kan av beslutet se att en bevisvärdering som bygger på helt andra kriterier för analys av utsagor godtagits av HD i alla fall när det finns flera målsäganden. Det hävdas att målsägadenas berättelse bär det självupplevdas prägel och att målsägandenas berättelser har samma grundmönster. Kriterierna förutsätter dock att rätten gör en bedömning både av vad som sägs och hur det sägs. Resningsansökan visar att flera av de tidigare prejudikatens kriterier inte är uppfyllda i detta fall. Till exempel hade målsägandena motiv att ljuga, det fanns bevis för att flera av dem förfarit med osanning i viktiga avseende, det fanns sådant som talade mot målsägandenas berättelse och uppgifter hade ändrats utan förklaring. HD godkänner alltså en bevisvärdering av utsagor som inte på något sätt följer de tidigare prejudikaten från HD.

Den tilltalades utsaga

HD verkar lägga större delen av analysen på målsägandens utsaga och bedömer inte den tilltalades utsaga på samma sätt. I en del av fallen ovan nämns dock något litet om den tilltalades trovärdighet. 1980 års fall; HD menar att X:s uttalande om att han avböjt samlag med B är ”så osannolik att den måste lämnas utan avseende”. Hur rätten kommit fram till detta framgår inte. Kanske kan det vara tecken på ett tankefel från HD. Att det är otroligt att en våldtäktsman skulle neka till samlag med en ung flicka. Men i vilket fall som helst har inte HD värderat uttalandet efter samma kriterier som man värderat målsägandenas utsagor efter. Något annat om värderingen av de tilltalades uppgifter förekommer inte. Men det är tydligt av den friande delen av domen att de tilltalades uppgifter har getts viss bevisvärde.1991 års fall; HD nämner över huvud taget inget om någon värdering av mannens utsaga. Istället uttalas att i mål som det föreliggande där det råder brist på andra bevis till men för den tilltalade ”blir det av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av [Målsägandens] uppgifter”. Någon förklaring till att det bara är den ena partens uppgifter som ska värderas ges inte. 1992 års fall; HD nämner kort att en händelse i dotterns berättelse framstår som ”klart mer sannolik än den version [fadern] lämnat”. Vad som gör dotterns version mer sannolik avslöjas inte. 1997 års fall; Domstolen nämner kort att vissa uppgifter inte förtjänar tilltro men ej varför. Rätten använder dock i princip inte heller några kriterier för målsägandens utsaga. 2005 års fall; HD nämner inget om tillförlitligheten i L:s utsaga men uttalar att det är av särskild betydelse för utgången i målet vilken tillförlitlighet som kan sättas till målsägandens uppgifter.

Det är underligt att domstolen kan bygga en dom helt eller till stor del på utsageanalys utan att analysera mot varandra stående utsagor. HD uttalar sig i de fällande domarna med stor säkerhet över bevisvärdet av sina egna utsageanalyser. Med uppfyllande av några få kriterier kan en utsaga enligt HD sägas vara sann, självupplevd. Men i det närmaste ingenting nämns om den motstående/nekande utsagan. Om denna utsaga uppfyller samma kriterier, borde väl även den ges fullt bevisvärde? Det kan såklart hävdas att om en utsaga faktiskt innebär att det inte finns några rimliga tvivel om riktigheten i anklagelserna så kan inte den motstående utsagan också uppnå detta krav. Det skulle i sådana fall inte finnas rimliga tvivel om vare sig skuld eller oskuld. Men vem som helst kan ju tänka sig två mot varandra stående utsagor som till exempel uppfyller samtliga av 1991 års falls sanningskriterier. Detta gör det svårt att tillämpa HD:s utsageanalys, i alla fall med samma bevisvärde som HD vill tillerkänna den. Möjligen menar HD att analysen bara är tillämplig på målsäganden, den som anklagar. Men ingen förklaring om varför det skulle vara så finns och jag kan heller inte finna en rimlig anledning till att det skulle vara på det sättet. HD kan också mena att de börjat analysen vid målsäganden och eftersom rätten där funnit fullt bevis eller ej tillräckliga bevis för fällande dom så saknas anledning att gå vidare till en analys av motstående utsagor. Detta kan starkt ifrågasättas när det gäller de fällande domarna. Även om man sätter stor tilltro till HD:s analysverktyg borde en analys även göras av de utsagor som talar mot en fällande dom, eller snarare dessa utsagor analyseras först. I annat fall har man åsidosatt oskuldspressumtionen och principen om att hellre fria än att fälla. Det minsta som kan sägas om HD:s metod för att beskriva bevisvärderingen är att den inte visar en bedömning av allt som förevarit under förhandlingen på ett sätt som är förståeligt för normalt begåvade personer.

Något som förefaller mer troligt enligt mig är att HD gör ett vanligt utredningsfel. Rätten börjar med ett antagande,  den tilltalade är skyldig till våldtäkt. Sedan söker rätten ensidigt stöd för detta antagande och tar enbart upp sådant som talar för detta antagande. Eftersom den tilltalades utsaga talar emot antagandet försöker rätten låta bli att behandla den. Oftast nämns den tilltalades utsaga bara när rätten anser att den kan vederläggas, eller där rätten anser uppgifterna tydligt oriktiga.

JustR Gregow, som dock inte deltagit i någon av domarna ovan, har förklarat att den tilltalades trovärdighet inte är lika intressant att bedöma då denne oftast kommer neka oavsett skuld eller oskuld.[48] Ett resonemang som faller på logiken. En person som framför anklagelser kommer normalt sett också vidhålla dessa oavsett om de är sanna eller ej, varför samma svårighet skulle råda för att bedöma målsägandens uppgifters tillförlitlighet. Vidare menar Gregow att två realtitetskriterier inte kommer gälla för sanningsenliga nekanden, dessa kommer nämligen att vara kortare och mer detaljfattiga än anklagelserna. Även detta resonemang saknar logik. Om det är visat att en viss utsageanalys kommer ge fel utslag är det analysmetoden det är fel på inte utsagan som ska analyseras.

3.2 Slutsats

Det är svårt att formulera en slutsats för hur bevisvärdering av utsagor ska gå till enligt gällande rätt. Detta eftersom HD:s uttalanden är allt annat än enhetliga och domstolen dessutom verkar godta bevisvärderingar av utsagor som avviker starkt från HD:s egna metoder. Till att börja med kan konstateras att HD inte verkar känna sig bunden av RB 35:1 i någon större utsträckning. I de flesta av fallen förefaller värderingen göras som en helhetsbedömning av all bevisning i förhållande till om beviskravet är uppfyllt. Åklagarens gärningsbeskrivning lämnas i princip åt sidan och bedömningen riktas mot vilken av parterna som är mest trovärdig. I ett av fallen uttalar dessutom HD att alibi för den angivna tiden för brottet inte kan räknas som motbevisning därför att brottet kan ha skett en annan dag än den åklagaren angett som trolig. Det måste anses strida mot innehållet i RB 35:1. HD har inte närmare uttalat sig om andra skillnader i bevisvärderingen än den om tiden för brottet (vid en serie brott) och det är därför oklart om man ska se fallen som prejudicerande i förhållande till bevishantering i allmänhet eller ej. Vissa uttalanden tyder dock på att HD inte avser att metoden vid bevisvärdering i allmänhet är förändrad. Uttalanden i de refererade fallen om att beviskravet och bevisvärderingen inte ska anpassas efter brottstypen förvillar än mer prejudikatvärdet. HD använder en ny metod vid bevisvärderingen men uttalar samtidigt att den kända metoden är den som ska användas.

HD:s kriterier är inte relativiserade. När en utsaga sägs vara lång framgår det inte hur lång den är eller i förhållande till vad utsagan är lång. Det är svårt eller omöjligt att tillämpa ett kriterium som inte går att relatera till. Samma sak gäller i princip samtliga de kriterier HD använder. Utsagan ska vara detaljerad, men hur detaljerad och vid hur många detaljer börjar en utsaga vara detaljerad? Förvisso kan sägas att relativiteten ska avgöras i förhållande till vardagliga eller vanliga utsagor. Samma form av bedömningar görs i många juridiska frågor, exempelvis vid brottsrubriceringar. Vid avgörandet om en misshandel var grov kan avgörandet handla om förövaren visat särskild råhet. Hur rå ska förövaren vara, och vid vilken grad av råhet dras gränsen? Skillnaden när det gäller kriterier för utsagor är dock att det inte finns några relevanta jämförelsegrunder. Om en utsaga ska vara detaljerad i förhållande till en vanlig utsaga för att vara trovärdig innebär det att vanliga utsagor inte är trovärdiga. Vid andra relativa juridiska kriterier finns alltid en relevant jämförelsegrund.

Genomgående är att HD beskriver målsägandens berättelse som ”trovärdig” och slutsatsen av detta är att domen ska grunda sig på målsägandens berättelse. HD förklarar inte hur rätten går från ett trovärdigt bevis till att omständigheterna är ställda utom rimligt tvivel. En trovärdig utsaga borde göra en omständighet trolig, inte styrkt. Det enda utöver målsägandens utsaga som finns att tillgå är den tilltalades utsaga. I vissa av fallen har det konstaterats att den tilltalade inte är trovärdig men jag kan inte heller med hjälp av detta få troligt eller trovärdigt till avsaknad av rimligt tvivel.

Vad gäller själva värderingen av utsagor kunde det varit lätt att se HD:s vägledanden om det varit så att det funnits en konstant linje hos HD. Men den omständighet att man inte värderat den tilltalades utsaga på samma sätt som målsägandens är ägnad att förvilla. Vidare använder rätten positiva rekvisit för utvärderingen av målsägandenas utsagor. För bevisvärdering gäller ju att åklagarsidans bevis inte ska kunna falsifieras, inte att de ska kunna vinna medhåll. Värderingen borde därför ha gjorts genom försök att falsifiera målsägandens berättelse och om detta inte lyckats tillmäta utsagan större bevisvärde än annars. Sedan måste ju den tilltalades bevisning (utsaga) värderas och dessa båda värden sammanställas för att rätten ska kunna komma fram till om beviskravet är uppfyllt.

I de refererade målen verkar ingenting följa reglerna för bevisvärdering. Rätten verkar känna sig helt fri att göra som den behagar. Detta i sig är högst anmärkningsvärt men HD har ändå uttalat vissa kriterier för värdering av sanningshalten i en utsaga. Att utsagan ska vara detaljrik är återkommande, liksom de generella kraven om att utsagan ska vara tydlig och sammanhängande. HD verkar på senare tid ha lagt till ett krav på stödbevisning för att en utsaga för att beviskravet ska kunna uppnås. Som sådan stödbevisning godtas lite förvirrande att målsäganden inte framförde anklagelsen till en polis första gången den framfördes. Min uppfattning av praxisgenomgången är att rätten formar sina realitetskriterier utefter en beskrivning av målsägandens utsaga. En sådan metod skulle självfallet inte vara godtagbar och heller troligen inte erkännas av den som själv använt metoden.

Domstolen hänvisar normalt sett inte till några vetenskapliga rön eller liknande vid sin bevisvärdering. Domstolen verkar anse att kriterier för bedömningen av om en utsaga är sann eller falsk hör till det allmänt veterliga. Det skulle utan tvekan behövas klargörande prejudikat för bevisvärdering av utsagor. Dessa skulle med fördel kunna stödjas med vetenskapliga rön. De regler som ska gälla vid värdering av bevis bör i en modern rättsstat följa vad som är känt och inte vara godtyckliga. I ett av fallen, 1992 års fall, hänvisar HD till vetenskap men drar av detta helt ologiska slutsatser. När HD konstaterat att inte ens experters utsageanalyser kan tillmätas något avsevärt bevisvärde går domstolen vidare med att göra en egen lekmannaanalys av en utsaga som domstolen sedan tillmäter väldigt högt bevisvärde.

Prejudikatvärdet av ett avgörande sägs normalt sett vara lika starkt som argumenten för beslutet. Avgöranden från högsta instans brukar dock tillerkännas även ett auktoritärt värde. HD:s domar tjänar som vägledning för de lägre instanserna och även i viss mån för HD.[49] Om en lägre rätt vill frångå en tolkning eller tillämpning som HD använt borde normalt sett krävas argument för varför HD:s uppfattning inte ska vara gällande. När det gäller bevisvärdering av utsagor kan jag inte finna några starka argument för HD:s olika presenterade uppfattningar. Det är över huvud taget ont om argument för användandet av de olika kriterierna eller bedömningarna. Prejudikatvärdet måste därför sägas vara nästan enbart auktoritärt.

4. Utsageanalys

Som redan berörts kan verkligheten skilja sig från gällande rätt vad gäller värdering av utsagor. Föreliggande kapitel avser att utreda vad som bör beaktas för att fastställa det faktiska bevisvärdet av en utsaga. Jag kommer också att presentera några metoder som finns för att utröna trovärdigheten i utsagor och vilket värde dessa har. En utsaga kan värderas i två dimensioner. För det första en objektiv sida där möjligheten att förmedla en korrekt bild av verklighetens omständigheter undersöks. För det andra en subjektiv sida där sagesmannens trovärdighet avgör. Den objektiva sidan är väl omskriven i juridisk doktrin, till exempel redogör Ekelöf för det ganska utförligt. Men det är min uppfattning att det är bedömningen av trovärdighet som är vanligast i brottmålen. Jag kommer i detta kapitel att först redogöra för osäkerhetsfaktorer hos utsagan, under nästföljande avsnitt avhandlas osäkerhetsfaktorer hos sagesmannen. För detta arbete är analysen av sanningshalten mer intressant än analysen av innehållet i en sann utsaga. Men den objektiva dimensionen fyller sin plats då även kunskap om detta kan hjälpa till i bedömningen av den subjektiva dimensionen. Det vanliga förhållandet i sexualbrott med vuxna målsäganden är inte att det råder tveksamheter om innehållet i lämnade uppgifter, utan om ifall uppgifterna lämnats sanningsenligt eller ej.

4.1 Perception och minne

Redan 1912 beskrev Alrutz[50] objektiva osäkerhetsfaktorer hos vittnesuppgifter som påminner mycket om den beviskedja som Ekelöf ställer upp ett halvsekel senare. Alrutz sätter upp tre faktorer som ska beaktas vid värderingen av tillförlitligheten i en utsaga. 1) Själva iaktagelsen, 2) Erinringsprocessen och 3) Meddelandet till andra. För iakttagelsen ska utredas och bedömas; Dels sinnesförnimmelserna som iakttagelsen ger. Bara ett synintryck är mindre säkert än att intryck av både hörsel och syn. En färgangivelse kan skilja sig beroende på ljusförhållandet vid tillfället. Dels de föreställningar och associationer som påverkar sinnesintrycket. Till exempel kan en persons föreställningar om könet på den iakttagne påverka intrycket. Dels den uppmärksamhet som sagesmannen riktar mot skeendet. En händelse som väcker stort intresse kan återges mer korrekt än en händelse som sker i förbigående. Ett skeende under press, överraskning, starka känslor eller liknande återges oftast mindre korrekt än annars. Vad gäller förnimmelseprocessen påtalas att olika personer minns på olika sätt. Vissa har lätt att komma ihåg synintryck, andra har lättare för ljud och så vidare. Dessutom kommer olika slag av påverkan och bearbetande av minnet att förändra minnesbilden. Att exempelvis höra vad andra minns av en händelse kan forma ens minne i linje med dessa. Angående själva meddelandet trycker Alrutz främst på suggestionens inverkan. Men även skillnader i språkbruk mellan olika grupper beroende på exempelvis klassbakgrund påverkar exaktheten i återgivandet.

Ekelöf utvecklar hur perception och minne påverkan bevisvärdet av utsagor. Ekelöf har en mer utförlig beviskedja än Alrutz tre steg, nämligen; Faktisk händelse > Vittnets iakttagelse > Vittnets minnesbild > Vad vittnet menar > Vittnets utsaga > Domarens iakttagelse av vad vittnet säger.[51] Men i det mest väsentliga verkar tankegången och slutsatserna vara de samma genom decennierna. Helt enkelt att en utsaga, eller snarare rättens uppfattning av en utsaga, måste behandlas med försiktighet eftersom den i princip alltid är behäftad med fel.

Minnesfel[52]

Minnet fungerar inte som en kamera eller en bandspelare. Minnet förändras och påverkas av andra tankar, upplevelser och påverkan. Minnet fungerar också olika hos olika personer. Vissa kan komma ihåg ett några minuter långt samtal nästan ordagrant dagen efter, andra skulle knappt ha en mening rätt fem minuter efter samma situation. Eftersom människor kan komma ihåg många saker med exakthet, till exempel bekantas utseende och namn är det lätt att tro att minnet generellt är så exakt. Men två människor som bara sett varandra en gång och bara hört varandras namn en gång kommer sällan att kunna placera varandra rätt i minnet vid ett annat tillfälle. För att kunna bedöma hur verkligheten såg ut utifrån utsagor krävs en omfattande kunskap om hur minnet fungerar. Jurister har normalt sett inte kunskaper om minnets funktioner. Det kan vara lätt att underskatta komplexiteten hos olika vetenskapsområden, särskilt de som andra sysslar med. Jag ska här kort redogöra för några saker som måste räknas in när ett minne återberättas i rätten.

Det finns mängder av funktioner som kan skapa ett oriktigt minne. Om en händelse innehåller stora mängder detaljer sker stora och snabba bortfall av minne. Ibland kommer ett minne tillbaka, exempelvis om en person glömt koden till bankkortet kan en stunds funderande väcka minnet igen. Återvinning av minnet sker främst genom att minnet retas med ledtrådar, om ledtrådarna är felaktiga blir det återvunna minnet ofta felaktigt. Olika minnen kan sammanblandas så att ett upplevt minne blir felaktigt. Ett sammanblandat minne kan innehålla element från en händelse tidigare eller senare än den händelse som sagespersonen försöker förmedla. Sammanblandade minnen är vanligare vid likartade händelser. Det är lättare att blanda ihop två olika pendlarresor till arbetet än att blanda ihop en händelse från en pendlarresa med en bilolycka. Olika tankefel kan uppträda i minnen, till exempel genom att utsagor om en persons agerande blir minnen av hur den personen agerat.

Källan till ett minne kan bli omedvetet fel på flera olika sätt och därmed förändra sanningshalten i minnet. Källfel kan vara kryptomnesi (Tron att själv vara upphovsman/upplevare för att den verkliga källan till uppgiften glömts bort), förväxling av källor (det X sagt tillskrivs Y) eller drömförväxling (Ett drömförlopp uppfattas i minnet som en verklig händelse). De flesta har upplevt déjà-vu-situationer, där en helt ny situation känns bekant som att den redan upplevts. Samma sak kan inträffa med igenkänning av personer eller föremål, vilket då kan resultera i en falsk igenkänning.

När minnet sviktar hjälper sinnet till för att skapa ett förståligt och fullständigt minne, sådana efterkonstruktioner är ofta felaktiga. Detta kan ske genom utvidgning av situationer för att skapa en helhet, exempelvis att en iakttagelse av några deltagare i en folksamling omvandlas till ett minne av hur hela folksamlingen såg ut. Det kan också ske genom gestaltkomplettering som skapar ett samband som inte finns på grund av kulturella samband som att se någon slå mot en annan varvid denne ramlar, och minnas att slaget träffade utan att ha sett någon träff. Av olika skäl kan ett minne omtolkas i efterhand genom att den som upplevt en händelse fått ny kunskap eller ny information. Exempelvis om någon ser grannparet bråka om något utan att förstå vad och senare får information om otrohet mellan makarna, kan minnet omtolkas och uppfattas som ett minne av att grannparet bråkade om trohet. När minnen ska erinras av en hel grupp blir de ofta sämre återberättade än om en ensam person ska erinra ett minne av samma iakttagelse eller händelse (social smittoeffekt).

Von Restorff-effekten innebär att minnet är skarpare av händelser som avviker från det normala. Detta sker på bekostnad av det vanligt förekommande. Den enda resan till Ystad är lättare att minnas än en av de senaste tusen pendlarresorna till och från arbetet. Av pendlarresorna finns troligen endast minnet av de där något ovanligt inträffat faktiskt kvar. Samma effekt innebär att det är svårt att placera händelser i tid, förutom extraordinära händelser vars tidsplacering är memorerad eller kan riktigt efterplaceras, till exempel födelsedagar, bröllop och sin egen examen.

Minnen från olika åldrar bevaras på olika sätt. I vuxen ålder minns de flesta ingenting från att de var två till tre år, och inte särskilt mycket från tiden innan de fyllde tio år. De flesta har en större andel självbiografiska minnen från åldern 15-25 år än någon annan del av livet. Detta beror troligen på att händelser under det åldersintervallet ofta är viktigare för personen eller identiteten än händelser under andra åldrar.

Olika känslomässiga påverkansfaktorer kan förändra minnet hos en sagesperson. En person som ogillas av eller står i konflikt med sagespersonen kan minnas med sina negativa egenskaper överdrivna, eller sina positiva egenskaper nedtonade. Det är också i sådana situationer vanligt med selektivt minne, att det som erinras om en person sagespersonen står i konflikt med spontant är negativa saker. Det som erinras om sagespersonen själv och personer nära denna kan selekteras till att vara ensidigt eller överdrivet positivt.

Minnen kan också konstrueras både medvetet och omedvetet. En påhittad skada för att få ut försäkringsersättning kan med tiden upplevas som minnet av en verklig skada. Ett omedvetet konstruerat minne kan skapas genom suggestion och upplevs också som ett äkta minne. Ett omedvetet konstruerat minne kan också uppkomma genom associationer och samverkan av flera olika minnesfel.

Fysisk påverkan av olika slag kan ge minnesfel eller minnesbortfall. Alkoholmissbruk, syrebrist, fysiska hjärnskador, cirkulationsrubbningar, trötthet och demens kan leda till minnesfel. Minnet kan då falla bort helt, färdigheter glömmas bort, minnet förvrängas och minnen fabuleras.

Perception[53]

Perceptionens svagheter har många likheter med minnesfelen. Exempelvis är gestaltkomplettering även ett perceptuellt problem, om någon slår mot en annan och denne andre ramlar kan detta upplevas som att slaget träffar även om det inte gör det. Starka känslor eller stress försämrar perceptionen särskilt av det som är perifert. En person som får sladd på bilen uppfattar sällan om det stod ett rådjur på ängen bredvid vägen, men detta kanske uppfattas av de flesta bilister som inte får sladd. De flesta människor får i traumatiska situationer tunnelseende och koncentrerar hela sin uppmärksamhet mot det som upplevs som farligt. Vid mer neutrala situationer uppfattas lättast det som faller inom betraktarens intresseområde, en modeintresserad lägger antagligen lättare märke till en person som är moderiktigt klädd, medan en sjukgymnast kanske lägger mer märke till en person som haltar än vad andra gör.

Perceptionen är också beroende av rent fysiska omständigheter. Sinnesorganens möjligheter att uppfatta omgivningen. Är det mörkt försämras möjligheterna till synintryck och är miljön bullrig försämras möjligheten till hörselintryck. Olika personer har olika möjligheter till perception. Färgblindhet, ålder, vana, stresstålighet, kunskap och en massa andra faktorer måste beaktas hos den enskilda människan för att avgöra vilken möjlighet till korrekt uppfattning som fanns vid den återgivna händelsen.

Förträngning

Förträngning är en freudiansk teori om att vissa särskilt traumatiska minnen skulle placeras i det undermedvetna. Detta för att på så sätt skona jaget från att behöva handskas med svåra händelser och känslor i samband med dessa. Det finns inga vetenskapliga belägg för att förträngning skulle existera. Det finns starka skäl att tro att Freuds forskningsunderlag var förfalskat, och att inte ens de påstådda patienterna existerade.[54] Minnesforksare använder normalt sett inte begreppet förträngning utan istället begreppet glömska, minnen som någon inte minns är glömda. ”Bortglömda minnen” är just bortglömda och kan inte komma tillbaka genom hypnos eller terapi. När så sker är det snarare fråga om olika minnesfel som skapar falska minnen som upplevs som att de tidigare varit bortglömda. Terapeuter som tagit fram förträngda minnen har ofta visat sig använda ganska uppenbara suggestiva metoder, där minnet skapas av terpeuten snarare än personen som skulle ha minnet i sitt undermedvetna. Sådana suggererade konstruerade minnen kan innehålla nästan vad som helst, exempelvis att patienten förts bort av utomjordingar.[55]

Jag anser att teorin om förträngning som en försvarsmekanism är ytterst otrolig redan på ett logiskt plan. Ett naturligt beteende som bygger på att obehagliga och farliga situationer glöms bort låter som synnerligen kontraproduktivt ur evolutionär synvinkel. Normalt sett kommer ett djur som inte kan lära sig av sina skrämmande och farliga upplevelser inte att överleva, därmed kommer dess gener inte att fortleva i samma utsträckning som hos artfränder som saknar förträngning. Hur människan skulle kunna utveckla en sådan funktion har jag aldrig stött på någon förklaring till. Det är än konstigare att förträngning skulle drabba just traumatiska minnen av sexuell art så ofta. Varför glömmer inte koncentrationslägerfångar eller tortyroffer bort vad de varit med om?

Många domar i Sverige har baserats på minnen av ”bortglömda minnen”. HD har så sent som 2006 godkänt bevisvärdering av utsagor som baserat sig på förträngning.[56] HD har också i egna mål godkänt förträngning som bevis. Detta är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem, men faller i övrigt utanför detta arbetes avgränsning.

Bevisvärde av perception och minne

Rätten måste räkna med att de uppgifter den tar del av inte återger den faktiska verkligheten. Utsagor är alltid förvrängda genom funktioner hos perception och minne. Även om en person bedöms som helt trovärdig eller andra bevis finns som styrker den personens uppgifter om vad som skedde, måste beaktande tas till att en berättelse nästan aldrig återger vad som faktiskt hänt. Vid utgångspunkt i en berättelse måste man ge en viss felmarginal för minnesfel och perceptionsfel. Någon minsta gemensamma nämnare mellan den av rätten uppfattade situationen och den verkliga historiska händelsen måste räknas ut om någon precision i dömandet ska uppkomma.

Perceptionens påverkan kan ofta utläsas genom sagespersonens egna uppgifter eller genom kontrollerbara omständigheter. Om det är en bullrig miljö och långt avstånd till en händelse är uppgifter om vad som sagts under händelsen mindre tillförlitliga. Om sagespersonen ändå hävdar sig ha uppfattat händelsen perfekt kan detta bero på minnesfel eller lögn. Minnets funktioner kan på samma sätt leda till misstankar om lögn. En person som hävdar sig med säkerhet känna igen en person denne bara sett en kort stund för länge sedan är antingen ett ovarsamt vittne eller en lögnare. I vilket fall bör osannolikt tydliga eller otydliga minnen rendera sämre bevisvärde hos utsagan. Eftersom perception och minne är komplicerade områden och kunskap om funktionerna inte kan sägas vara allmän kunskap, borde rätten alltid ta hjälp av sakkunniga vid bedömning av utsagor i någorlunda komplicerade mål. För att kunna komma fram till vilka olika felkällor som måste beräknas innan bevisvärdet av utsagan kan bedömas.

I de refererade fallen är det sparsamt med hänvisningar till perception och minne. Antagligen har denna aspekt av värdet av en utsaga inte ens beaktats när det inte har nämnts. I 1996 års fall uttalar sig dock hovrätten om minnesfunktioner. Rätten menar att de tilltalade borde ha kommit ihåg vissa händelser om de hade inträffat. Enligt rätten är det också så att målsäganden måste ha glömt bort detaljer som visat sig inte stämma. I den våldtäktstilltalades fall verkar rätten mena att de omständigheter som den andre tilltalade påstått inträffat men inte den våldtäktstilltalade erinrat sig, skulle ha kommits ihåg om de var sanna. Detta eftersom de hade varit spektakulära händelser. Detta är i sig ett riktigt hanterande av en minnesfunktion. Ovanligare händelser fastnar lättare och bättre i minnet. Rätten gör dock en kraftig övervärdering av minnesfunktionen och utgår helt ologiskt med hjälp av denna från att bägge de tilltalade ljuger. Vad gäller målsäganden är det sönderrivandet av hennes tröja som visat sig omöjligen kunna ha skett som hon uppgett. HovR menar här att målsäganden antagligen bara glömt bort hur det gick till. Detta trots att en våldtäkt borde vara en extraordinär händelse och samma skäl finns att misstro felaktiga minnen som hos den våldtäktstilltalade. Dessutom sänker inte det dåliga minnet målsägandens trovärdighet utan rätten utgår från att alla icke motbevisade omständigheter skett som målsäganden påstått. Rätten har inte anlitat någon sakkunnig utan har betraktat kunskap om perception och minne som allmänt veterlig.

Ytterligare en sak som rätten bör beakta när det gäller perception och minne är att rättens uppfattning och minne av bevisningen som framlagts under rättegången inte alltid är helt korrekt. Om rättens ledamöter är medvetna om de naturliga bristerna i minnet kommer de inte bara kunna värdera bevis bättre. De kommer också att vara noggrannare med att gå tillbaka till anteckningar och inspelningar för att kontrollera att inga fel förekommer mellan bevisupptagningen och värderingen av den. Ledamöter som är medvetna om sin egen mänsklighet kommer också på detta sätt att tvingas föra noggranna anteckningar under förhandlingen.

4.2 Trovärdighet

Alla människor ljuger någon gång. Lögn kan handla om vardagliga småsaker till exempel en osann förklaring till varför man kom för sent till ett möte när man inte vill säga att man drog ut på morgonkaffet. En lögn från en normalt sanningsenlig person kan också uppstå därför att denne sätts i en särskild situation, exempelvis för att skydda en närstående från rättsliga konsekvenser. Det går därför inte att säkert bedöma en persons trovärdighet generellt och därmed dra slutsatser i det enskilda fallet.[57] Av naturliga skäl kan man dock utgå från att den som ofta far med osanning eller som kan beslås med lögn i någon även oväsentlig del i det aktuella fallet generellt bör betraktas som mindre trovärdig. Men en person som aldrig beslagits med lögn, varken tidigare eller i utredningsmaterialet, kan fara med lika mycket osanning som en känd mytoman som lämnat delvis uppenbart osanna uppgifter. Man skulle kunna lösa problemet genom att se till det motiv sagesmannen skulle ha att fara med osanning så som HD gjort när det gäller målsäganden. Motivet ger dock inte heller särskilt mycket ledning. Ett starkt eller uppenbart motiv sänker egentligen inte trovärdigheten av själva utsagan, och ett icke upptäckt motiv till osann utsaga kan aldrig höja trovärdigheten eftersom det bara är avsaknad av vetskap om motiv. Dessutom kan en anklagelse eller utsaga ha ett egenvärde som motiv. Till exempel i form av sensationsupplevelse eller för att tillskansa sig sympati. Även om personer med motiv att ljuga oftare ljuger än personer utan (känt) motiv så kan det inte belasta trovärdigheten i utsagan. Snarare är ett känt motiv för att fara med osanning en förklaring till upptäckta svagheter i utsagan eller ett skäl till extra försiktighet vid bedömningen. En annan ordning skulle medföra att anklagade alltid startade på en lägre trovärdighetsnivå eftersom de alltid skulle ha motiv att ljuga. En bedömning av en utsaga bör alltid utgå från utsagan och inte från personen som lämnat utsagan.[58]

Inom lögnforskningen skiljs ofta på olika sorters lögner. Rena lögner, överdrifter och subtila lögner. Rena lögner uppstår när det påstådda är helt annorlunda än sanningen eller annars står i motsats till sanningen. Exempelvis om någon anklagas för ett brott som aldrig skett. Överdrifter är när sanningen förvrängs, till exempel om någon utsatts för ett slag i ansiktet men hävdar att det handlade om flera slag. Den subtila lögnen är egentligen en förledande men sanningsenlig uppgift. Ett exempel på subtil lögn skulle kunna vara att en målsägande svarar -”Ja jag blev slagen”, på en fråga om denne hade blivit slagen av den tilltalade. Detta trots att det var någon annan än den tilltalade som slog målsäganden. Svaret är ingen ren lögn, men förleder de som lyssnar till att tro att det var den tilltalade som slog målsäganden. Den subtila lögnen bör normalt sett inte vålla några större problem i domstol eftersom närmare frågor lär följa på oklara eller flertydiga svar. Överdrifter och rena lögner kan dock inte uteslutas lika enkelt. Överdrifter medför normalt sett inte lika stora rättsliga problem som rena lögner. Exempelvis, om en person som våldtagits överdriver det våld som används och blir trodd blir resultatet ett något för högt straffvärde men inte att en oskyldig döms vilket blir resultatet om hela brottet hittats på och målsäganden blir trodd. I juridisk doktrin och praxis har man dock normalt sett inte gjort denna distinktion mellan olika sorters lögner. Jag väljer här i enlighet med detta att bortse från de subtila lögnerna och behandlar de två övriga kategorierna som en enhet.

Varje gång vi träffar en ny person, hör talas om någon, ser någon på TV eller liknande gör vi en bedömning av personen. Om det första intrycket är en stressad person behålls oftast uppfattningen om personen som stressad tills motsatsen bevisas. Får man aldrig det första intrycket motbevisat har man kvar den uppfattningen om personen. Det är ett normalt socialt beteende av människor och fungerar oftast bra eftersom de personer man interagerar med i sitt liv får visa upp många sidor av sig själva. Men i vissa situationer är personerna som bedömts inte någon varaktig bekantskap. Särskilt kontakten med myndigheter är ofta av den karaktären. Då kan en osaklig personlighetsbedömning vara skadlig både för myndighetens verksamhet och för personen som bedöms. Personbedömningar är svåra att få fog för efter enbart förhandling i domstol. Människor beter sig olika i olika situationer. Om en person uppfattas som aggressiv av rätten under rättegången kan detta inte tas för intäkt att personen rättvist kan beskrivas som en aggressiv person. Denne kanske känner sig hotad eller obekväm i den ovana situationen som vittne, målsägande eller tilltalad och därför i just denna situation är aggressiv. Det vanliga felet som begås vid personbedömningar är just att bedömaren bortser från situationen och uppfattar beteendet i en viss situation som personspecifikt, istället för situationsspecifikt. En korrekt personbedömning måste baseras på ett större antal kontakter och en variation av situationer. Vidare bör inte bedömningen utföras av en lekman, som till exempel en domare eller nämndeman.[59]

4.3 Trovärdighetsbedömning

Intuition

Personer utan särskild träning i att upptäcka lögner brukar i försök få rätt i mellan 45- och 60% av fallen.[60] I medel lyckas dessa personer i mindre än 50% av fallen.[61] Slumpen skulle alltså lyckas bättre än de flesta när det gäller att avslöja lögner. Om man istället för att försöka finna tecken på lögn eller sanning hos den person som kommer med utsagan hade singlat slant om ifall utsagan ska tros eller inte så hade det gett mer korrekt resultat. Domare och nämndemän i Sverige är inte tränade på att upptäcka lögner. Om någon domare var detta skulle dennes kunskaper dessutom inte tillhöra vare sig juridiken eller notoriet och skulle därför inte få användas till bevisvärdering eller ligga som outtalad grund för domen. Det verkar som att domstolarna använder sig av intuition vid bedömningen av målsägandens trovärdighet. Bland de högre träffprocenten finns främst människor som känner sagespersonen. Om man känner någon väl känner man även till dennes normala beteendemönster och kan upptäcka skillnader i beteendemönstret. Genom att känna en person har man dessutom ofta haft tillfälle att få facit vid en del bedömningar. Misstänkta lögner kan ha upptäckts eller vederlagts och den bekante har därmed lagt på minnet sagespersonens beteendemönster vid lögn.[62]

Intuition är en föränderlig förmåga. Vad som spontant upplevs som sanningsenligt kommer att variera efter samhälle, tid och personliga uppfattningar. När en pastor talar i tungor är det lättare för en pingstvän att tro att det är sanningsenlig gudspåverkan, men de flesta andra kommer intuitivt tro att pastorn gör sig till och låtsas. På samma sätt kommer medial uppmärksamhet och samhällsklimat påverka människors uppfattningar i vissa frågor. Om media och mittfårebefolkningen upprörs särskilt mycket över att en viss sorts brottsoffer inte blir trodda kan detta därför påverka den intuitiva bedömningen av ett påstått sådant brottsoffer. Detta är troligen fallet för de brott som avhandlas i detta arbete. En omfattande samhällsdebatt har - för att använda mediaspråk - rasat kring dessa frågor. Särskilt har åsikten att målsäganden måste tros uppmärksammats.[63] Sådana uppfattningar torde påverka även domares intuition, och dessutom sätta social press på domarna att avge ”rätt” domslut.

Jag har under arbetet stött på två grupper som i undersökningar stuckit ut som extra duktiga att intuitivt bedöma sanningshalt i utsagor. Dessa grupper är grovt kriminella och amerikanska statens personskydd[64] (secret service). Dessa grupper har en hög andel personer som är högpresterande när det gäller att upptäcka lögn (och sanning). En högpresterande person får rätt i omkring 70% av sina bedömningar. En förklaring som ges av O'Sullivan angående livvakterna är att de nästan alltid får facit på sina bedömningar då de arbetar. En farlig person som bedöms som ofarlig kommer ge ett uppmärksammat facit. En ofarlig person som bedöms som farlig kommer oftast att avslöja sin ofarlighet. Enligt min mening kan samma förklaring ges för de grovt kriminella. Med tanke på deras umgänge och förehavanden kommer det påverka dem märkbart negativt att bedöma andra människor fel, både positivt fel och negativt fel. Detta gäller inte för domare och nämndemän, eller poliser och åklagare. Om en person grips, åtalas och döms oskyldig kommer dessa yrkesgrupper normalt sett inte att få veta att de gjort en felaktig bedömning. Samma sak med personer som inte grips, åtalas eller döms trots att de är skyldiga. Inte heller de rätt bedömda fallen kommer att kunna kontrolleras mot facit. Så är det också för de flesta av oss. När vi bedömer om andra människor talar sanning eller ej rör det sig oftast om situationer där facit inte ges direkt om ens någonsin Om facit ges sker det sällan heller så dramatiskt och påtagligt som det ofta gör för de högpresterande grupperna.

Realitetskriterier

Diesen har i sin doktorsavhandling om bevisvärdering nämnt något om utsageanalys. Han tar upp en serie realitetskriterier som han hämtat från Khönken och som han tycker att det är viktigt att domstolen är medveten om när de värderar en utsaga. Diesen räknar upp följande realitetskriterier parade med motsvarande lögnsignaler:[65]

Realitetskriterie:                                         Lögnsignal:

detaljrikedom                                             karghet

individualitet                                               abstraktion

komplikation                                              förenkling

ostyrdhet                                                   målinriktning

struktruenhet                                              strukturbrott

utveckling                                                  förflackning

utfyllnad                                                     utarmning

Jämför man kriterierna med HD:s praxis finner man att det första realitetskriteriet ofta finns med. Det andra kan tänkas ingå även i HD:s tecken på sanningsenlighet men det är osäkert. Vad gäller fjärde paret av tecken verkar HD snarare välja lögnsignalerna som tecken på realitet. De övriga kriterieparen är svåra att placera i HD:s kriterier för fullt bevisvärde. Kriterierna ska dock användas inom en form av formell strukturanalys inte som Diesen verkar vara inne på, av rätten efter att ha lyssnat på vad som sagts under rättegången.[66] Det är inte möjligt att använda dessa kriterier på sådant material.[67] Rättens ledamöter har inte utbildning i att hantera dessa kriterier och dessutom ger inte rättegångssituationen tillräckligt med material för att göra en analys av det slag som dessa kriterier är avsedda för. En undersökande psykolog eller expert på utredningsmetodik ska efter noggrann undersökning av video- och ljudupptagningar (eller avskrifter av sådana) uppskatta hur hög realitetsnivå en påstådd händelse har. Det handlar inte om att avgöra trovärdigheten hos ett enskilt uttalande, utan om att försöka bedöma den sannolika historiska sanningen utifrån ett större utredningsmaterial. En utsaga ändrar sig normalt sett under utredningens gång och hur detta går till ger den utredande psykologen en del ledtrådar om utsagan sannolikt är sann eller sannolikt är falsk.[68] Det går dock inte att utreda om en utsaga är helt säkert sann eller helt säkert falsk endast med hjälp av utsageanalys av detta slag.  Realitetskriterierna används regelmässigt i Tyskland för att utvärdera barns vittnesmål i sexbrottsmål med en metod kallad SVA[69].

SVA är en form av formell strukturanalys där formen är noggrant beskriven. Först testas utsagor mot kriterier i tre olika nivåer och sedan testas bedömningen av utsagan i den första delen mot den psykologiska karaktären hos sagespersonen och utsagans uppkomstbetingelser.[70] Metoden är uppdelad i tre steg. Först insamlas materialet. Sedan undersöks innehållet för att kunna finna realtitetskriterier. Sist utvärderas realitetskriteriernas validitet. De kriterier som undersöks är uppdelade i grupper, generella karakteristika, motivationsrelaterade, innehåll och information om handlingen som ska utredas. Inom dessa grupper finns 19 olika underkategorier som motsvarar ett kriterium var.[71] Några av dessa motsvarar kriterier använda av HD; detaljrikedom, unika detaljer och brist på överdrifter. Inom SVA till skillnad från i HD är identifiering av dessa kriterier bara början. Kriterierna måste också valideras. Till exempel är detaljrikedom vanligare vid sanning än vid lögn. Men detaljrikedom kan också uppkomma genom utfrågning under utredning. Om sådana uppkomstbetingelser kan upptäckas saknas trovärdighetsvärde i detaljrikedomen. Validering görs efter elva olika kriterier. Av dessa kan suggestion, undermåliga förhör, skillnader mellan utsagetillfällen och upptäckta motiv nämnas.[72] Ett problem med SVA är att metoden själv inte är noggrant validerad. De undersökningar som gjort när SVA används på vuxnas utsagor visar på stor osäkerhet. Av de 19 kriterierna är det endast detaljrikedom som verkar stämma bra.[73] Vid dessa utvärderingar blev resultatet av att använda SVA på vuxna rätt resultat i 55-90% av fallen, i medel blev resultatet rätt i 65-75% av fallen.[74] Vrijs slutsats om SVA som metod att skilja lögn från sanning är att den presterar högre än intuition men fortfarande är subjektiv. Metoden är väldigt känslig för dåliga utredningsmetoder eller otillräcklig utredning. Resultaten pekar också mot att SVA felbedömer lögnare oftare än sanningssägare. Fler lögner bedöms alltså som sanningar än sanningar bedöms som lögner. Detta betyder vid ett användande vid domstol att fler oskyldiga skulle dömas än skyldiga frias. SVA är också en metod för att hitta sanning snarare än att avslöja lögn. Realitetskriterierna inom SVA har kritiserats från många håll för att vara resultat av skrivbords-forskning, och för att de saknar motsvarande falsifieringskriterier. Därmed kommer undersökningen att bestå i ensidigt bekräftelsesökande, snarare än objektivt utvärderande. Vetenskapliga metoder brukar normalt sett gå ut på att vederlägga teorier, om vederläggning misslyckas är teorin hållbar. Det är också så bevisvärdering ska gå till i domstol. Ett bevis mot den tilltalade kan ges värde om det inte vederläggs. Realitetskriterierna motsvarar dessutom snarare kriterier för att en utsaga ska bli intuitivt trovärdig, än kriterier för att utsagan skulle vara sann.[75]

Även om en utsaga uppvisar alla tecken på att vara en lögn eller en sanning kan man inte med säkerhet säga att det är en lögn eller en sanning. Detta eftersom det inte finns något typiskt lögnaktigt eller sanningsenligt sätt att uttrycka sig. Vad kriterierna kan ge en uppfattning om är sannolikhetsgraden av att en utsaga är sann eller falsk.[76] Skillnaden är viktig och utgör skillnaden mellan individnivå och gruppnivå. Resultatet av undersökningar av realitetskriterier visar sannolikhet för att dessa uppträder på gruppnivå, inte individnivå. En person kan mycket väl i alla sina lögner använda sig av flera realitetskriterier som på gruppnivå är ovanligare vid lögn. Om den typiska lögnen innehåller vissa kriterier så säger förekomsten av dessa kriterier att individen med viss sannolikhet kan placeras i gruppen med lögnare. Bilförare tillhör oftast gruppen körkortsinnehavare. Men att en person kör bil utesluter inte att denne saknar körkort.

Reell minneskontroll

En metod som ligger lite mitt emellan SVA och lögndetektion baserad på perception och minne är RM (reality monitoring). RM bygger på idén att verkliga minnen kommer att uttryckas annorlunda är uppdiktade minnen. Därför har först uttryck för verkliga och falska minnen undersökts och sedan försöker man använda de uppkomna kriterierna för att se om en berättelse bygger på riktiga minnen eller inte.[77] De flesta kriterier som eftersöks finns också med i SVA-metoden som beskrivits ovan. Av åtta till tio kriterier finns sex till åtta med i SVA. De två övriga är klarhet och kognitiv medverkan.[78] I jämförelse med svensk domstolspraxis kan nämnas att kriterierna om känslouttryck och klarhet ofta finns med i domar, annars är det ovanligt att något av RM-kriterierna återfinns i svenska domar. Vissa av kriterierna kan dock sägas ingå i andra val av beskrivningar av utsagor. Detta kan sägas om kriterierna realism och återskapbarhet. En domstol skulle nog sällan hävda att en orealistisk utsaga är trovärdig, eller att en utsaga av en händelse som inte går att återskapa skulle vara trovärdig. Men dessa kriterier gås i vart fall inte ofta igenom i domstol enligt min mening.

Riktigheten i RM har visat sig ligga på 61-71% för att upptäcka sanning och 70-75% för att upptäcka lögn. Men bara ett mindre antal studier har gjorts för att undersöka riktigheten av RM.[79] RM ska kanske mer ses som ett psykologiskt verktyg för att förstå hur minnet fungerar än som ett verktyg att avslöja lögn. Företrädare för RM verkar lägga mer energi på att förklara vad RM och en utveckling av RM-kriterierna skulle kunna göra för minnesforskningen än vad de skulle kunna göra för lögnforskningen.[80]

Fysiologiska tecken

En polygraf är en maskin som mäter tecken på nervositet. Normalt sett mäts handsvett, andning, puls och blodtryck. Nyare apparater mäter även hjärnaktivitet och andra saker.[81] Poängen är dock alltid att mäta kroppsliga reaktioner under ett förhör. Moderna polygrafmaskiner är datorer och graferna ritas inte som förr på ett papper där provförrättaren markerar tiden för de olika frågorna. Fortfarande mäts handsvett med en elektrisk sensor, puls och blodtryck med en upplåsbar manschett och andning med volymavkännande elektroder på bröstkorg och mage. Men data tas upp digitalt och sammanställs av mjukvara för ändamålet.[82]

Det finns huvudsakligen två olika metoder för att använda polygrafer. Den första och mest kända metoden är att använda kontrollfrågor som blandas med undersökningsfrågor. Kontrollfrågorna är frågor där den som utför testet känner till svaret, exempelvis den utfrågades namn, ålder och familjeförhållanden. Det kan också röra sig om frågor som stämmer på nästan alla människor och som många ljuger om. En sådan fråga kan vara: Har du någonsin tagit något som inte varit ditt? Svaret nej tolkas här som en säker lögn och svaret ja som ett sant påstående. Sedan jämförs respondentens reaktioner vid svar på kontrollfrågorna med reaktionerna vid svar på undersökningsfrågorna. Om reaktionen på undersökningsfrågorna är starkare än reaktionen på kontrollfrågorna så anses personen troligen ljuga. Självfallet diffrensieras resultatet mellan de många frågorna, och det krävs många frågor för att kunna ge ett utlåtande om sanningshalten.[83] Det finns många problem med metoden. Bland annat bygger metoden på att testförrättaren känner till en del om brottet och den person som ska testas. Detta kan leda till förhastade slutsatser från testförrättaren. Vid utvärderingen av testresultatet visar sig denna subjektiva sida särskilt. Resultatet blir en serie reaktioner av olika styrka vid olika tidpunkter. En misstänkt kan ha enbart starka reaktion och en annan enbart svaga, men båda får starkare reaktioner på undersökningsfrågorna. Det är då en subjektiv värdering som avgör vilken av dem som ska ses som den mer trolige förövaren. Genom att vid undersökningar ge testförrättare olika förutfattade meningar kan man styra resultatet av deras undersökningar.[84] En annan viktig detalj av testet är att respondenten förväntas lita på metodens tillförlitlighet. Det är detta som ska göra lögnaren mer nervös och sanningssägaren lugnare.

Den andra metoden bygger på den skyldiges kunskaper om brottet. Det kan röra sig om kunskaper om mordvapnet. Testpersonen ska här inte svara på frågor utan bara lyssna och titta på påståenden om brottet. Testförrättaren visar till exempel upp fyra olika möjliga mordvapen och frågar varje gång om det var det vapen som användes. En oskyldig person borde inte reagera särskilt på det riktiga mordvapnet, medan en skyldig person skulle känna igen sitt vapen och reagera på det. De flesta reagerar lite extra på den första frågan varför man nästan aldrig placerar den kritiska frågan först. Testet bygger också på en längre serie sådana frågor med flera möjliga svar.[85] Det grundläggande problemet är att testet bara fungerar om det utförs i en situation där i princip bara testförrättaren och den skyldige känner till de verkliga svaren. Samt att frågorna måste handla om sådant som den skyldige verkligen känner till men som inte en oskyldig skulle kunna känna till. En fråga om vilka gardiner ett brottsoffer hade hemma skulle kanske inte fungera, eftersom brottslingen kanske inte lagt märke till dem medan flera i offrets närhet lagt märke till gardinerna. Just dessa begränsningar är det som gör att brottskunskapstestet inte används lika frekvent som kontrollfrågetestet. Enligt FBI skulle brottskunskapstest vara möjligt att använda i bara 9% av fallen där polygrafmaskin används.[86] När det gäller huvudbrottet för detta arbete, våldtäkter med vuxna målsäganden borde det vara mycket svårt att applicera brottskunskapstestet. Dels rör det sig mestadels om brott mellan personer som känner varandra och har vistats i samma miljöer. Ofta erkänns dessutom sexuella kontakter och då kvarstår mycket liten brottsspecifik kunskap att fråga om. Det är svårt att formulera frågor om eller ta fram bilder eller saker som är brottsspecifika. Om målsäganden ska testas blir det nästan än svårare. Väldigt sällan kommer det att finnas en brottsspecifik kunskap för en uppdiktad berättelse. Många oskyldiga skulle kunna reagera på platser, kläder och utseende. Målsäganden skulle på samma sätt reagera på många attribut för oskyldiga personer. Metoden skulle förvisso kunna användas på överfallsvåldtäkter på samma sätt som på andra brott, där kan saker tappas, brottsverktyg användas och så vidare.

Polygraftesterna ger generellt sett ett bättre resultat än intuition. Både laboratorietester och fältstudier ger liknande resultat. Kontrollfrågetest avslöjar ungefär 73-87% av lögnare och 66-72% av sanningssägarna identifieras. 9-10% av lögnarna identifierades felaktigt som sanningssägare och motsvarande felaktighet för sanningssägare var 13-21%. De högre siffrorna genomgående för fältstudier. Resultaten för brottskunskapstestet var lite bättre. 96% av de oskyldiga identifierades korrekt, 4% felaktigt angivna som skyldiga i båda undersökningstyperna. 82% av de skyldiga upptäcktes vid laboratoriestudier och 59% vid fältstudier. En förklaring till att brottskunskapstestet är så mycket sämre på att peka ut skyldiga än det är på att avfärda oskyldiga är de problem med minne och perception som beskrivits tidigare. En brottsling kommer att skapa nya minnesbilder och påverkas på olika sätt vilket kommer att ändra uppfattningen om brottet och därmed dennes kunskap om detsamma. En rånare kan vid flykten ha sprungit in i en äldre man. Polisen känner till detta eftersom de frågade ut den äldre mannen direkt efter händelsen. Rånaren å sin sida kanske inte ens minns händelsen, eller kanske kommer ihåg händelsen som att det var en ung kvinna han sprang in i, eller blandar ihop rånet med ett annat rån eller annan händelse osv.

Om brottskunskapstestet kunde användas oftare kunde det vara ett mycket potent verktyg, i alla fall för att avfärda oskyldiga. Ett problemet med båda metoderna är dock att de är känsliga för motmedel. Eftersom testerna mäter fysiska tecken på nervositet eller hormonell stress. Finns två metoder för motmedel. Respondenterna kan utlösa stresshormoner för att orsaka högre värden på fel ställe. Eller så kan respondenterna koncentrera sig på något annat än frågan för att inte reagera på den. Två undersökta fysiska motmedel är att bita sig i tungan eller pressa tårna hårt mot golvet. På så sätt skapas ett högre värde vid en kontrollfråga eller uppvisandet av ett felaktigt vapen och därmed förefaller reaktionen på en undersökningsfråga eller vid synen av rätt vapen vara lägre än en normal reaktion från den personen. Särskilt när det gäller brottskunskapstestet fungerar också psykiska motmedel. Genom att antingen räkna får eller räkna baklänges uppehålls tankarna så att den reaktion som annars hade uppkommit uteblir. Efter enbart kort information om dessa motmedel lyckades 50% av testpersonerna ändra sina polygraftest. Testförrättarna upptäckte bara 12% av de fysiska motmedlen och inget av de psykiska motmedlen.[87] Det kan också antas att en del personlighetstyper inte skulle reagera på ett polygraftest. Psykopater är mindre oroliga för att avslöjas och uppvisar dessutom inte samma beteende vid lögn som de flesta andra människor. Psykopater saknar till stor del empatisk förmåga varför de enligt min mening borde vara mer troliga både som förövare av våldtäkt och falska anmälare av våldtäkt.

Det finns metoder för att utveckla och förbättra polygrafmaskinen. Tanken är att teknisk utrustning även ska sköta bedömningar av språk och kroppsspråk. På så sätt förbättras apparatens resultat samtidigt som det blir svårare att använda motmedel. Människor använder redan motmedel avseende kroppsspråk och språk mot varandra. Men dessa bygger till stor del på felaktiga signaler, en person förväntar sig ett annat lögnbeteende än det den personen själv uppvisar. Kanske därför att de flesta räknar med att de är bättre lögnare än de flesta andra är. Det finns redan metoder för att tekniskt undersöka röstvariationer, blodflöde i ansiktet, svarstid, kroppsspråk, hjärnaktivitet och ansiktsuttryck.[88] Om allt detta kunde mätas samtidigt som polygrafmaskinen mätte sina klassiska värden skulle resultaten kunna bli mer riktigt och det skulle bli mycket svårare att uppfinna och använda motmedel. Det är dock enligt min mening inte troligt att en lögndetektotionsapparat någonsin kommer bli så precis som intressenterna på området hävdar att deras apparater är idag. Men det skulle kunna vara ett värdefullt verktyg för att bestämma värdet hos en utsaga, och också värdefullt under utredningen före rättegången.

Kroppsspråk

HD nämner i notisfallet ovan att HovR gjort en bedömning av hur utsagor avlämnats. Det är heller inte helt ovanligt att olika icke-verbala sanningstecken används i bevisvärderingar i underrätterna. Exempel på sådant är ”hennes person och framställning ger ett omedelbart intryck av att berättelsen är uppriktig och sann”[89]. Även HD har hängett sig åt kroppsspråksanalyser.[90] Oftast är värderingen inte utvecklad i domskälen utan det konstateras bara att kroppsspråket varit en del av bedömningen, ofta genom skrivningen: sättet utsagan avgetts på.

De flesta människor[91] tror att en lögnare beter sig på ett visst sätt. När en person ljuger tänker denne på detta och försöker hålla nere de tecken som uppfattas som tecken på lögn. Men de flesta tror ändå att andra som ljuger inte tänker på att hålla igen med lögnsignalerna.[92] Det vanliga är att man använder tecken på nervositet och osäkerhet som tecken på att någon ljuger. De vanligaste uppfattade icke-verbala tecken på lögn som inte har något samband med sanningshalten i berättelsen är: inledande tvekan, pausfrekvens, bortvänd blick, leende, blinkningar, plockande med händerna, bålrörelser och förändringar i kroppshållning. Däremot kan man se ett verkligt samband i att lögnare oftare än sanningssägare höjer tonläget och tar längre pauser, vilket också förväntas av lögnare. När lögnen är svår att hitta på kan man också se en ökning av tvekningar, språkfel och långsamt språk som också förväntas av lögnare. Av 16 undersökta tecken på lögn så ger alltså två stycken ledning i rätt riktning i normalfallet, ytterligare tre ger riktig ledning om lögnen är svår att fabricera men annars motsatt resultat. Av resterande ger tre stycken motsatt resultat och åtta är oväsentliga.[93] De mest frekventa felaktiga uppfattningarna är tron att lögnare inte möter samtalspartners blick och att de rör sig mer än sanningsenliga.[94]

En människa utan särskild skolning i lögnares beteende är alltså mer sannolik att misslyckas med sin bedömning än att lyckas med den. När en person uppträder på ett sätt som är typiskt för en lögnare skulle de flesta av oss betrakta denne utan att upptäcka det, medan en sanningsenlig person mycket väl kan uppträda på ett sätt som förknippas med lögn. En person med särskild skolning i lögnares kroppsspråk skulle å andra sidan inte kunna höja eller sänka värdet av en utsaga särskilt mycket baserat på kroppsspråket. I försök har det visat sig att möjligheten att avgöra om någon talar sanning eller ej baserat på kroppsspråket ligger på ungefär samma nivå som om slumpen fick avgöra. Resultaten är dock överlag ett fåtal procent bättre än slumpen när bedömaren observerar större del av sagesmannen. När man kombinerar kroppsspråk och utsaga blir bedömningarna normalt sett sämre.[95]

I en vanlig domstolsförhandling får domarna aldrig möjlighet att observera de som lämnar utsagor enbart till kroppsspåket. Men även om man tänker sig att denna möjlighet fanns skulle bevisvärdet av kroppsspråksbedömningen vara mycket lågt. Inte ens en bedömning av en persons kroppsspråk baserad på korrekta kunskaper om lögnares beteende och omfattande studier av personens hela kroppsspråk skulle kunna ge särskilt hållbara bevis.

Problemet kan göras mycket större med tanke på att frekvensen av olika beteenden vid lögn förändras vid olika situationer. Till exempel ljuger den som motiveras med belöning annorlunda än den som motiveras med hot om sociala nackdelar, den som planerat sin lögn uppvisar helt andra frekvenser än den som ljuger oplanerat. Dessutom uppvisas även olika frekvenser i beteendet hos dem som talar sanning beroende på situation.[96] Vad man egentligen kan påvisa är om sagespersonen uppvisar tecken på att vara nervös. Något som är lite vanligare vid lögn än vid sanningsenlighet.[97] Men också vanligare när man talar inför en grupp människor, vet att det man säger har betydelse för ens fortsatta livssituation och andra karakteristika för utsagor inför domstol.

Män och kvinnor uppvisar olika sorters kroppsspråk och tolkar också kroppsspråk på olika sätt. Kvinnor är tydligare och mer medvetna om sitt kroppsspråk än män. Män är sämre på att läsa vad andra vill få fram med sitt kroppsspråk än kvinnor. Särskilt stor skillnad finns när det gäller mimik, som också är den del i kroppsspråket som är lättast att manipulera. Kvinnor är trots sin överlägsenhet i att kommunicera med kroppsspråk inte bättre än män på att upptäcka lögner[98]. En anledning till detta kan vara att kvinnor överlag inte är lika misstänksamma mot andra människor som män.[99] En studie fann att i länder med större skillnader i könsrollerna var skillnaden mellan mäns och kvinnors förmåga att kommunicera med kroppsspråket större. Detta tyder på att kroppsspråk och tydandet av kroppsspråk är kulturellt differentierad. Personer från en annan kultur än vår torde alltså använda och tolka kroppsspråk något annorlunda än vi. Antagligen blir resultatet av en bevisvärdering av en sagespersons utsaga sämre ju större sociala skillnader det är mellan bedömaren och sagespersonen. Klass, kön och kulturell bakgrund bör utgöra försvårande omständigheter vid bedömningen. Till detta kommer att de flesta bedömare väger in saker i en persons uppträdande som de inte känner till själva att de väger in. Exempelvis bedömde poliser i en undersökning sämre klädda personer som mindre trovärdiga.[100] Olika personligheter kommer också att bedömas olika trovärdiga baserat på kroppsspråket. Utåtriktade och självsäkra personer uppfattas oftast som mer trovärdiga än introverta och osäkra personer. Detta trots att de flesta lögnare (lögner) återfinns i de första två kategorierna.[101]

Sammanfattningsvis får sägas att en bedömning av sagespersonens kroppsspråk ger ett mycket osäkert bevisvärde. Den genomsnittliga frekvensen på lyckade bedömningar är 56%[102], alltså bara något bättre än slumpen. Eftersom resultaten är statistiska baserar de sig på gruppnivå och säger inte lika mycket på individnivå. En person som på sitt kroppsspråk bedöms som trovärdig talar inte sanning till 56%, utan i 56% av fallen har man rätt i bedömningen och 44% av bevisvärderingarna är felaktiga.

4.4 HD:s bevisvärdering i förhållande till vetenskap

HD:s bevisvärdering av utsagor kan i princip sägas vara intuitiv. Domstolen sätter upp kriterier för vad en berättelse ska leva upp till för att betraktas som sann. Men dessa kriterier skiftar från fall till fall till synes för att passa den utsaga rätten vill förklara sanningsenlig. Kriterierna är dessutom inte på något sätt vetenskapligt baserade utan skiljer sig istället från vad som är känt om lögnaktiga utsagor. Hur HD:s olika realiseringskriterier valts ut framgår inte av domarna utan detta verkar ha skett godtyckligt. Kanske anser HD att kriterier för en sanningsbedömning tillhör notoriet eller går att få fram genom filosofisk eftertanke, men det verkar långsökt. HD borde då ha använt samma eller liknande kriterier i de olika fallen. Det krävs heller ingen djupgående kunskap eller särskilt omfattande undersökning för att förstå och känna till att sådana kriterier inte kommer att få ett korrekt resultat. HD har inte relativiserat sina kriterier, varför det ofta är svårt att veta vad ett kriterium innehåller.

Berättelsens längd är ett korrekt kriterium på så sätt att sanna berättelser oftast är kortare än osanna. Troligen beror detta på att lögnare får svårare att upprätthålla sina berättelser om dessa blir långa, det blir helt enkelt mer att hålla reda på. Klarhet i utsaga torde avse precision i språket och är också vanligare vid sanning. Lögnare är ofta vagare och ger mindre precisa angivelser. När det gäller en anklagelse och ett förnekande torde dock skillnad i längd falla sig naturligt. En berättelse om ett övergrepp torde vara både längre och mer detaljerad än en utsaga som förnekar att något liknande har inträffat. Detaljrikedom är ett kriterium som HD använt för sanningsenlighet, detta kriterium har starkt stöd av forskningen. Antalet detaljer är starkt förknippat med sanningsenlighet. Dock är antalet detaljer delat med längden på utsagan detsamma för både lögnaktiga som sanningsenliga utsagor. Vilket innebär att detaljkriteriet och längdkriteriet egentligen är samma kriterium. Att en berättelse är konstant mellan utsagetillfällena anses enligt HD tyda på sanningsenlighet, det stämmer till viss del. Vissa centrala detaljer av särskilda händelser fäster väl i minnet och bör vara konstanta genom utsagetillfällena. Att generellt säga att en berättelse ska vara konstant bör dock anses som ett vetenskapligt felaktigt tecken på en sanningsenlig utsaga. HD hänför i vissa mål sanningsenlighet till att en utsaga innehåller pregnanta detaljer. Detta kan sägas återge kvalitén på detaljerna. Det är svårt att säga hur väl detta stämmer överrens med vad som är känt eftersom vissa kvalitéer på detaljer har betydelse i olika grad men andra saknar betydelse. Perceptuella, spatiala och kontextuella detaljer är vanligare i sanningsenliga berättelser men i olika grad.

En sammanhängande utsaga är ett vagt begrepp som HD använder, med detta kan menas att det ska finnas en logisk struktur i berättelsen eller att den ska följa en röd tråd. Det finns inga vetenskapliga belägga för detta kriterium. Struktur är dock något som kan återkopplas till begreppet sammanhängande och här är det motsatsen som gäller, en sanningsenlig utsaga är normalt sett mindre strukturerad än en lögnaktig. Vad gäller uppfattningen att berättelsen inte får innehålla svårförklarliga punkter finns ingen direkt forskning, men en osann utsaga upplevs ofta som mindre sannolik än en sann utsaga.[103] Att berättelsen avgivits på ett visst sätt torde hänvisa till kroppsspråk. Hur kroppsspråksanalysen går till behåller HD för sig själv, men jag utgår från att domarna har de gängse uppfattningarna om kroppsspråkets funktion vid lögn.

Sammanfattningsvis kan sägas att HD:s kriterier till stor del sammanfaller med dem som lekmän normalt sett använder för att avgöra sanningshalten i en utsaga. Vidare är dessa bedömningar snarare intuitiva än strukturerade. Även om kriterier ger en bild av struktur består kriterierna av samma överväganden som sker vid intuitiva bedömningar. Trots att majoriteten av kriterierna är statistiskt riktiga kommer träffprocenten inte att överträffa slumpen. Intuitiv bevisvärdering av utsagor träffar troligen inte ens rätt i 50% av fallen. Något högre om bedömningen avsett kroppsspråket mer än det verbala språket. HD har dock inte beskrivit någon bedömning av kroppsspråket varför det är mer troligt med en precision i dömandet som är något sämre än slumpen.

De metoder som finns att tillgå för att mer vetenskapligt bedöma en utsaga har överlag betydligt bättre precision än intuition. När experter använder dessa metoder blir utgången korrekt i ungefär 70%  av fallen. Även om HD:s metod hade varit lika noggrant utformad som de metoderna skulle precisionen vara betydligt sämre eftersom det då skulle vara lekmän som använde metoden. Det finns fortfarande ingen metod som kan ge en sådan säkerhet i bedömningen att en utsaga kan ges det värde som domstolarna vill tillerkänna vissa utsagor. Istället skulle bedömningar som angav om en utsaga var typiskt sann eller typiskt lögnaktig bara kunna användas som bevis av det värde metoden kan bedömas ha i vetenskapliga studier. Ett sådant bevismedel skulle dessutom behöva innehålla argumenten för och emot sanningshalten och ha formen av en utredning. Det finns idag ingen bra metod för att bedöma en utsaga så säkert att detta kan tjäna som fullt bevis, så som är vanligt i svenska domstolar idag.

5. Värdering av utsagor i hovrätt

Jag har under arbetets gång märkt att tingsrätter och hovrätter inte sällan använder sig av en säregen bevisvärdering av utsagor som inte motsvaras vare sig av dem som används i praxis eller den genom andra vetenskaper framtagna erfarenheten. Jag ska här presentera en liten och enkel undersökning av hur hovrätterna värderar utsagor i våldtäktsmål. Jag har valt hovrätt därför att majoriteten av domarna där är jurister. Samt att rättssäkerheten i hovrätt är viktigare då nästan alla oskyldiga som döms i tingsrätt torde överklaga. Även om det inte är helt ovanligt att oskyldiga erkänner brott de inte begått[104] har jag även valt bort domar där den tilltalade erkänt något av huvudbrottsligheten, detta eftersom bevisvärderingen förändras i sådana fall. Av de resterande domarna har jag valt ut de där den mest framträdande bevisningen varit målsägandens och den tilltalades uppgifter. Efter att ha sökt på tillgängliga databaser har jag därefter hittat åtta domar[105], samtliga senare än början av 2005. Sju är fällande och en är friande. Underlaget är minst sagt magert men kan ändå ge en bild av hovrätternas hantering av bevisvärdering av utsagor i våldtäktsmål. Undersökningen kunde med fördel göras större men det faller inte inom utrymmet för detta arbete.

Det vanligast förekommande påståendet är att målsägandens uppgifter ska ligga till grund för domen, denna skrivning återfinns i fem domar. Med tanke på de felaktigheter som kan förväntas på grund av perception och minne är detta anmärkningsvärt. I samtliga fall som hovrätten använder skrivningen anges det som slutsatsen av värderingen av utsagorna. De domare som använder konstruktionen med målsägandens påståenden i sin helhet som grund för domen verkar därför anse att detta är enda valet om man sätter trovärdighet till en utsaga. Någon annan motivering till behandlingen av uppgifterna ges inte i någon av de fem domarna.

Detaljrikedom förekommer som realitetskriterium för målsäganden i två domar och som falsifieringskriterium för den tilltalade i en dom. Detaljbrist används som falsifieringskriterium för den tilltalade i en dom. Avsaknad av motiv att beljuga den tilltalade anges som skäl för trovärdighet i två domar. Andra grunder som nämns som ökande av trovärdigheten är behärskat sätt, ärligt intryck, att ändra sin historia och att vara utvecklingsstörd. Skäl för minskad trovärdighet anges bara för de tilltalade, typiskt sett är det självbevisande konstateranden som att uppgifterna är osannolika.

I tre av domarna gör inte hovrätterna någon egen värdering av utsagorna utan hänvisar i helhet till tingsrättens bedömningar. Om rätten ansåg att tilltrosparagrafen (RB 51:23) var tillämplig borde detta ha angetts. Eftersom samtliga domar avsåg överklaganden av fällande domar där den tilltalade klagade på bevisvärderingen i tingsrätten torde detta heller inte varit aktuellt i något av fallen. Enligt min mening är detta att underlåta att värdera bevisningen. Rätten kan så klart hämta inspiration eller hjälp av tidigare bedömningar. Men att blankt hänvisa till en tidigare bedömning är inte att värdera, i alla fall inte samvetsenligt. Det förtar också ofta syftet med rätt att överklaga om rätten inte gör en ny värdering av bevisningen. Extra allvarligt är detta när det gäller värdering av utsagor, hovrätten godtar genom sin skrivning en värdering av tingsrätten angående utsagor framförda i hovrätten. I två av domarna förekommer varken värdering eller hänvisning till tingsrätten. Sammantaget innebär det att hovrätterna underlåtit att värdera den huvudsakliga bevisningen i fem av de åtta fallen.

Några av hovrättsfallen är också tragikomiska och saknar logik. I ett fall påtalas att målsägandens berättelse inte har den tyngd som normalt sett krävs för fällande dom, men eftersom målsäganden är utvecklingsstörd får uppgifterna ändå anses tillräckliga. I ett annat fall gör hovrätten en utvikning om minnets funktion för att förklara en målsägandes ändrade utsagor över tid och menar sedan att den tilltalade inte är trovärdig eftersom denne ändrat sin utsaga över tid. Vidare menar rätten att den tilltalade inte är trovärdig eftersom denne inte kan förklara hur målsäganden fått i sig droger eller ange ett motiv för målsäganden att ljuga.

6. Sammanfattning

Den fria bevisvärderingen syftar till att domar ska bli så materiellt riktiga som möjligt. Detta kan bara ske genom att domen grundar sig så mycket som möjligt på den historiska sanningen. För att kunna avgöra vad den historiska sanningen är måste fallet utredas noga. All bevisningen som förebringas rätten måste värderas vetenskapligt, ärligt och noggrant. Bevisen ska sedan sammanvägas för att utröna om beviskravet är uppfyllt. Beviskravet utom rimligt tvivel innebär i korthet att det inte ska finnas några tvivel som skulle kunna få någon normalt begåvad person att tvivla på den tilltalades skuld.

Många domar bygger enbart eller till större delen på analyser av utsagor. Högsta domstolen har olika metoder för att värdera utsagor, men synes i vart fall anse att domares intuition eller utvalda kriterier är nog för att uppnå ett bevisvärde för en utsaga som ensamt uppnår beviskravet. Kriterierna är svåranvändbara eftersom de inte är relaterade till någon utgångspunkt för bedömningen och inte självständigt beskrivande. HD har också uttalat att fällande domar av detta slag inte på något sätt innebär en sänkning eller förändring av beviskravet. Enligt min mening synes det synnerligen naivt att anse att en intuitiv bedömning av en utsaga inte skulle kunna betvivlas på rimliga grunder. Än mer svårbegripligt blir det när HD utför bevisvärdering av enbart åklagarsidans utsagematerial och inte allt som förebringats rätten. Återigen hävdar HD att inget är förändrat mot vad som annars gäller.

Lekmannavärderingar av utsagor är ett väldigt trubbigt verktyg. Olika psykologiska funktioner förknippade med lögn, nervositet, minne och annat gör att olika personer uppvisar olika beteenden vid olika situationer när de ljuger eller talar sanning. De vetenskapliga metoder som finns att tillgå ger rätt resultat i ungefär 70% av fallen. HD använder ingen sådan vetenskaplig metod och de kriterier som HD använder är inte överrensstämmande med någon sådan metod. HD:s bevisvärdering borde därför inte vara mer korrekt än lekmannavärderingar av sanningsenlighet, alltså omkring 50% riktiga bedömningar. HD har i en dom konstaterat att de vetenskapliga metoderna är för dåliga för att ligga till grund för en fällande dom, men detta följdes sedan av ett påstående om att HD:s lekmannabedömningar var bra nog för fällande dom.

En liten undersökning av lätt tillgängliga hovrättsdomar tyder på att hovrätterna använder samma sorts bevisvärdering av utsagor som HD, dock med lite skiftande realitetskriterier. Samma sak gäller också de hovrättsavgöranden som lett fram till de behandlade praxisfallen. Olika sammansättningar av domare och olika domstolar verkar använda lite olika kriterier, men detta följer kanske praxis där kriterierna verkar formas efter den utsaga som ska bedömas. Jag kan inte komma fram till något annat än att rättssäkerheten, i vart fall i den här behandlade typen av domar, ligger på samma nivå som slumpen, omkring 50%.

7. Diskussion

Ett TT-telegram om en friande dom efter resning och återförvisning till HovR fick i Aftonbladets nätupplaga rubriken; ”Dömd våldtäktsman frias”.[106] Hur vet journalisten att den friade är våldtäktsman när han friats? Ämnet för uppsatsen är väldigt kontroversiellt. Kanske inte vad gäller de formella kraven på bevisvärdering eller beviskrav. Inte ens slutsatsen att domstolarnas bevisvärdering är godtycklig är kanske så väldigt uppseendeväckande även om den är kontroversiell. Men att ämnet rör sexualbrott gör slutsatserna än mer kontroversiella. Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering i sexualbrott har varit en het potatis under många år i Sverige. Jag upplever att debatten har kommit att flyttas något mot terroristbrotten under senare tid, men fortfarande är det sexbrotten som får störst uppmärksamhet i media över tid. Sexualbrotten utgör också de fall där bevisvärdet av utsagor diskuteras mest flitigt. För några år sedan drev media igenom en lagändring av BrB 6 kap. så att sexuellt utnyttjande döptes om till våldtäkt, lagändringen hade stort populistiskt stöd. Åsikten var den att om en vanmäktig person utnyttjats sexuellt så drabbades offret av att brottsrubriceringen blev en annan än våldtäkt, det blev ”bara” sexuellt utnyttjande. Lagändringen har därför lett till att brott som tidigare skulle ha kallats sexuellt utnyttjande kommit att kallas våldtäkt, den populistiska opinionen har då svängt. Nu upprörs media och allmänhet istället över att brott som man inte alls tycker är våldtäkt kallas för våldtäkt.[107] Vad brotten kallas har dock inte så mycket med bevisvärderingen att göra, men det är belysande exempel för att visa hur svårhanterad sexualbrottslighet är som ämne.

Boken Flickan och skulden kom ut 2002 och blev väldigt omdebatterad. Media och allmänheten upprördes väldigt av den syn på sexualbrott som enligt boken var förhärskande i Sveriges domstolar. Särskilt koncentrerades upprördheten kring uppfattningen att klädseln skulle ha en stor inverkan dels på möjligheten att bli trodd dels på synen på brottet när målsäganden troddes. Jag läste själv boken när den kom, innan jag börjat läsa juridik. Redan vid första citatet av en dom blev jag misstänksam och kollade därför upp domarna som citerades i boken. Författaren har plockat delar ur domarna helt ur sitt sammanhang och sedan fogat samman dem med sina påståenden. Ofta plockas en eller ett par meningar från beskrivningen av den tilltalades version av händelsen och sedan kåserar författaren om varför tingsrätten ansåg det viktigt att påtala just den korta kjolen eller liknande. De flesta domarna i boken är fällande trovärdighetsdomar. 2004 kom samma författare med en ny bok – En riktig våldtäktsman – med i princip samma grepp men möjligen lite mer vågade associationslekar. Redan i det första domscitatet i den senare boken beskriver en tilltalad varför han trodde att målsäganden ville ha sex, detta beskrivs av författaren som att rätten räknar upp de förmildrande omständigheterna. Jag har inte sett någon egentlig kritik av dessa böcker från jurister, politiker eller journalister. Trots att en lekman lätt upptäcker det enkla journalistiska greppet för sensationalism är det ingen som vill kritisera.

Nyligen förändrades samhällsdebatten dock något. Några uppmärksammade fall ledde till kritik mot allt för lättvindliga fällande domar. En uppmärksammad händelse var ”Fallet Ulf” som uppmärksammades av TV4, en pappa som blivit oskyldigt dömd för övergrepp mot sin dotter. Flera personer som dömts för mord har också friats sedan media uppmärksammat den felaktiga bevisvärderingen i fallen. Sedan kom JK med ett uppmärksammat rättssäkerhetsprojekt ”Felaktigt dömda” där resningsärenden som lett till friande domar undersöktes och utredarna fann stora brister i rättssäkerheten främst vad gäller sexualbrott. I ett pågående fall har en känd artist anklagats för en åtta år gammal våldtäkt. Fallet har fått stor medial uppmärksamhet och all utsagebevisning som förebringats domstolen har behandlats i media. Fallet torde upplysa många medborgare om rättssäkerheten i Sverige, eftersom det visar för breda folklager att bevisvärdering av utsagor är klent underbyggd. Fallet har blivit flitigt diskuterat och det borde vara klart för envar att det som kan sägas om skulden är en fråga om vad domstolen tror, snarare än vad domstolen vet.

7.1 Rättssäkerhetsproblem

När man genomför vetenskapliga undersökningar om möjligheten att avgöra om en person talar sanningen eller ljuger presterar de flesta inte bättre än slumpen. Domare, åklagare och poliser är inga undantag. Men de grupperna tror i något högre utsträckning än andra att de är bättre på lögndetektion än vad andra är. De flesta anser sig faktiskt vara bättre än medel på detta och mycket annat. Vid undersökningarna klassificeras de som gör en riktig bedömning i minst 70 % av fallen som högpresterande.[108] Även om det skulle råka vara så att justitieråden och domare i hovrätt genom någon otrolighet alla skulle vara högpresterande, skulle precisionen i dömandet alltså ligga på omkring 70 %.  3 av 10 dömda på utsagor skulle vara oskyldiga (och 3 av 10 friade med utsagor som motbevis skulle vara skyldiga.). Det går att diskutera om en viss utsållning sker genom att en del anklagelser aldrig går vidare till åtal. Men andelen träffar blir inte högre genom att fördelningen av sanningar och lögner förändras. Även om vi antar att alla åklagare också är högpresterande; så kommer de gå vidare med 70% skyldiga och 30% oskyldiga. I rätten kommer sedan 30% av domarna vara materiellt felaktiga oavsett utgallringen. Det är enligt min mening en helt oacceptabel rättssäkerhet. Rättssäkerhetskravet om hur många skyldiga som får gå fria på varje oskyldig dömd ställs upp lite olika vid olika fall. Ibland sägs att det kan gå tio felaktigt friade på varje oskyldigt dömd, ibland anges den högre siffran till 100. Vad som i vart fall kan utgås från är att 30 % oskyldigt dömda är en helt oacceptabel siffra för en rättsstat eller någon annan stat med för den delen. Den siffran är ju dessutom den statistiska sannolikheten för ett osannolikt bra förhållande hos domstolarna.

Kan någon ljuga om sådant?

Ibland ställs en fråga om någon kan ljuga om sådana brott som våldtäkt? Argumentation för att det inte alls skulle förekomma lögner om sexualbrott har jag inte stött på. Kvar blir påståenden om att det skulle vara särskilt ovanligt med lögner om just detta. Ett vanligt argument är att utredningen och rättsprocessen är så jobbig för våldtäktsoffer att det vore oklokt att ljuga om att ha blivit utsatt, för då drabbas lögnaren av utredning och rättsprocess. Det hela är ett cirkelresonemang eftersom det jobbiga med utredningen skulle vara att gå igenom vad som hänt, att inte bli trodd eller att bli ifrågasatt som utsatt. Detta gäller ju inte den som har hittat på anklagelsen, denne kommer inte att uppleva samma utsatthet av processen som den som är brottsoffer på riktigt. Snarare borde en jobbig process efter påstående om sexualbrott leda till att en större andel av anklagelserna var oriktiga. Då de verkliga offren skulle akta sig för processen men inte de falska anmälarna.

Det finns också forskning på området om än inte i sådan mängd att man kan ställa upp ordentliga riktlinjer för hur stor andel av de påstådda våldtäkterna som är falska anmälningar. En amerikansk forskare har genomfört studier på falska våldtäktsanmälningar dels på ett storstadsområde med 70 000 invånare, dels på två stora universitetsområden. I den första studien erkände 41 % att anklagelsen var påhittad och i den andra studien erkände 50 % samma sak. Alla erkännanden kom före eller under lögndetektortest med polygrafmaskin. De vanligaste motiven som angavs för att ljuga om våldtäkten sades vara alibi för en sexkontakt, hämnd och för att få sympati.[109] En undersökning inom den amerikanska flygvapnet på 556 påstådda våldtäkter visade att 27 % av anmälarna erkände att de hittat på brottet inför eller en under ett lögndetektortest.[110] Användandet av och den allmänna tilltron till polygrafmaskiner i USA har här gett unika möjligheter till studier av det här slaget. Även om det är svårt att säga något om den generella graden av falska anklagelser eller jämföra med Sverige så kan man dra slutsatsen att det inte alls är särskilt ovanligt med falska uppgifter om våldtäkt. Spekulativt kan dock sägas att andelen falska anklagelser med alibifunktion borde vara lägre i Sverige som är mer sexualliberalt än USA, inte lika många kvinnor behöver ljuga om uppkomst av graviditeter eller könssjukdomar för sina anhöriga. Likväl borde mängden falska anklagelser för att få uppmärksamhet och sympati öka när våldtäktsbrottet uppmärksammas mer i media.

Brottsofferperspektiv och oskuldspressumtionen

I en promemoria från sexualbrottsofferutredningen sägs att ett brottsoffer i juridisk mening är en målsägande i en rättsprocess.[111] Promemorian utgår sedan från denna uppfattning och radar upp önskade ändringar i bemötandet av målsäganden som ska utgå ifrån att denne är ett offer för det anmälda brottet. Domarna uppmanas att avfatta domar på ett sätt som inte kan vara stötande för målsäganden, även friande domar ska ta hänsyn till att målsäganden är ett brottsoffer. Även i en proposition om stöd till brottsoffer behandlas brottsoffer och målsäganden som synonyma begrepp.[112] Propositionen hänvisar här till RB 20:8 st 4 där det sägs att målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som annars lidit skada eller förnärmats av brott. Bestämmelsen handlar dock om vem som har rätt att väcka åtal.[113] En tolkning som den i propositionen skulle innebära att den som visade sig inte ha varit utsatt för brott ej heller fick väcka åtal i målet. En sådan tolkning skulle alltså innebära ett moment 22 i lagstiftningen, vilket knappast varit menat. Propositionen fortsätter därefter med att lista olika åtgärder och förslag som i mycket går ut på att domstolar, polis, åklagare och andra som kommer i kontakt med personer som anmält brott ska utgå från att dessa är brottsoffer.

Uppfattningen att den som anmäler brott automatiskt är ett brottsoffer återfinns i flera sentida myndighetsföreskrifter och förarbeten.[114] Jag tror att detta är ett tecken på det rättssäkerhetsproblem som råder. Genom att rättsväsendet ska hantera målsäganden som ett brottsoffer redan innan något är utrett om vad som skett påverkas sakligheten i rättegången. Om det är så att den som anmäler ett brott har hittat på händelsen så är det ju den tilltalade som är offer för ett brott och anmälaren som är förövare.[115] Ändå har jag inte lyckats hitta ett enda uttalande i någon utredning eller något förarbete om hur man ska behandla de tilltalade så att de inte far illa med tanke på att de kan vara oskyldiga. Skuld har här blivit presumtionen, tills oskuld är bevisad.

Det förhåller sig också så att vid varje dömande av en oskyldig går en skyldig fri. Antingen är det påstådda brottet verkligt och den skyldige går fri. Eller så är det påstådda brottet uppdiktat och den skyldige (målsäganden) blir belönad av rättsväsendet. Ett brottsofferperspektiv av det beskrivna slaget kan alltså resultera i att både fler oskyldiga döms och att fler skyldiga går fria.

Extra allvarliga brott

Sexualbrott kan sägas vara extra allvarliga brott. De upprör särskilt mycket och skadar brottsoffret ofta både fysiskt, socialt och psykiskt. Detta används ibland som motiv för att särbehandla sexualbrotten. Men de mest allvarliga brotten är det inte ur saklig synpunkt. Brott som resulterar i döden eller mycket svåra kroppsliga handikapp borde rent objektivt betraktas som mer allvarliga. Många brott borde också anses ha värre konsekvenser även om det enskilda brottet inte kan anses vara värre, exempelvis dödas omkring 400 människor årligen av fortkörare. Skillnaden är dock att dessa olika brott inte upprör lika mycket som sexbrotten. Att en brottstyp råkar vara allmänt avskydd under viss tid kan tyckas förändra rättssäkerhetskraven för den brottstypen. Under några decennier på 1600-talet var det häxbrotten. Under 30-talet förekommer särskilt fall i Sverige av homosexuella män som offentligt ” gnidit varandras blottade manslemmar”[116]. När homosexualitet blir mer accepterat synes de homosexuella männen byta sexualvanor i alla fall om man utgår från frekvensen av rättsfall i HD. Det beskrivna brottet fortsatte att vara olagligt, men då som förargelseväckande beteende. Enligt Diesen fördes det under 70- och 80-talen en debatt om narkotikabrott liknande debatten om sexualbrotten på 90-talet.[117] Det kan tänkas att en förskjutning mot och en koncentration kring terroristbrott kommer förändra uppfattningarna om vad som är extra allvarliga brott och också förändra vilka fall där domstolarna kommer att tillåta brister i rättssäkerheten. Det ska dock poängteras att jag inte närmare undersökt hur utsagor behandlas i domar avseende andra brott, samma rättssäkerhetsproblem kan vara norm i de svenska domstolarna, extra allvarliga brott eller ej.

Det hävdas ofta att det s.k. mörkertalet är stort. Mörkertal karakteriseras dock av att de inte kan beräknas, uppfattningar om storleken av ett mörkertal är bara spekulationer. Vissa spekulationer om att mörkertalet för våldtäkter skulle vara stort är dock fullt logiska. Till exempel kan tänkas att gränsfall där den utsatta inte är säker på om det är ett brott som skett, oro över att behandlas så som media påstår att våldtäktsoffer behandlas och annat kan tyda på att många inte anmäler våldtäkter trots att de skett. Det är först när argument om mörkertalet används i rättssäkerhetssammanhang som logiken fallerar. Det krävs sällan att fortkörning, snatteri, förtal och misshandel ska resultera i hårdare eller mer lättvindliga domar trots att mörkertalen för dessa brott med stor sannolikhet är mycket höga. Ett samband mellan mörkertal och sänkt rättssäkerhet är svårt att finna. Men ett stort mörkertal innebär att brotten generellt sett är ett större samhällsproblem än de skulle vara med ett mindre mörkertal. Möjligen finns det ett bakomliggande argument om en kosmisk rättvisa som infinner sig om fler döms för att ha begått brott, där man vet att många som verkligen begått sådana brott inte är dömda. Hur som helst saknar detta saklig betydelse.

Ett annat argument som hänger samman med allvarligheten är att det är fråga om allvarliga och svårbevisade brott. Eftersom brotten är svårbevisade kan tänkas att en minskning på beviskravet skulle leda till fler riktiga fällande domar. Det är troligen sant, med lägre beviskrav skulle fler skyldiga fällas men även fler oskyldiga. Det är helt enkelt en fråga om var gränsen ska dras. Men jag kan inte se att sexualbrott skulle vara utmärkande i detta hänseende. Visst sker sexualbrott ofta utan vittnen och i enskildhet, men samma sak gäller en mycket stor del av brottsligheten. De flesta brottslingar eftersträvar att inte upptäckas och undviker helst vittnen. En följd kan också vara att ett lägre beviskrav förtar betydelsen av en fällande dom, vilket kan vara både positivt och negativt. Positivt för oskyldigt dömda som kan hänvisa till det lägre beviskravet. Negativt för myndigheter och kriminalvård som kan behöva veta om en person verkligen begått ett brott. Det kan också ha negativa följder för offer som inte blir trodda trots att en gärningsman dömts för ett brott mot dem.

Omvänd bevisbörda och samtyckeslagstiftning

Ibland framförs i debatten krav på ändringar av bevisbördans placering. Detta kan ske antingen genom att det är den tilltalade som ska bevisa att denne inte begått brottet eller genom att man ändrar det aktuella straffbudet så att brottet består i en ickehandling, att inte söka samtycke.[118] I det senare fallet krävs det bara av åklagaren att visa att samtycke inte sökts på erforderligt sätt. Ren omvänd bevisbörda torde inte komma i fråga i någon stat som har ambitionen att vara en rättsstat. Dels därför att det alltid är svårare att bevisa att något inte skett än att bevisa att det har skett. Dels därför att den tilltalade inte kan ges samma utredningsmöjligheter som åklagaren. Ofta hålls den tilltalade häktad för att inte störa utredningen och det är åklagaren som styr förundersökningen. Det skulle vara praktiskt mycket svårt att tilldela en tilltalad oavsett om denne är häktad eller ej utredningsresurserna hos polisen. Även om man kan tänka sig att utredningarna skulle göras mycket noggrant om undersökningsledaren riskerade fängelse om oskulden inte kunde bevisas. Vidare kan man undra om en utredning som styrs av en part i målet skulle beakta alla de brottsofferhänsyn som lagstiftaren anser att målsäganden ska åtnjuta. Till sist skulle en ordning där det öppet är så att alla som inte bevisats oskyldiga blir dömda leda till minskad tilltro till rättssystemet och ett formellt avskaffande av oskuldspresumtionen.

Samtyckeslagstiftning är ett mer seriöst förslag och har bland annat förfäktats av professor Madelene Leijonhufvud. Förslaget innebär att sexualbrott skulle formuleras som underlåtenhetsbrott. Samtycke ska krävas för sexuella handlingar och det ska då räcka för åklagaren att bevisa att den tilltalade ej sökt eller fått samtycke för den sexuella handlingen. Skillnaden mot idag skulle då vara att den tilltalade inte skulle kunna komma undan med bristande uppsåt därför att denne inte uppfattat att målsäganden inte velat delta i handlingen. Tvärtom skulle den tilltalade varit tvungen att få ett samtycke, istället för frånvaro av ogillande. Jag kan inte riktigt se att bevisläget skulle bli enklare, men det kan bortses från då det finns mycket mer relevant kritik. För det första är det inte så normala sexuella relationer går till. Det ges normalt sett inte formella samtycken till sexuella handlingar. Detta sker genom subtila signaler, ofta inte mer än avsaknad av ogillande. Samtycket är tydligt för de som har sex, men knappast möjligt att bevisa. Min uppfattning är att förespråkarna av samtyckesreglering verkar ha en närmast autistisk uppfattning om samlevnad. För det andra verkar förespråkarna förutsätta att det alltid skulle vara klart vem som hade samtyckeskravet. För hur ska det dömas när ingen gett samtycke men sexuella handlingar företagits mellan två parter? Ska bägge de inblandade dömas i de fallen? Sådana fall är det vad jag kan utläsa frågan om i samtliga domar jag har läst under detta arbete. Möjligen kan outtalad utgångspunkt vara att enbart män skulle ha krav på att söka samtycke. Problem skulle uppstå vid homosexuella sexbrott och det låter som en synnerligen omodern lagstiftning.

Politiserade domstolar

Det är lätt i Sverige att glömma den i alla fall formella politiseringen av domstolarna. Ofta hävdas att domstolarna är oberoende från den politiska makten, då bortses från att av nio domare som en tilltalad ställs inför i normalfallet - när denne hävdar sig vara oskyldig - så är fem politiker, de övriga fyra är jurister som tillsatts av regeringen. En motsvarande ordning i ett annat land med lägre anseende här, skulle nog få många att dra på smilbanden ifall den kallades oberoende. Det kan lätt tänkas att få skulle godkänna vitryska eller kubanska domstolar som oavhängiga om majoriteten av domarna i dem var politiker och resten skulle tillsättas av regeringen. Men det godtas utan knot eller ifrågasättande i Sverige av större delen av befolkningen och även av juristerna. Motiveringen till att ha politiker som domare har från början varit att politikerna skulle utöva kontroll av den dömande makten.[119] Politikerna som folkvalda skulle kontrollera så att domstolarna inte blev ett instrument för förtryck. Den allmänna debatten som beskriven ovan har vunnit gehör hos politiker. Därmed finns enligt mig tecken på att dessa åsikter och uppfattningar också kommer in i domstolarnas dömande verksamhet. När domar bygger på intuition som vid bedömandet av bevisvärde i utsagor kommer sådana strömningar att påverka domstolens bedömning. Därför är det knappast en tillfällighet att så många av dessa ord-mot-ord-domar är fällande. Om intuitionen har rätt i ca 50% av fallen innebär detta att utan social påverkan skulle hälften av de fällda vara oskyldiga, medan antalet borde vara högre med den social-politiska påverkan domstolarna utsätts för.

Riksdagens senaste behandling av frågan om nämndemän handlade om att sammansättningen av nämndemän bättre skulle motsvara sammansättningen av befolkningen. Men samtidigt uttalade justitieutskottet att ”Den breda representationen av lekmän är betydelsefull för rättskipningen”[120]. Någon politisk vilja att förändra politikers roll i rättsprocessen torde alltså inte finnas för tillfället. Min egen uppfattning är att lekmän av någon form ska finnas med vid rättegångar i brottmål, men inte som domare utan med en övervakande funktion. Dessa lekmän borde enligt mig inte vara politiker och helst heller inte utses av politiker. Att domare utses av regeringen anser jag nog mest vara en principiell fråga som inte har stor praktisk betydelse.

7.2 Möjliga lösningar

Enighetskrav

Det är lite av en paradox att domstolens ledamöter kan vara oeniga om vad som står utom rimligt tvivel. Eller att en majoritet i domstolen kan anse att den utför en bevisvärdering som är godtagbar för andra förståndiga människor utan att alla i rätten godtar den. Detta kan sägas innebära att skiljaktiga domare och nämndemän har domstolsbeslut på att de har orimliga uppfattningar eller inte är förståndiga människor. Förutom detta innebär det tveklöst att bristfällig bevisning lättare kommer att kunna leda till fällande dom. Med de uttalade krav som ställts på bevisvärdering och beviskrav borde det vara ganska ovanligt att rätten har några avsevärda skiljaktigheter i dessa delar. I vart fall borde ett krav på enighet för fällande dom inte leda till stora rättsliga problem med felaktigt friande domar, som väl borde vara det huvudsakliga motargumentet.

I de flesta av fallen jag refererat till har ingen ledamot varit skiljaktig. I några av fallen har en domare opponerat sig mot bevisvärderingen. Om inte en stor del av domarkåren trodde på den intuitiva bevisvärderingen av utsagor skulle densamma inte ha varit ett rättssäkerhetsproblem, därför kan ett enighetskrav inte lösa detta problem. Men det finns ändå skäl att förespråka ett krav på enighet för fällande dom. För det första därför att man avlägsnar en ologisk konstruktion där bevisvärdering och beviskravet beskrivs på ett sätt som omöjligt går att kombinera med en fällande dom från oenig rätt, i alla fall inte om domare ska antas vara normalt begåvade människor. För det andra kan tänkas att bedömningen i de fall där rätten är oenig är än svagare än i de fall då rätten är enig. De fall som skulle ändras från fällande till friande dom med hjälp av ett krav på eniga domstolar skulle därför till övervägande del vara riktiga frianden.

Sakkunniga

HD har i 1992 års fall uttalat sig angående psykologiska sakkunniga som anlitats för att utreda trovärdighet i sexualbrottsmål. Domstolen meddelar att trovärdighets-bedömningar inte är någon exakt vetenskap och att stor osäkerhet råder i varje sådan bedömning även om den utförs av en sakkunnig. Vidare anser rätten att vissa särskilda felkällor kan finnas hos sakkunniga, dessa kan exempelvis personifiera sig med någon av parterna. HD:s slutsats är att sakkunniga för trovärdighetsbedömningar inte bör anlitas utan att domstolen bör utföra bedömningarna själv. Detta särskilt om någon ska höras personligen i rätten. Hur HD kommit fram till att lekmän skulle göra säkrare trovärdighetsbedömningar än experter redovisas inte. Med en så stor logisk lucka i ett resonemang är det svårt att få en uppfattning om vad som menas. Rättsfallet har dock lett till att psykologiska sakkunniga anlitas allt mindre i sexualbrottsmål.[121] Tydligen har andra domare alltså kunnat se resonemanget som saknas och tagit intryck därav. Min personliga reflektion är att det är lätt att övertyga domare om att de borde få mer frihet och skönsmässighet i sitt arbete.

Uppfattningen att experter inte gör tillförlitliga utsageanalyser delas också av JustR Gregow som i en uppmärksammad artikel[122] försvarar den rådande graden av rättssäkerhet i sexualbrottsmål. Gregow menar att psykologer ofta har missat det självklara förhållandet att domstolens gränsdragning ofta ligger mellan att åtalet är sannolikt och att åtalet är styrkt. Därför har psykologer enligt JustR ofta uttalat sig förvånande kategoriskt, visat för stor säkerhet på sina slutsatser och på en del håll haft en övertro på sin verksamhet. Gregow menar också att det är så vanligt förekommande i vissa måltyper att det enda beviset som finns att värdera är målsägandens utsaga, och att det därför måste gå att fälla på enbart utsagan. Gregow ställer sedan upp tio kriterier för att en utsaga ska kunna utgöra fullt bevis. Det förefaller mig som att JustR uttalar sig förvånande kategoriskt, visar för stor säkerhet i sina slutsatser och har en betydande övertro på sin verksamhet. För min del finner jag resonemanget helt ologiskt. Om experter med hjälp av mångårig forskning på området inte kan avge nog säkra analyser för att rättssäkerheten ska tryggas. Då kan jag inte se hur lekmän bara för att de är domare ska kunna leverera analyser som är fullt tillförlitliga. Detta även om domare väljer att använda kriterier som förefaller vara väl valda och mycket förståndiga.

Det finns dock en fara i att domstolar anlitar sakkunniga. Sakkunniga kan ofta precis som Gregow beskriver hysa för stor tilltro till sin egen verksamhet. Om en sakkunnig framställer sina rön som fullt tillförlitliga och vetenskapligt underbyggda kanske domstolens ledamöter inte har kunskaper nog att kunna ifrågasätta vittnesmålet. Detta gäller till exempel med den rättsmedicinska undersökningen i ett av HD-fallen. En rättsläkare påstår med stor säkerhet att den använda metoden bevisar sexuell aktivitet, men redan vid tiden för domen hade metoden förlorat tillförlitlighet.[123] Samma metod användes också i en uppmärksammad rättsskandal i England där nästan alla barn som kom i kontakt med en viss läkare påstods vara utsatta för sexuella övergrepp, många människor drabbades innan metoden avslöjades som falsk. Det är också svårt för domstolarna att avgöra om den sakkunniga som anlitats är kompetent nog att vara sakkunnig i målet.[124] Eftersom utsagor är så vanliga som bevismedel är det dock mycket viktigt att sakkunniga på området använder aktuell vetenskap och enhetliga metoder. En särskild myndighet liknande statens kriminaltekniska laboratorium skulle kunna användas för att genomföra analyserna och bistå rätten med sakkunniga.

Utlåtanden som följde aktuell vetenskap skulle aldrig kunna framföra utsageanalyser med den säkerhet som krävs för fullt bevis eller som många domare tror sig kunna uttala sig med. Eftersom det är vanligt att utredningar om sexualbrott endast eller till större delen innehåller målsägandens utsaga som fällande bevisning skulle detta kräva förbättrade utredningar. Jag kan inte dela Gregows uppfattning att det på grund av brist på bevis i vissa måltyper måste gå att finna de bristfälliga bevisen starka nog för fällande dom. Snarare anser jag att bevisbristen måste avhjälpas med noggrannare utredningar.

Inom flera områden i Sverige har man infört specialdomstolar mycket därför att vissa rättsområden kräver särskilda kunskaper av dem som ska döma i målen. Brottmål anses inte vara ett sådant område. Brott finns av de mest skiftande slag och begås inom en mängd olika områden. När det gäller miljöbrott behandlas dessa av miljödomstolen med specialkompetens på miljöområdet. Våldsbrott, ekonomiska brott, sexualbrott och de flesta andra områden där det kan begås brott anses vara möjligt att avhandla inom någon form av allmän juridisk kunskap. En variant på kravet att anlita sakkunniga för utsageanalyser skulle vara att vissa domstolar utrustades med sakkunniga bisittare och på så sätt blev specialdomstolar för fall där utsageanalys krävs.

Legal bevisvärdering

I de flesta av HD fallen jag refererat till skulle utgången varit en annan med den gamla legala bevisteorin. Denna utgång hade varit rättssäkrare än den behandling som fallen fick med den fria bevisvärderingen så som den behandlas av HD. Detta eftersom den legala bevisteorin inte medgav att en dom byggde på enbart målsägandens eller andra partiska personers uppgifter. En så stel och kortfattad legal värdering av bevisningen skulle troligen inte ge ett godtagbart resultat. På många sätt skulle dock lagen kunna ge noggrannare ledning för bevisvärderingen och därmed också ge mer materiellt riktiga domar. Övergången från legal bevisteori till fri bevisvärdering motiverades med att det skulle öka rättssäkerheten. Rättssäkerheten har enligt min mening snarare minskat, i vart fall under de senare decennierna. Därför är det relevant att fråga sig om en viss återgång till legal bevisteori skulle kunna vara en lösning.

Om det tydligt framgick i ett nytt stycke av RB 35:1 att bevisvärderingen var tvungen att följa beprövad vetenskap skulle domar som byggde på intuitiva uppfattningar klart vara lagstridiga. Det skulle då inte gå att tolka lagtexten som att domarna fick hitta på sina egna lögn- och sanningstecken. Domarna skulle inte kunna utse sig själva till experter på ett område de inte ens studerat. Domarna skulle inte vara fria att tillskriva sig själva magiska egenskaper så som många av dem gör idag. Det skulle också vara lättare att få resning för en oskyldigt dömd som råkat ut för ovetenskaplig bevisvärdering, förutsatt att HD erkände det ovetenskapliga i sin egen godtyckliga metod. Dock skulle detta inte vara en ändring av lagtextens innehåll, en lagändring på detta sätt skulle bara vara ett förtydligande. Kanske skulle domstolarna inte låta sig påverkas då domarna troligen redan anser sig använda säkra och vetenskapliga metoder.

Ett mer direkt sätt skulle vara att föreskriva hur bevisvärdering av utsagor skulle gå till. Som att enbart en anklagelse aldrig ska räcka till fällande dom och att en viss metod ska användas vid värderingen av utsagor. Genom att föreskriva en viss metod skulle inte domstolen själv kunna utföra värderingen utan denna skulle lämnas till experter. Noggrann utvärdering av metoden skulle också kunna ge en siffra på tillförlitligheten av bevisningen, i likhet med många former av dagens tekniska bevisning. Till exempel skulle rätten kunna få uppgiften om målsägandens utsaga att den var till 75%-ig säkerhet sann och att metoden hade rätt i 90% av fallen, medan den tilltalade med 50% sannolikhet talade sanning med samma metod. Sedan skulle det vara upp till rätten att väga samman bevisningen. Det stora problemet här är dock att det inte finns några så säkra metoder, och få experter som ger sin egen metod en objektiv bedömning. Vad som finns tillgängligt idag är att en utredande psykolog gör en noggrann undersökning av så mycket utredningsmaterial som möjligt och sedan ger ett utlåtande. Detta kan dock också värderas legalt. Exempelvis en lagtext som säger vilket värde ett utlåtande får ges, och ett krav på att det är en sakkunnig som bestämmer i vilken riktning utlåtandet ska värderas. Då skulle domstolen få riktlinjer både om ett värdespann den får tillerkänna ett utlåtande och om detta ska ges i friande eller fällande riktning.

En legal bevisteori skulle också kunna ge domstolar en utväg från det mediala tryck de utsätts för i uppmärksammade fall. Domstolen kan hänvisa till att den inte haft möjlighet att sätta högre bevisvärde på målsägandens utsaga[125] och på så sätt vända de populistiska krafterna åt ett annat håll. Detta är dock ett argument som bygger på att domstolarna låter sig påverkas, något jag tror men inte tycker ska väga tungt vid lagstiftning, detta eftersom sådan påverkan inte ska accepteras.

Ökad robusthet

Domstolen bär ansvar för att den bevisning som ska förebringas under rättegången är så robust att domstolen kan fatta ett materiellt riktigt beslut. Problemet i ord-mot-ord-situationer ska kanske inte ses som ett problem med bevisvärderingen utan som ett problem med robustheten i bevisningen. Istället för att döma efter bästa förmåga (upplevd sannolikhet) i brist på bevis kunde domstolen kräva bättre utredning. Genom en mer noggrann utredning skulle troligen mer bevisning upptäckas i de flesta fall. Det syns i 1996 års fall att förbättrad utredning gjorde bevisvärdering av utsagorna onödig. Det visade sig också att två oskyldiga hade dömts av både tingsrätt och hovrätt på godtyckliga bedömningar av målsäganden utsaga. Utan djupare utredning talar mycket för att den våldtäktstilltalade även hade blivit oskyldigt dömd i HD, detta särskilt med tanke på att HD använt liknande godtycklig bevisvärdering vid tidigare mål.

Vrij tar i sin bok upp några riktlinjer för att avslöja lögn. Dessa är riktlinjer för att utföra en utredning av muntliga utsagor. Genom att bedriva utredningen så att det blir svårt att ljuga och lögner kan avslöjas förbättras chansen till en materiellt riktigt utredning. Vrij har precis som jag (med stöd av honom) kommit fram till att lögner och sanningshalt inte kan utredas genom de metoder som finns tillgängliga idag. Dagens metoder bygger på felaktiga premisser och är ofta tänkta som substitut för ovetenskapliga utredningsmetoder. Det förefaller inte väl genomtänkt att; om det föreligger ett problem med dåliga utredningar att försöka rätta detta problem genom att utveckla metoder för bearbetning och analys av det bristfälliga materialet. Den självklara åtgärden borde vara att förbättra utredningsmaterialet. Vrijs riktlinjer är i korthet följande[126]:

Att visa misstänksamhet och ställa krav på sagespersonen är ett måste för att ens kunna utreda påståenden. Metoden används bland annat ofta av tullpersonal som ställer alldagliga frågor och sedan fortsätter med följdfrågor på allt som kan vara misstänkt eller om någon fråga får ett dåligt svar. En lögn som inte är noga genomtänkt i förväg blir ofta sämre uppbyggd av att sagespersonen tvingas detaljera den utan möjlighet till eftertanke. Det kan vara svårt att tränga en målsägande med följdfrågor och betrakta denne som en misstänkt lögnare. Men det är ett krav för att förundersökningen ens ska vara utredande. Objektivt sett är det inte mer kontroversiellt än att tränga en misstänkt och betrakta dennes nekanden som misstänkta lögner.

Utredarna får inte avslöja vad de vet för de inblandade i utredningen. Om en person ljuger kommer denne att anpassa sina lögner efter vad denne vet att utredarna vet. Genom att inte avslöja för personer i utredningen vad som är objektivt känt ökar möjligheten att avslöja lögner, detta genom att lögnare kan komma att fabricera uppgifter som går att motbevisa. Ett känt exempel på detta utredningsfel utgör utredningarna mot den påstådda seriemördaren Thomas Quick. Quick har erkänt brotten och hämtar information om brotten från utredarna och förundersökningen och kan därför (oavsett om han är skyldig eller ej) frambringa trovärdiga berättelser om hur han begått morden. Samma problem uppstår för den som nekar till ett brott, det blir svårare att ljuga utan att känna till vad utredarna vet. Det är samtidigt viktigt att utredarna genomför en noggrann utredning av allt omkring utsagorna och inte bara förlitar sig på utsagematerial. Enbart utsagematerial innebär i princip att utredarna inte kan sägas veta något som kan sätta dit en lögnare.

Utredarna måste få sagespersonerna att upprepa svar på samma fråga och att berätta om samma händelse flera gånger. Lögnare har ofta inte ett verkligt minne utan måste minnas sina svar och utsagor, detta är svårare än att minnas verkliga händelser. Lögnare kommer därför att oftare motsäga sig själva när de beds om samma svar eller redogörelse igen senare. När sagespersonerna upptäcker att de kommer att vara tvungna att upprepa sina uppgifter kommer många lögnare välja att inte fabricera så mycket av utsagematerialet som annars, eftersom de då får svårare att komma ihåg vad de påstått. Metoden kommer därför att innebära att lögnaktiga utsagor oftare kommer ha sämre kvalité än sanningsenliga.

Utredarna måste vara medvetna om lögnens psykologi och sina egna brister. Om utredare i likhet med många andra tror att de besitter ovanligt god förmåga att upptäcka lögner, och dessutom har en serie stereotypa uppfattningar om lögn och lögnare kommer utredningarna vara sämre. Genom att förkasta stereotypa uppfattningar och övertron på sin egen förmåga blir utredarna tvungna att söka kunskap och genomföra vetenskapliga utredningar för att komma fram till vad den historiska sanningen är. Det är också viktigt att utredare bereder sig möjlighet att jämföra sagespersonernas beteende under utredningen med deras beteende annars. De flesta uppvisar små skillnader i beteende vid lögn jämfört med sanning. För att upptäcka dessa skillnader måste bägge situationerna kunna jämföras. Det gäller dock att jämföra skillnader i beteende vid likartade situationer vilket kan vara väldigt svårt att åstadkomma vid en utredning.

Den svenska rättsliga metoden är att intuitivt och godtyckligt i rätten besluta vem av parterna som talar enbart sanning och sedan rätta domen efter detta beslut. Metoden förefaller snarare baseras på okunskap än vara ett försök att komma till rätta med bristande robusthet. Domstolarna verkar anse att ledamöternas intuition lagar för ett säkert och materiellt riktigt beslut. Om instanserna inte ens är medvetna om att bristfälliga utredningar är bristfälliga ligger ett krav på förbättrade utredningar troligen längre fram i tiden än annars.

Resningskommission

JK:s rättssäkerhetsprojekt utmynnande i ett förslag om en särskild resningsnämnd eller resningskommission som skulle undersöka grunderna för resningsansökningar inför behandling av HD. Detta förslag utreds just nu av Regeringskansliet och har föranlett att motioner om införande av en resningskommission har avstyrkts av justitie-departementet. Departementet uttalar dock att resultaten av JK:s rapport visar att oskyldiga döms till ansvar för brott och att detta är ett allvarligt problem.[127] JK:s förslag har hämtat inspiration från Norge där Bjugnskandalen startade en revision av hur domstolarna dömt i sexualbrottmål. Resningskommissionen ska enligt JK:s förslag ta ställning till om resningsansökningar ska leda till förnyad utredning och sedan lämna en rekommendation till HD, men det ska fortsatt vara HD som tar beslut om resning.

Den norska resningskommissionen kallas Justismordkommisjonen[128]. Den är en myndighet som utreder och beslutar om resningar i brottmål. Grunderna för resning är i princip desamma som i Sverige. Nya bevis eller omständigheter, domen bryter mot internationell rätt eller att någon delaktig i hanteringen av målet gjort sig skyldig till oegentligheter eller visar sig varit jävig är grunder för resning. Om myndigheten beslutar om resning tas saken upp i en domstol som inte tidigare hanterat den. Myndigheten är oberoende av både stat och domstolar. Kommissionens ledamöter består av jurister och psykologer, de flesta ledamöterna är domare eller advokater. Sedan 2004 har 13 resningsansökningar angående sexualbrott behandlats, 12 av dessa har lett till beslut om resning. I åtta fall har den klagande blivit helt frikänd, i tre fall har den klagande blivit delvis frikänd eller dömts med en annan rubricering, ett fall är ännu inte behandlat av domstol. Det vanligaste skälet till resning i alla fall som myndigheten behandlat är att det framkommit nya bevis genom förbättrad utredning. I sexualbrottsfallen byggde alla de åtta helt friande fallen på bevisning i form av värdering av utsagor.[129]

En svensk resningskommission skulle vara välkommen. Dels därför att kommissionens ledamöter troligen inte skulle belastas av kåranda och lojalitetskänsla gentemot domstolars beslut. Detta kräver dock att sammansättningen är en annan än den norska. Dels därför att de rättssökande idag måste bekosta sina egna utredningar av fallet. En myndighet har betydligt större möjligheter till utredning om brister i bevisningen uppvisas i en fällande dom. För att en resningskommission inte bara ska bli ett kuttersmycke krävs dock stor noggrannhet i utformandet. Enligt min mening är det förslag som JK lämnat inte en reell resningskommission utan en rättshjälpsmyndighet för rättssökande. Problemet med bevisvärderingen skulle troligen kvarstå eftersom HD som ska fatta besluten om resning själv fällt personer till ansvar på mycket tunn bevisning och bevisvärdering. Att den sökande får hjälp med utredningen av en myndighet skulle hjälpa i många fall men det grundläggande problemet med den godtyckliga bevisvärderingen skulle bestå. Detta är också en uppfattning som JK synes dela.[130] Jag förordar en mycket kraftigare åtgärd. En myndighet som självständigt kan besluta om resning enbart på den grund att bevisningen i den fällande domen varit otillräcklig. Nya bevis eller omständigheter skulle inte krävas, det skulle räcka att visa att bevisvärderingen i den fällande domen var felaktig eller ologisk för att få resning.

En resningskommission i någon form kommer antagligen att bildas. Men det är inte alls säkert att denna blir ett verktyg för att förbättra rättssäkerheten och förhindra den godtyckliga bevisvärdering som idag verkar vara allmänt förekommande i de svenska domstolarna.

Singla slant

Som tidigare beskrivet är intuition troligen en sämre lögndetektionsmetod än att singla slant. Det finns skäl att tro att populistisk påverkan försämrar resultaten av intuition än mer. Ett sätt att stärka rättssäkerheten i Sverige skulle därför vara att byta ut domstolens intuition mot en slantsingling om skuldfrågan eller trovärdigheten. Även om utgångspunkten skulle vara att intuition och slantsingling gav lika korrekt resultat skulle slantsinglingen vara att föredra. Slantsingling kan ske öppet och kontrollerbart. Intuition kan inte förevisas eller kontrolleras. Rättsliga försök att motivera intuitiva beslut leder som visat i arbetet till motstridiga metoder som redan vid en lekmannamässig översyn lämnar mycket att önska. Det skulle nog också vara lättare för de inblandade att godta ett ärligt resultat av slantsingling än ett dolt godtyckligt utslag av intuition. I vart fall om man var den tappande parten. Alla skulle vara medvetna om förutsättningarna för bevisvärderingen och i förväg kunna förbereda sig på detta. Det är därför min uppfattning att rättssäkerheten i fall där ord står mot ord skulle förbättras om domstolen singlade slant istället för att godtyckligt avgöra trovärdighet och skuld.

7.3 Avslutning

Slantsingling skulle vara en oacceptabel metod för bevisvärdering, vilket jag tror att de flesta skulle hålla med om. Därmed blir det motsägelsefullt att den rådande sämre ordningen har bred acceptans bland både jurister och lekmän. En förklaring kunde vara att den rådande ordningen inte är känd. En förklaring som knappast kan appliceras på juristkåren. En annan förklaring skulle kunna vara att säkerheten i intuitiva beslut inte skulle vara känd. Frågan är dock då till vilken säkerhet en normalt begåvad människa kan tro att ett intuitivt beslut mellan sanning och lögn kan ha. När jag diskuterat olika uppmärksammade fall där utgången berott på intuitiva bedömningar av utsagor har jag ofta hos andra mött uppfattningen att de ”trott” att den dömde eller friade varit skyldig varför denne gott kunnat fällas. Jag vet inte om normalt begåvade människor eller jurister anser att gränsen för beviskravet ska gå vid ”tror” eller vid någon annan gräns lägre än utom rimligt tvivel. Kanske är detta beroende av vem som är tilltalad, den tilltalade – särskilt om denne är oskyldig – anser nog ofta att beviskravet ska sättas högt. De som inte ser någon risk att själva bli tilltalade kanske tycker att samhället kan kosta på sig lite lägre beviskrav, i alla fall för de mest upprörande brotten. Vissa personer kanske rentav tjänar på att ordningen är som den är. Det är enklare att vara polis, domare och åklagare om det inte ställs höga krav på utredning och rättssäkerhet.

Kanske återfinns en del av problemet i oviljan att se allvarliga brister i samhället. I Sverige fostras medborgarna i en anda av att samhället är oklanderligt eller i vart fall att samhällets institutioner väl följer regler och principer som ställts upp. Jag läste kapitlen om lag och rätt i fyra samhällskunskapsböcker på gymnasienivå.[131] Flera av böckerna innehöll kritik mot effekten av straff och bristen på vård för brottslingar samt kritik av mediala framställningar om brott. Den äldsta boken innehöll information om och kritik av några uppmärksammade rättsfall.[132] Ingen av böckerna tog upp frågan om ifall oskyldiga kunde dömas eller hur domstolar hanterade beviskravet. Ingen bok berättade något om rättsväsendet felhantering i något fall. Rättshaverist är enligt SAOL en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” detta begrepp används i Sverige nedsättande. Det anses negativt att kräva att få rätt om man anser att man har rätt. Begreppet finns normalt sett inte i andra språk.[133] Det är symptomatiskt för ett samhälle med en närmast naiv tro på sina instansers förträfflighet att de som anser sig utsatta för rättsövergrepp betraktas med misstänksamhet och att skolbarn inte får lära sig att vara kritiska till myndigheter och domstolars maktutövning.

Som tidigare berörts uppfattar jag det som att reaktionen mot klagomål på rättssäkerhet missar målet. Kritiken mot godtyckliga domslut bemöts ofta med rättfärdigande argument för att straffa brottslingar, upprätta brottsoffers anseende och att inte negligera allvarliga brott och dess offer. Reaktionen kan bygga på saklig grund och vara riktig i sig. Men det är inget argument mot rättssäkerhet eller precision i dömandet. Även om många våldtäktsbrott aldrig kommer längre än till anmälan eller inte ens det så betyder det inte att alla eller en stor del av anklagelserna som kommer till domstol är sanna. Dessutom gäller rättssäkerheten inte kollektivt utan individuellt. En enskild tilltalad ska inte behöva straffas för att många skyldiga inte straffas.

Advokat Per E Samuelsson sade i ett debattprogram att domstolarnas bevisvärdering var på Kalle Anka-nivå. Jag skulle gärna hålla med om detta, men jag tycker att läget är allvarligare än så. Domstolarna påstår sig vara utrustade med magiska övernaturliga förmågor, och detta godtas utan problem av lagstiftare, media och medborgare. Antagligen kommer det i framtiden läsas domar från vår tid där man skrattar åt vår tids naivitet, precis som vi kan göra idag när vi läser domar från häxprocessernas tid. Följderna av de förment magiska domstolarnas maktutövning är dock idag liksom då mindre humoristiskt.

Det har under arbetets gång varit svårt att klä kritik mot bevisvärderingen i juridiskt språk. Antagligen upplevs en del av mina påståenden som allt för skarpa för att framföras i detta sammanhang. Det är såklart svårt för en juris studerande att döma ut bedömningar gjorda av JustR och domare med mångårig erfarenhet. Det borde självfallet vara så att jurister är begåvade människor, de mest framstående juristerna borde vara än mer begåvade. En person i domarposition borde utöver detta också ha ägnat en hel del filosofisk och akademisk möda kring bevisvärdering och beviskrav, särskilt vad gäller ett av de vanligast förekommande bevismedlen. De flesta människor begåvade eller ej torde också ha förstått att en utsaga inte kan värderas med någon säkerhet. De flesta har sett övertygande skådespelarinsatser trots att de vetat att personen de tittar på inte verkligen varit med om det som påstås. De flesta har talat sanning utan att bli trodda eller misstrott någon och sedermera fått veta att de felbedömt utsagan. Nästan alla kan berätta en lång och detaljerad berättelse om något som aldrig har hänt, de flesta har också läst eller hört sådana i skönlitterär form, utan att för den delen uppfatta dem som säkert sanna. Det förefaller närmast vara ett mysterium att så många säkerligen begåvade människor kunnat utnämna sig själva till ofelbara lögndetektorer. Än mer konstigt blir det när en ännu större mängd journalister, medborgare, politiker, jurister och myndighetspersoner kan läsa dessa domar och godta resonemangen i dem.

Jag kan dock inte säga annat än att jag är i gott sällskap när det gäller min syn på rättssäkerheten. Många har uppmärksammat den bristande rättssäkerheten eller rättsrötan och gett uttryck för den. Dessa personer blir dock sällan särskilt uppskattade varken i media eller inom juristkåren. Några jurister kan särskilt nämnas och är intressanta för utvidgningar i ämnet. Jur.prof. Anders Agell beskriver att han blivit förskräckt av den svenska rättsapparatens oförmåga till bevisvärdering och att han känner oro inför framtiden med tanke på hur utvecklingen gått.[134]. Advokat Pelle Svensson drev under många år en kamp för förbättrad bevisvärdering. Efter 1991 års fall skrev Svensson ”Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis”.[135] Bo Severin ,tidigare rådman i Lunds tingsrätt, skriver i en artikel att ”Svenska jurister är lagtexttekniker och teoretiker men har bristfällig utbildning i vittnespsykologi och kriminalteknik. Därför förstår domarna inte att många domstolsförhandlingar är teaterföreställningar i sämsta mening”.[136] Många andra jurister har också uppmärksammat problemet, exempelvis skrev 15 advokater ett öppet brev till justitieministern där det bland annat påstods att ”Målsägarens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord” i sexualbrottmål.[137]

Hur uppenbara jag än anser att bristerna i bevisvärderingar av utsagor är så tror jag inte att det är medvetna felaktiga domar begångna av domstolarna. De flesta domare torde försöka undvika att döma oskyldiga och vara övertygade om skuld innan de fäller till ansvar. Men detta är på inget sätt en garant för rättssäkerhet. Tvärtom är den stora frihet domstolarna fått i bevisvärderingen ett hot mot rättssäkerheten. En domare som övertygats av en utsaga i rätten fäller med enbart sin intuition som stöd oavsett hur övertygad denne domare är på sin sak. Samma sak gällde säkerligen domarna under häxprocesserna, de var övertygade om de tilltalades skuld när de fällde. Jag har inte sett något övertygande eller starkt argument till försvar av det gällande rättsläget. Ofta tycks försvaret handla om att domares intuition är rättssäker. Riksåklagaren menar i en debattartikel att de som hävdar att bevisvärderingen av utsagor är bristfällig anser sig kunna göra värderingen bättre än domarna och ”närmast orakelmässigt, anser sig kunna fastslå om en person är skyldig eller inte”.[138] Det är en allvarlig missuppfattning av påståendet att domare inte orakelmässigt kan fastslå att en person är skyldig. Thorsten Cars menar i SvJT angående JK:s rättssäkerhetsprojekt att utredare utan erfarenhet av ”dömande verksamhet” inte borde utreda densamma.[139] Vilka förmågor till lögndetektion som uppkommer och hur dessa uppkommer genom dömande verksamhet berättar dock Cars inte.

8. Källförteckning

Offentligt tryck

Prop 1931:80

Prop 1986/87

Prop 1992/93:141

Prop 1993/94:26

Prop 1997/98:96

Prop 2000/01:79

Prop 2005/06:119

Prop 2006/07:121

SOU 1926:32

SOU 1938:44

SOU 1962:82

SOSFS 1997:5

Ju 2004:1

2006/07 JuU8

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1931 s. 132

NJA 1963 s. 555

NJA 1980 s. 725

NJA 1988 s. 40

NJA 1991 s. 83

NJA 1992 s. 446

NJA 1996 s. 176

NJA 1996 s. 186

NJA 1997 s. 538

NJA 2005 s. 712

NJA 2006 not N 63

NJA 2006 Not N 66

Hovrätterna

RH 2000:101

RH 2004:58

RH 2005:45

RH 2006:32

RH 2006:53

RH 2007:16

B8818-07

B1199-08

B1462-08

Övriga

Stockholms tingsrätts dom 16/12 2002.

Bricmont mot Belgien, Ser. A Vol. 158

Unterpertinger mot Österrike, Ser. A Vol. 110

S. N. mot Sverige, dom 2 juli 2002

Doorson mot Nederländerna, Rep. No. 6 s. 446

Doktrin

Alrutz, S, Vittnespsykologi och vittnesmål, P.A Norstedt & söner, 1912.

Axberger, H.G, Felaktigt dömda rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Elanders Gotab, 2006.

Diesen, C, Bevisprövning i brottmål, Norstedts Juridik, 1993.

Edvardsson, B, Kritisk utredningsmetodik, Liber Utbildning, 1996.

Ekelöf, P.O,  Rättegång I. åttonde upplagan, Norstedts Juridik, 2002.

Ekelöf, P.O, Rättegång IV, sjätte upplagan, Norstedts Juridik, 2005.

Granhag, P. A, The Detection of Deception in Forensic Contexts, Cambridge University Press, 2004.

Hellblom Sjögren, L, Hemligheter och minnen Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål, Norstedts Juridik, 1997.

Jacobsson, U, Lagbok i processrätt, Liber Hermods, 1996.

Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, femte upplagan, Finemark Poland, 2006.

Lindblom, P.H, Studier i processrätt, Nordstedts Juridik, 1993.

Lindell, B, Notoriet och Kontradiktion, Iustus Förlag, 2007.

Lindell, B, Straffprocessen, Iustus Förlag, 2005.

Myhre, A.K, A classification system for anogenital findings, Tidsskr Nor Laegeforen 1998.

Scharnberg, M, The Non-Authentic Nature of Freud's Observations, 1993.Uppsala Studies in Education 47-48, Vol I-II.

Schelin, L, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik, 2007.

von Hirsch, A, Proportionalitet och straffbestämning, Juridiska fakulteten i Uppsalas årsbok 2001, Iustus Förlag 2001.

Sutorius, H, Bevisprövning vid sexualbrott, Norstedts juridik, 2003.

Vrij, A, Detecting Lies and Deceit, John Wiley & sons LTD, 2000.

Wiklund, N och Sjöström, U, Svensk Vittnespsykologi utsagepsykologi i teori och praktik, Studentlitteratur, 2004.

Artiklar

Agell, A, Min syn på den svenska rättsutvecklingen, publicerad på www.andersagell.se

Anonym, Ur den tyska straffrätten, SvJT 1937 s. 415.

Cars, T, Justitiekanslern och rättssäkerheten, SvJT 2006 s. 977.

Diesen, C, Utom rimligt tvivel – om beviskrav och bevisvärdering i brottmål, JT 1996/97 s. 525.

Eriksson, P, Stureplansprofilerna ska dömas för våldtäkt, Expressen 1/9 2007.

Gregow, T,  Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn., SvJT 1996 s. 509.

Haglund, P, m.fl. Oskyldiga döms till fängelse, Aftonbladet 8/5 2006.

Lambertz, G, Forma en resningskommission, SvD 16/10 2006.

Lindeborg, L, Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer, Svenska Dagbladet 6 april 1997.

Mattsson, J, Sexualbrottslagen måste ändras, Kvinnotryck ROKS feministiska tidsskrift, 3/10 2007, s. 3.

McDowell, C.P, False allegations. Forensic Science Digest, V. 11, Nr. 4, December 1985.

Nilsson, R, Från fästning till elektronisk fotboja, Apropå, nr. 3 2001.

Nyström, J, Diesen, C och Leijonhuvfud, M, Lambertz är olämplig som Justitiekansler, DN 20/12 2006.

Nyström, J, Diesen, C och Leijonhuvfud, M,, JK faller totalt ur sin myndighetsroll, DN 9/1 2007.

Samuelsson, Per E, Peter Eriksson vill döma oskyldiga, Expressen 3/9 2007.

Sandgren, C, Oskyldigt dömda är en del av systemet, Advokaten , nr 8 2006.

Severin, B, Vi dömer oskyldiga till fängelse, DN debatt 24/10 1995.

Svensson, P, Häxprocesser mot män, DN debatt 28/6 1992.

von Hirsch, A och Påle, K, Artbrott, SvJT 1999 s. 241.

Wersäll, F, ”Magstarkt av JK att påstå att HD inte klarar jobbet", DN 23/5 2006.

Övrigt

Edvardsson, B, PM feb 2005, Minnesfel – en översikt för praktiker.

Edvardsson, B, PM 2002, Bilaga 2, 2002.

Flensburg, E.G, Sveriges Rikes Lag, Nationalutgåva, 1907 P. Palmquist AB.

Isaksson, L och Östlund, R, Samhällskunskap, Natur och Kultur, 1994.

Isaksson, L och Östlund, R, Samtid, Natur och Kultur, 1997.

Kommisjon for gjenupptakelse av straffesakers hemsida, www.gjenupptakelse.no

Lewandowska, H.L, Grönwall, A, Hedlund, J, En ny generation polygrafer: Förlag till Rikspolisstyrelsen angående en ny slags lögndetektor, Umeå Universitet 2006 (sic).

Rundblom, G och Berg, L, Samhällskunskap, Almqvist och Wiksell, 2004.

Sally Clarks hemsida www.sallyclark.org.uk

Öberg, I, m.fl., Samhällsboken om Sverige, Norayana Press, 2006.