Svarte Petter

av Kaj Linna

”Jag har funderat och funderat. Och till slut har jag övertygat mig själv. Det finns inga bevis mot Kaj Linna, men hur jag än vrider och vänder på allt, så är det Kaj som ska ha Svarte Petter”.

Jag heter Kaj Linna. Jag sitter i fängelse på Tidaholms anstalten. Eftersom åklagaren backade upp sina funderingar i slutpläderingen med falska uppgifter, fick jag en livstidsdom för ett mord jag inte begått. Efter att ha suttit i fängelse i två år sökte jag resning hos högsta domstolen. I min resningsansökan fanns det nya uppgifter som bevisade att de sakskäl jag dömts på, mycket riktigt, var falska uppgifter. Högsta domstolen tittade på de nya uppgifterna och gav mig rätt. Men dom avslog samtidigt min resningsansökan med hänvisning till nya falska uppgifter. Även dessa, nya uppgifter, kom från den handläggande åklagaren.

Om denna mardrömslika rundtur får fortsätta så jag kan räkna med att sitta här i minst tjugo år till.

Livstidsdomen kom inte som någon större överraskning för mig, tvärt om var den mera en bekräftelse på min livstids, djupa misstro mot Svenska myndigheter. Och en konsekvens. För en av nackdelarna med att misstro myndigheterna är att dom misstror dig tillbaka. Myndigheterna tycks mena att den som inte litar på svenska myndigheter har någonting suspekt att dölja. Det kan liknas vid det så kallade vattenprov som förr användes mot misstänkta häxor. Den misstänkte, som hade allt att förlora och ingenting att vinna, tvingades i vattnet. Om hon flöt, det var oftast en hon, så var hon hjälpt av djävulen och skulle brännas på bål. Om hon drunknade var hon oskyldig. Men lika fullt död.

Att min inställning, att inte lita på myndigheter, som är en del av min livsstil, livsfilosofi, ledde till att brottsmisstankarna, av fördomsfulla myndigheter, förstärktes, kan jag i viss mån förstå och till och med ha överseende med. Men att denna, min inställning till hur jag skall förhålla mig mot svenska myndigheter, samtidigt som jag är fullt upptagen med att leva mitt liv, har varit och fortfarande är den drivande kraften bakom alla dessa lögner, som just dessa myndigheter hänvisar till, när dom tar ifrån mig min frihet, är inte skälet till att jag skriver denna bok. Men för att förekomma den, eventuella, fördomsfullhet som du, som läsare, kan ha, tycker jag att det är nödvändigt att försöka förklara lite närmare vem jag är och hur jag tänker. Jag har i varje givet ögonblick valt att, när helst det är möjligt, köra mitt eget rais och surfa i ingenmansland. Med risk för att stämplas från två håll. Det är sant att dom, mera ogenomtänkta, genvägarna jag provade jag på i min ungdom slutade med någon månad i fängelse. Men efter värnplikten kom jag på bättre tankar. Mest på grund av att jag lyckades behålla och förstärka, min egen självkänsla, mogna. Mogna men samtidigt aldrig riktigt släppa taget om min romantiska, ensamvargstil. Jag förmodar att man kan mogna på olika sätt.

Men i domstolens bedömning vägdes dessa, tjugofem år gamla synder in. Men ingenting annat. Ingenting annat än en härva av lögner.

Ytterst få har bemödat sig med att nysta upp denna härva, men dom som har gjort det har all anledning att ge min misstro sin bekräftelse. En av dom, en polis. En van utredare som numera, som pensionär, utreder försäkringsbedrägerier. Stor vana från att själv vittna inför domstolar. En annan, Stefan Lisinski, kriminalreporter som under några dagar i juni 2006 skrev om fallet i Dagen Nyheter. Med flera, dock inte någon av dom som har dömt mig. Domstolen rafsade ihop den sammanfattade helhetsbild åklagaren förmedlat, det kallas för juridisk och gjorde någonting konstigt och obegripligt med det hela, det kallas för fri bevisprövning och ut kom en lång fängelsedom.

Men jag säger inte att dom som dömde mig, fumlade. Det gör Thomas Bodström, avgången Socialdemokratisk Justitieminister. Beatris Ask, nuvarande Moderat Justitieminister. Göran Lambertz, Justitiekansler och Johan Munch, en av domarna i högsta domstolen och inte minst Svenska Advokatsamfundet, unisont, när dom hävdar att det i Sverige är mycket vanligt att oskyldiga döms till fängelse. Eftersom det, i Sverige, saknas en korrekt tillämpning av lagen kan en domare fumla hur mycket som helst. Och domare, som hanterar sanningen som en abstraktion, riskerar att misstros. I alla fall av mig. Att hela det väsentliga etablissemanget, inom juridiken, tillstår dessa omständigheter och låter det fortgå år efter år, människa efter människa, är inte heller det särskilt förtroendeingivande.

När jag tog del av beskyllningarna mot mig befann jag mig i Amsterdam där jag mottog det hela som en blixt från klar himmel i form av en dom. Levererad via pressen mot mig. Stommen i min tillvaro, så som jag hade föreställt mig den, var död och ingenting skulle, kunde längre bli som förut. Dom lokala tidningarna i Norrbotten hade tagit sin, redan starkt kritiserade policy, att hänga ut människor som fällts av domstol, ett steg längre och valde att hänga ut mig som en mördare utan rättslig prövning. Detta tog mig, när jag tänkte på vad mina tre söner samtidigt måste uppleva, mycket hårt. För mig framstod det straffet, vilket är värre än att sitta i fängelse, som oåterkalleligt avverkat och jag kunde redan då inte se någon annan framtid än att försöka börja om på nytt, någonstans. En, av flera, bakomliggande, drivande orsak till min inställning kom från mina tidigare erfarenheter. Jag är inte bara skild två gånger, jag har haft över femtio olika adresser och minst lika många anställningar. Att börja om på nytt är för mig inte på något vis nytt eller skrämmande. Snarare tvärt om. Det är på det viset min livsstil manifesterar sig. Och om jag får säga det själv, var jag inte speciellt bekymrad över de besvärligheter jag oundvikligen stod inför. Somliga som menar att dom känner mig säger att jag flyr från problemen och det är möjligt att jag undviker problem när jag kan, kanske för att jag tycker att den som vill ha det till ett problem kan älta med det för sig själv medan jag blickar framåt. Det lätt att skylla påstådda problem på den som inte bryr sig om att gå i svaromål. Det kan vara att jag framstår som en egoist när jag inte alltid inser hur svårt och komplicerat livet kan te sig för andra människor, men ta inte det som intäkt för att stämpla mig som empatilös.

Men för första gången i mitt liv kändes det, den dagen i Amsterdam, som om det var jag som var styrd av händelserna mera än tvärt om. Många har kritiserat mig för hur jag då agerade med motiveringen att dom skulle ha gjort det annorlunda. Jag tackar för rådet, men vad som då var rätt eller fel har i dag bara den konsekvensen att jag inte hade suttit i fängelse. Då hade jag istället befunnit mig i ett annat land varifrån jag själv kunde bringa mer klarhet över mordet i Kalamark än vad någon annan hitintills har gjort. För det är det det innebär att köra sitt eget rais. Jag säger inte att det är lätt. Du måste vara oberoende och kompetent. Och motiverad. Eller åtminstone själv tro att du är det. Oberoendet kommer av att du inte är bunden till andra människor eller myndigheter för din egen försörjning. Jag har genom medvetna val sett till att inte vara det. Kompetent är du om du själv kan ta hand om dig, var som helst. Jag kan det. Motiverad är du om du förstår varför du väljer att köra ditt eget rais. Jag skulle tro att det är lätt att stupa på den sista punkten, ”nu har jag mitt på det torra och nu skiter jag i alla andra” är inte den formen av motivation som jag tänker på i första hand. Jag menar på fullaste allvar att det myndighets Sverige som jag har lärt känna är, om inte lika avskyvärt som vilken annan fascist regim som helst, medborgarfientligt i sin totala arrogans. Och jag väljer att inte vara med. Jag vill identifiera mig med något som är värt mer. Lagen har ingenting att säga till om i den saken. Men många av de personer som arbetar med att tillämpa lagen har naturligtvis sina egna, personliga åsikter, som allt för ofta färgar av sig i själva utövandet. Det stavas som motvilja. Motvilja mot invandrare, romer, redan tidigare dömda eller på något annat sätt avvikande från en norm som jag själv inte kan relatera till.   

Senast i dag läste jag en liten artikel, i DN, om en uteliggare i London som efter att ha bott i sin papplåda i över tjugo år tillskrevs den fastighet han besatt. Fastigheten består av några få kvadratmeter, hans hem, och ligger i centrala stan. Värdet överstiger två miljoner pund, dryga tjugofemmiljoner kronor. Och jag tänkte, att det aldrig skulle kunna hända i Sverige. Inte en chans. Men i England finns det en större likhet inför lagen och en större respekt för andra normer. I Sverige är det inte så. Här kallas jag för en rufflare, suspekt, utanför normen. I England, som har ett rikare språk, får jag höra att jag är en ”maverick” eller en ”Jack of all trades”. I England får den åklagare och eller polis som förfalskar bevis sparken och ibland fängelse. I Sverige får dom en chans till att ljuga och en till och en till. I England är det, i lag, uttryckligen förbjudet att peka ut någon som skyldig till brott utan rättslig prövning. I Sverige är det lika otänkbart att en åklagare ljuger som att en uteliggare skulle tilldelas några kvadrat meter av Södermalm. Jag gillar England. I England är allt som inte uttryckligen är förbjudet, tillåtet. I ett land som till exempel Tyskland är allt som inte är uttryckligen tillåtet, förbjudet. I det avseendet är Sverige mera tyskt än engelskt. Och jag mera Engelsk än Tysk. När jag greps befann jag mig i Swansea. Jag satt på ett internettcafe´ och hade precis tagit fram ett mail från min advokat, Anders Karlsson, när jag såg ett antal reflexvästar avspeglas i skärmen. Jag förstod på en gång vad som var på gång och behövde inte vända mig om för att få bekräftelse på att jag skulle gripas. Det var nog bra det, så slapp poliserna stressa upp sig i onödan. Det var min femtonde resa till England under det senaste året. Resan var planerad i förväg och minst två personer i Sverige har sparade MSN samtal där jag nämner att jag skall åka till England igen. Dessa MSN samtal ägde rum innan den 14 april 2004. Den dag mordet skedde. Dessutom finns den personen, Rina Rai från Nepal, boendes i London som jag skulle åka till och som alltså väntade på mig. Ändå så lyckas media med att övertyga allmänheten och åklagaren med att få domstolen att tro, att min sista resa till England var en vild flykt undan lagen. Och en vild flykt är ju onekligen suspekt. Åklagaren har vad som kallas för objektivitetsplikt. Han skall alltså utreda även sådant som kan tala för den som han vill kasta i fängelse. I Sverige? Inte en chans.

Det finns en förfrågan från åklagaren om hjälp av den Engelska polisen om att Rina i London skall höras. Denna förfrågan är dokumenterad. Rina är hörd av Engelska polisen. Även detta är dokumenterat och alla inblandade parter tillstår att så är skett. Alla utom åklagaren. Han ljuger och påstår att.

”Inga förhör har hållits med personen i London.”

Detta kan du själv läsa om i tidningarna. Eller om du vill, ta del av via förundersökningen. Den är offentlig. Men det enda som är intressant i en dom är vad som sägs inför domarna. Och i domstolen satt vice chefsåklagaren Mikael Lundquist och hävdade att min resa till England var att betraktas som en flykt. Dom hållna förhören med Rina i London är ännu i dag inte redovisade annat än att utredarna muntligen informerat min advokat om att.

”Förhören i London inte gav något.”

Det vill säga, inte något för dom. Men för min del kunde det ha betydelse. Eftersom min resa till England i allra högsta grad, var legitim. Jag skall inte uppehålla mig längre kring detta och anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp det är att åklagaren ljuger om det och att jag än i dag får höra, av de, som får sina fakta från de lokaltidningar som i ett mycket tidigt skede tog skarp ställning emot mig, att det verkar misstänkt att jag stack utomlands om jag var oskyldig. Dessutom var det ett vägande domskäl.

Men som sagt, jag är mer än luttrad och har för länge sedan, långt innan denna olustiga historia påbörjades, tagit min egen ställning. För det är ju inte frågan om ett enstaka fall. Jag tror det hela började på sjuttiotalet. Det är i alla fall ett av mina tidigaste minnen. Dom som var med kanske minns den kampanj som bedrevs för att stävja rattonykterheten. Till sist sa lagstiftarna ifrån på skarpen och menade att från och med nu så kommer rattfylleri att obevekligen leda till fängelsestraff för alla och utan undantag! Det lät ju bra. Och enkelt. Kör du på fyllan så får du fängelse. Tills Lennart Hyland några månader senare åkte dit. Det gick ju för fan inte att sätta Lennart Hyland, mannen som trollbundit hela befolkningen framför T V apparaterna varje fredagskväll, i fängelse. Vi var inte alla lika inför lagen. Nu började det pratas om att han var ju alkoholist och behövde vård. Efter det var det många som, om dom inte redan var utslagna alkoholister och i stort behov av det, fick vård istället för fängelse. Efter det har det rullat på i en stadig ström genom åttiotalet, nittiotalet och in i det nya millenniet och jag vet att många är less på att tröstlöst harva med i den fjolliga jantevalsen, medvetna om att den som sätter hälarna i marken löper stor risk att dras ner i marströmmen. Men att köra sitt eget rais? Vad innebär det? Jag har vissa regler som jag håller mig till men jag kan redan nu säga att det, enligt mina egna regler, är tillåtet att bryta mot vissa lagar. Det är till och med nödvändigt. Närmare bestämt taxeringsföreskrifterna. Lite skatt måste man betala om man sliter på allmänhetens fina motorvägar men den kostnaden finns gott och väl inbakad i momsen och driftskostnaderna. Vad mer? Om jag någon gång blir alvarligt sjuk måste jag uppsöka sjukhus och snika på dom utmärkta samhällsresurserna inom vården, utan att göra rätt för mig, bidra. Om jag kunde öronmärka mina skattekronor så skulle jag verkligen vilja bidra. Men det går inte. Så i detta har jag istället lugnat mitt samvete, för att inte framstå som en parasit i mina egna ögon, genom att i första hand ta ansvar för min egen hälsa genom att motionera regelbundet och vara noga med vad jag stoppar i mig. Om alla gjorde så, skulle det ju inte behövas någon kostsam sjukvårdsapparat. Då kunde man istället både sänka skattetrycket och höja kvaliteten inom andra områden. Till exempel rättsväsendet och då behövde inte oskyldiga sitta i fängelse. På så sätt skulle ytterligare utrymme för sänkta skatter skapas och kvalitetssäkring, hög standard, inom administrationen. Plus för samhället i stort, värdefulla synergieffekter inklusive livskvalitet. Då, kanske, en frihets älskande person som jag inte skulle fundera så mycket på att ”köra mitt eget rais”. En klen men ändå skadeglad tröst är att det kostar dom djävlarna som har satt mig här en fet slant. Cirka fyratusen kronor gånger trehundrasextiofem dagar gånger tjugofem år plus rättegångskostnader. Det blir närmare fyrtiomiljoner kronor. Per individ!  För jag är inte ensam. Jag är så tacksam för att jag, genom ett medvetet val, inte själv har bidragit till denna motbjudande finansiering.

Men om jag någon gång råkar ut för en allvarlig olycka och måste ha läkarhjälp så får vi väl se hur tjurig jag är. Det kan ju inte, i vilket fall, bli lätt för mig att förbjuda läkarna att rädda livet på mig? Nog för att jag är tjurig men… Förhoppningsvis har jag för länge sedan lämnat landet för gott och om det värsta händer, inte behöva ha samvetskval över detta. Mycket mer är det väl inte. Landets försvar? Jag är, på grund av hög ålder, skriftligen befriad från den erinran. Upprätthållandet av lagarna? Vilket vad vadå? Det går väl inte att upprätthålla lagarna i ett land där åklagarna själva har så lågt förtroende för domstolarna att dom, åklagarna, måste ljuga för domarna? I Kina måste dom anhöriga själva bekosta avrättningen av dödsdömda men jag tror nog att det finns en och annan som kör sitt eget rais där med. Därmed är min roll som medborgare, vilken allt för ofta har känts som en pinsam belastning, marginaliserad och det globala perspektivet får en djupare innebörd. Men visst finns det orättvisor även i andra länder, men inte lika mycket hyckleri per capita i förhållandet till skattetrycket. Där leder Sverige med hästlängder.

Låt mig ta ett exempel som jag personligen kan relatera till. Som jag tidigare nämnt så är jag skild och har barn. Det som händer när en pappa, det här exemplet handlar tillskillnad från vattenprovet oftast om en han, skiljer sig, är att barnen stannar med mamman. Det är en naturlig följd de flesta, inklusive jag själv, tycker är självklar. Särskilt om barnen är mycket små. En lika naturlig följd borde då vara att pappan fortsätter att ha ett försörjningsansvar för sina barn. Men så är det inte i Sverige. Så fort du är skiljd går staten in, som en kil, och tar ifrån pappan det ansvaret. Visst finns det ett inslag av cynism i det hela, för föräldrarna får komma överens utan att staten måste lägga sig i. Det vill säga, inte mera än att dom viftar med en statlig och regelbunden check garanti framför ögonen på den ena parten. Om man kikar på statistiken så kan man få det intrycket att Svenska pappor är de mest oansvariga i hela världen. Mer än åttio procent av dessa skiljda pappor är bokförda hos kronofogden för att staten, kilen, inte har fått ersättning för sitt ingrepp. Man kan ha olika åsikter om mitt resonemang, men den som vill opponera sig bör först ha klart för sig vari skillnaden mellan ”alimony” och ”childsuport”, ligger.  Statistiken talar sitt tydliga språk. I tillexempel USA, ligger mindre än tio procent av papporna efter med sitt underhåll. Men det beror nog snarare på, att de amerikanska myndigheterna värnar om medborgarnas frihet och aldrig skulle komma på tanken att omyndigförklara en vuxen man med hänvisning till att staten kan ta bättre ansvar över barnen, än att svenska pappor är nio gånger mera ansvarslösa än de amerikanska papporna. Dessutom har jänkarna, oavsett vad man kan ha för åsikt om dom i övrigt, inskrivet i sin grundlag, författningen, att medborgarna har en självklar rätt att eftersträva sin egen lycka. Men det personliga ansvaret har vi inte i Sverige. Men eftersom det heller inte är uttryckligen förbjudet finns det möjligheter kvar, i ingenmansland. Det som händer i den verkliga världen, den som myndigheterna har så svårt att förstå sig på, är att papporna i Sverige fortsätter att betala för sina barn och inte vill eller har råd att samtidigt återbetala de pengar försäkringskassan oombett betalar ut till mamman. Frånskilda pappor i Sverige är alltså överrepresenterade hos kronofogden av just den anledningen att dom prioriterar sina egna barn. Frågan är vem som lurar vem och på vilket sätt barnens väl och ve har blivit värnat? I rättegången mot mig, både den i tingssalen som den i media, framhölls mina obetalda underhållsskulder till kronofogden, konstigt nog, som själva motivet till mordet. När jag i själva verket inte bekymrade mig mer över den, så kallade, skulden, än om det regnade ute. Du som inte kan vara oberoende av andra kanske tycker att jag är en hycklare, men vågar du bita den hand som föder dig? Vågar du det? Då vet du också att det är skillnad på lojalitet och solidaritet och har inget behov av att lyssna på mig. Då vet du även att den lojalitet myndighetspersoner ger till de kollegor som tilldelat och som de ofta delar uppdraget med, överträffas av den solidaritet de folk som egentligen står bakom uppdraget visar dig. Då behöver inte jag övertyga dig om att det är värt besväret. Du som inte har klarat av att bli kompetent har inga ursäkter annat än att du kanske ännu inte har levt så många år. Men några råd kan du i så fall få av mig. Skaffa dig en yrkesutbildning och ta inga genvägar, läs, bli inte kriminell, tag hand om din kropp, läs och vad du än gör, lita inte på myndigheterna. I alla fall inte för än välviljan inom myndighetstillämpning är inskriven i grundlagen. Och jag tror att många nationalekonomer är de första att applådera detta förtydligande av författningen. Du som inte kan hitta motivation kan ju alltid satsa på ett säkrare kort än jag och se till att bli en mönster-medborgare. Kanske rent av en tjänare inom någon statlig myndighet. Varför inte en åklagare? Om du klarar av att leva ett så förljuget liv så lycka till. Jag tycker i så fall bara synd om dig.

Jag läste en artikel, i DN, för några dagar sedan. Den berättade om att emigrationen från Sverige i dag överskrider den stora Amerika utvandringen från slutet på 1800 talet. Varför är det så? Kan det vara så att det är många som kör sitt eget rais? Är detta en följd av en allmänt utbredd misstro mot myndighets Sverige? Vad kommer efter detta? Om du inte tar reda på det innan det händer så kommer du inte att vara motiverad att förekomma de följdverkningar som berör dig. Du kan till exempel dömas till fängelse för något som du inte gjort.

Enligt Europakonventionen och allmänt sunt förnuft så skall den som misstänks för ett brott anses vara oskyldig till dess att en dom vunnit laga kraft. Sverige har ratificerat denna konvention, det så kallade presumtivitetskravet och vill påskina att landet står för förnuftets talan i en annars bekymmerbemängd värld. Faktum är att detta är något av Sveriges ”trademark”

Jag kunde i Amsterdam ta del av hur detta tolkas av polismyndigheten i Luleå då jag får se mig själv på en helsida i tidningen med undertexten ”Vi är helt säkra på att detta är mördaren” Jag är fullt medveten om att nio av tio oskyldiga under liknande omständigheter skulle ha återvänt till Sverige eller inställt sig på närmaste Holländska polisstation i ett naivt hopp om att klara ut missförståndet. Men som du säkert redan har listat ut så är jag inte nio av tio. Jag är inte heller en av tio och inte en av hundra, eller ens en av tusen. Så även om niotusenniohundranittionio människor tycker att ett givet tillvägagångssätt är det självskrivna, skulle jag förmodligen välja ett annat. Kanske rent av på pin kiv, en på tiotusen gör så. Vad vet jag? Jag vet att den mest troliga siffran på antalet oskyldiga i fängelse i Sverige i dag kan vara så många som 80 människor. Och jag vet att förhållandevis få människor i Sverige är medvetna om detta. Det motsvarar ett medelstort fängelse med bemanning och allt. Y. D. T.M.

Så med det resonemanget i minne måste man rimligtvis anse att det skulle vara onormalt för mig att lita på dessa, som så flagrant bryter mot Europakonventionen och frivilligt stuckit huvudet i snaran. Man skulle till och med kunna argumentera att det kunde ses som ett besvärande indicium för mig om jag helt plötsligt gör något för mig onormalt, när jag blir beskylld. I vilket fall är det för mig ett välkänt faktum att Svenska myndigheter företrädelsevis använder denna form av logik när dom ska till att motivera sina egna tokiga beslut. Men då hänvisar dom naturligtvis till sin egen norm, inte den enskilda individens.

Så jag valde, som så många gånger förut, den väg som var minst trampad. Inte så säker på att det var den rätta vägen, men fullständigt övertygad om att den som ansåg att det var fel väg inte hade en aning om vad den pratade om. Mitt val var inte på något sätt spektakulärt. Jag valde helt enkelt att avvakta och försöka ta reda på vad som hade hänt, samtidigt som jag funderade på vilken väg jag nu skulle ta eftersom Piteå Tidningen, Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens Kuriren, TV 4 Norrbotten, Nordnytt och Norrbottensradion m.fl valt att ödelägga mitt och mina barns liv.

Om det inte var för att jag till varje pris ville undvika att mina barn ytterligare behövde stå i skottlinjen och skadas av dessas falska åsiktsyttringar om min person, så skulle jag helt säkert ha tagit upp fajten på ett annorlunda sätt. Trotts att mina belackare besatt forumet och förbehöll sig redigeringsrätten. Men att jag frivilligt skulle ta denna fajt som frihetsberövad, belagd med strikta restriktioner? Inte en chans.

Vad var det då som hade hänt? Roger och Sune Lindberg, ett par bröder i övre femtio års åldern boendes i Kalamark, två mil utanför Piteå, hade blivit överfallna i sitt eget hem av brutala rånare. Roger hade avlidit av sviterna men Sune hade mirakulöst överlevt efter att ha legat bunden och svårt misshandlad utan mat och vatten i två dygn tills hemtjänsten kom och hjälpte honom. En trettiotre åring som suttit anhållen var numera släppt och fallet var i stort sätt uppklarat. Det enda som återstod var att gripa den skyldige som numera var efterlyst via Interpol. Mig! Jag visste vilka Sune och Roger var eftersom jag träffat dom i Kalamark vid ett tillfälle fem år tidigare men jag visste även vem trettiotre åringen var. Han var den som var med mig i Kalamark hösten 1999 när jag var dit och sålde det kassaskåp som jag personligen hjälpte till att bära in i huset och placera i det kallutrymme som var beläget direkt till vänster innanför ytterdörren. Jag hade arbetat som kassaskåpsförsäljare i några månader och sålt ett femtiotal kassaskåp runt om i Norrland så mitt besök i Kalamark var på inget vis ovanligt. Men det var ganska uppenbart för mig att trettiotre åringen, som vi kan kalla för Bertil, släppts av polisen efter att han pekat ut mig. Jag erinrade mig även Bertils funderingar från hösten 1999 om att åka tillbaka till bröderna Lindberg och stjäla deras pengar eftersom det verkade så enkelt och dom hade så mycket. Men jag tyckte ändå att det var långsökt av polisen att utdela domar via pressen baserat på Bertils ord, enbart. Den Bertil jag känner kan man inte lita ett spår på. I mitt resonemang så var det oundvikligen så att Bertil hade ett ess i rockärmen och svaret lät inte vänta på sig. Mina DNA hade säkrats på brottsplatsen och till och med på mordvapnet och enligt polisen ”skulle jag få det mycket svårt att förklara vad jag gjort i Kalamark”.

Jag förstod hur detta hade kunnat ske eftersom det fanns en möjlig händelse kedja. Samma höst, 1999, när jag var till Kalamark, lånade Bertil min bil för att kunna arbeta. Detta lån övergick i ett frustrerat tillstånd när månaderna gick och Bertil gjorde sig omöjlig att nå. Det ända tecken jag fick på att Bertil fortfarande brukade bilen var de parkerings böter som skickades till mig. När jag till slut han upp Bertil var det ända vettiga, ur ekonomisk synpunkt, att skriva över ägandet av bilen, som vid det laget var belagd med körförbud, på Bertil. Han övertog bilen av mig. I denna bil fanns en del skräp i form av gamla persedlar och verktyg och förmodligen fanns en hel del av mina DNA och fingeravtryck kvar på dessa. Bertil hade använt sig av och tappat eller glömt något av dessa pinaler när han rånade Roger och Sune. Det måste ha gått till på det viset. Så fel jag hade. Eller rättare sagt, så fel det var av polisen att gå ut med dessa falska uppgifter via pressen. Mina DNA och fingeravtryck är inte alls funna i Kalamark. Men det visste jag inte då. Vad värre var och vilket var mycket svårare för mig att hitta en möjlig förklaring till var det faktum att ett par snickarbyxor som kunde bindas till den fastighet jag, inte Bertil, bodde i utanför Älvsbyn, var kopplade till mordet. Men även detta har visat sig vara rena rama lögner från polisens sida. Byxorna från fastigheten utanför Älvsbyn har aldrig rubbats från sin plats, men detta har fastställts av högsta domstolen först efter att jag suttit fängslad i två och ett halvt år. Men det visste jag inte heller då. Och vad jag definitivt inte hade en aning om då var att ytterligare en person var inblandat på ett högst påtagligt vis. Åklagarens nyckelvittne, Nils. Så under de två månader jag fortfarande befann mig i frihet, fick jag inte reda på så mycket mera än att mina DNA och ett par byxor var knutna till mordet. Samt att Bertil lyckats dupera polisen. Och att alla vara övertygade om min skuld.

Visserligen hade mördarnas bil iakttagits. En vit kombi av okänt fabrikat. och det var tyvärr en likadan bil som jag hade i min ägo. Som tur var hade polisen lokaliserat min vita Audi och varit tvungna att avskriva den eftersom den var täckt med snö och bevisligen inte varit ute på vägarna de senaste månaderna. Detta faktum hindrade dock inte tingsrättens begåvade jurister från att göra en annan bedömning.

Att - ”den vita bil som setts i samband med mordet förmodligen var den vita Audi som ägs av Kaj Linna”.

Trotts att åklagaren inte vid något tillfälle påpekat att min vita Audi skulle kunna vara relevant eller för den del ansett det vara befogat att företa någon form av teknisk undersökning av min bil. Jag reagerar på att en domare, under så alvarliga former, tycker sig mena att vare sig polis eller åklagare har kontrollerat om den som dom anklagar, efterlyser, griper, häktar, förhör och åtalar för mord, har en likadan bil som mördarna hade. Är inte det något som kontrolleras först av allt med en enkel slagning i bilregistret? Hur kan en domare bete sig på det viset och samtidigt ha befogenheten att utdöma livstids fängelse? Jag får inte ihop det. Kan det vara så att domaren inte kom på något bättre sätt att kringgå det obekväma faktum att jag hade en röd bil den kvällen och därefter helt blankt struntar i vad andra har att säga om den saken? Hovrätten gjorde det lite enklare för sig och konstaterar helt torrt att

”Kaj Linna har inte kunnat bevisa att han inte hade tillgång till någon vit bil.”

Att jag som sitter häktad med strikta restriktioner, utan att uppmanas därtill, inte har klarat av att bevisa att jag inte hade tillgång till en vit bil, är alltså enligt hovrätten klandervärt. Om jag hade möjlighet så skulle jag ha påpekat för dessa jurister att jag för det första inte har bevis bördan på mig. Den har åklagaren. För det andra att ingen kan bevisa att man inte har tillgång till en vit bil. Jag skulle i och för sig ha kunnat be polisen att hjälpa mig. Dom har ju stora resurser, mycket erfarenhet och omfattande befogenheter. Dom kunde åtminstone ha konstaterat att det trots en minutiös kartläggning av mina förehavanden inte gick att koppla mig till en vit kombi under den kritiska tidsramen.

Om det inte var så att polisen för länge sedan bundit ris åt sin egen rygg när dom spelade ut sitt ”vi är så säkra man kan bli” kort.

Om det inte var så att polisen i ett mycket tidigt stadium gjorde det fullständigt klart för mig att dom inte skulle lägga två strån i kors för att hjälpa mig. Jag bad dom uttryckligen, redan den första dagen jag kom till tals med dom, att göra ett nytt försök efter snickarbyxorna i fastigheten utanför Älvsbyn. Dom påstod då att dom redan kammat igenom huset fyra gånger.

Jag undrar vad dom tänkte när dom då såg de snickarbyxor, som senare skulle visa sig bli ett vägande domskäl, ligga nere i pannrummet?

Om det inte var så att polisen redan i ett tidigt skede gjorde det fullständigt klart för mig att dom skulle göra allt dom kunde för att sätta käppar i hjulet på mina försök att rentvå mig själv.  

Under två månader, maj och juni 2004 var jag, oberoende, kompetent och motiverad i vanlig ordning. Och efterlyst för mord av Luleå polisen, via Interpol. Jag hade ett jobb och en lägenhet, umgicks med andra människor på gymmet och puben, några av dessa hör fortfarande av sig än i dag och undrar hur jag har det. Jag hade kontakt med den advokat som skulle hjälpa mig med att bringa mera klarhet. Inte tingsrättens tillförordnade advokat för att biträda mig i en rättegång. Utan en vän till en vän. Men eftersom jag var tvungen att ha kontakt med mina oroliga barn lyckades polisen spåra upp mig och den första dagen i juli greps jag. Jag kan än i dag inte förstå hur någon kan tycka att det är fel av mig att önska att jag inte greps den dagen och än mindre att denna, min önskan, har räknats som ett vägande domskäl. Det ända jag kan se är att min livsfilosofi är korrekt och sund och att svenska myndigheter är vidriga i sitt förhållnings sätt. Att frihetsberöva mig på obestämd tid bör väl rimligtvis handla om något mera substantiellt än min egen misstro mot de som, med enbart stöd av falska hypoteser, är beredda att gå så långt att dom ljuger och förfalskar bevis för stöd åt sina egna påståenden?   

Jag läste en artikelserie i en stor svensk morgontidning för några år sedan, det kan ha varit

D N. Den handlade om en man, en två barns far som var dömd till livstids fängelse. Det framgick av berörda advokater och andra inblandade att mannen var oskyldigt dömd. Han hade då redan suttit i fyra år men det tog dubbelt så lång tid innan han äntligen blev frisläppt. Han fick ingen ursäkt av dom som spärrat in honom och knappt mer än han själv hade kunnat tjäna ihop under samma tid i ekonomisk kompensation. Han missade sina barns uppväxt. Och barnen fick ha sin kontakt med pappa i fängelse. Barnen fick heller inte någon ursäkt eller annan kompensation överhuvudtaget. Jag berördes av detta. Jag vill inte att mina barn ska ha kontakt med sin pappa i ett fängelse. Detta har jag, i ett brev, så gott det går, talat om för dom och som en konsekvens av det har mina yngsta barn, sedan våren 2004, ingen kontakt med sin pappa, alls. Men det tog mig nästan tre år att inse varför jag är dömd till livstids fängelse för något som jag inte har gjort. Numera vet jag att orsaken beror på det, inom domstolarna, vitt spridda missbruket av vad som kallas för - den fria bevisprövningen. Visserligen har domstolarna prydligt redovisat vilka skäl dom stödjer sig på, men det har hela tiden varit sådant som jag enkelt, oftast via ombud, överbevisat. Det vill säga falska påståenden. Men varje gång domskälen överbevisas så kommer dom på något annat, nytt men lika falskt. Det är som ett ständigt slingrande resonemang där min skuld hela tiden är utgångspunkten. De skäl som tingsrätten dömde mig på kunde inte hovrätten hänvisa till. Men dom kunde hitta på nya och med tanke på det mycket stora mängd falska uppgifter, det räcker till en hel bok, som åklagaren dyngat upp, finns det utrymme för betydligt fler, än de ynka två, instanser som det Svenska förfarandet har, att ta för sig i. Vilket i sig är mycket märkligt! För om en strikt begränsad fånge kan göra det, överbevisa domskälen, varför kan inte dom objektivitetsförpliktiga utredarna och domarna klara av det från början? Hur kan domstolen överhuvudtaget utdöma livstids fängelse, grundat på något som så enkelt kan motbevisas? Är det detta som menas med ett objektivt och professionellt rättsförfarande eller ligger det närmare till hands att poliserna själva agerar domare och styr sin utredning så att den som dom, poliserna, har fäst ögonen på, sätts dit? Och att domstolarna i sin tur utgår ifrån att polisen alltid gör rätt? Är inte det i så fall ett tydligt bevis för att myndighetspersoner är mer lojala mot dom som gett dom uppdraget än uppdraget i sig? Att polisen ansåg mig vara skyldig från första början, framgår av att dom, polisen, gick ut i media och sa att jag var gärningsmannen, med namn och bild och allt, långt innan dom ens pratat med mig. Efter min första resningsansökan hänvisar högsta domstolen till hypoteser, läs falska uppgifter, som inte ens är beaktade inför någon domstolsförhandling jag eller min försvarare tagit del i. Och vad som en gång i tiden gjorde polisen ”så säkra man kan bli” pratas det inte om. I dag är, enligt åklagaren, själva domen mot mig det starkaste beviset för min skuld. Håll i hatten nu, att åklagaren har lyckats med att dupera domstolen är ett bevis på att jag är skyldig? Man kan tycka att det borde finnas en högre instans där man kan redovisa alla fakta och felaktigheter och få till stånd en ny, mera rättvis prövning. Högsta Domstolen fungerar inte på det viset. Dom har avslagit min resnings ansökan med motiveringen som följer.

”Den av Kaj Linna åberopade analysrapporten ger vid handen att det är ytterst osannolikt att Nils Nilssons mobiltelefon befann sig i Kalamark kl.20.00 eller 20.30 den 13 april 2004. Enligt ett yttrande i resningsärendet av vice chefsåklagare Mikael Lundquist, som var åklagare i målet, var det emellertid redan i hovrätten ostridigt att det förelåg svårigheter att i Kalamark koppla upp en mobiltelefon mot masten i Öjebyn. Det framgår inte heller av domen att hovrätten skulle ha utgått från att en sådan uppkoppling kunde ske”.

Stefan Lisinski, han på DN, som, med hjälp av experter från Kungliga Tekniska Högskolan, gjorde analysen juni 2006 kan ju tycka att det är märkligt att åklagaren menar sig ha berört den analysrapport högsta domstolen hänvisar till, ett år och fyra månader innan den sammanställts, (hovrättsförhandlingarna hölls i februari 2005). Jag menar att åklagaren ljuger. Jag satt nämligen med under dessa förhandlingar som den åtalade och den enda förklaringen som då gavs var att telefonen måste ha hoppat runt i handskfacket och ringt upp av sig självt. Åklagaren själv avfärdar det hela med att ”alla vägarna är så snurriga”. Och ”att det under detta irrande går att komma i närheten av masterna.”

En enkel titt på kartan, något som vare sig domare eller åklagare bemödat sig med, visar att det inte går att irra omkring i området och råka komma i närheten av masterna. Eftersom området mellan Kalamark och de aktuella masterna inne i Piteå, är täckt med vatten. Piteåfjärden. Dom enda alternativa vägarna är över E4an. Men på den ”snurriga lilla vägen” är det svårt att irra omkring. Och/eller en bra bit norröver. Förbi Öjebyn. Än så länge hävdar Nils bestämt att vi inte har åkt på någon av dessa vägar. Än så länge, men han kommer säkert att få en chans att ändra sig. Men Stefan som arbetar åt en tidning där man tar sanningar och objektivitet på större allvar än åklagaren gör, valde att, för säkerhets skull, fråga domaren som dömde mig till livstid. ”DN HAR FRÅGAT hovrättslagmannen Kjell Persson varför det inte finns något resonemang i domen om Nils mobiluppkopplingar. Han minns inte att frågan kom upp under förhandlingarna. – Hade någon invänt att det här inte är möjligt så hade vi tvingats reagera, säger Kjell Persson.”

Jag har världens bästa vittne, den domare som dömde mig, till att Högsta Domstolen gör en grov felbedömning när dom menar att den handläggande åklagarens lögn räcker som skäl för att jag inte ska få en ny prövning. Hur är det möjligt att högsta domstolen, med ett enskilt skäl, avslår en begäran om resning, från en livstidsdömd, när ord står mot ord mellan åklagaren och domaren? Jag får inte ihop det. Är det så konstigt att jag misstror? Vill dom inte vara övertygade, bortom allt rimligt tvivel, om att de liv dom förstör, förtjänar det? Är dom så rädda för att en ny rättegång skulle kunna visa att dom har gjort fel? Om dom är så säkra, bortom allt rimligt tvivel, kan dom väl åtminstone redovisa i en dom, vad det är som har övertygat dom. Den sista meningen var lite retorisk, för jag vet ju att det beror på att dom finner sina egna, korkade hypoteser, som osannolika. Om domstolen satte dom, hypoteserna, på pränt så skulle riksåklagaren i och för sig kunna avfärda dom som ”misskrivningar” men naturligtvis inte tillstyrka någon ny prövning. Jag skall återkomma till dessa, korkade, hypoteser, längre fram. Dom är ju självklart fullständigt osannolika, det är ju därför jag kallar dom för korkade,. Men jag vill redan nu göra klart att de inte kommer från min mun.     

Problemet är att denna tröttsamma process tar tid och det kommer att ta mer än tre år och dom år som går kan inte återställas eller kompenseras, innan domstolen har hoppat till den sista tuvan. Först då kommer dom att tvingas erkänna - att det egentliga skälet dom hela tiden stödjer sig på är en trovärdighetsfråga. Vem är trovärdigast? Jag eller deras kollega Mikael Lundqvist, vice chefsåklagare i Luleå. Lundqvist är för övrigt en av dom skamligaste lögnhalsar jag träffat på i hela mitt liv. Men då har jag inte träffat på så många åklagare i mitt liv. Det kanske är så att åklagare får ljuga inför domstolar men när domstolen använder dessa lögner som skäl för att döma människor till fängelsestraff, utan att kunna hänvisa till några andra omständigheter, har rättsväsendet hamnat i en veritabel härdsmälta och den logiska konsekvensen är att oskyldiga hamnar i fängelse. Enligt ett yttrande från Tomas Bodström och Beatris Ask är detta ett politiskt system som svenska folket själva har valt. Är det så? Har du valt det? Är det din norm? Är det rimligt att jag skall straffas därför att jag har en avvikande norm?  Eller är den så avvikande?

”Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis.”

Anser, Pelle Svensson, Advokat.

”I Sverige fungerar inte den fria bevisprövningen eftersom vi inte längre har självständiga domstolar.”

Anser, Mats Lönnerblad, Bankrättsföreningen.

Det finns säkert många flera exempel, men jag sitter som sagt i fängelse under strikta restriktioner och har inte tillgång till sådana hjälpmedel som, till exempel, Internet. Det som förvånar mig mest är att det finns domare som anser att detta är rättvisa. Jag kan ju inte påstå att det kändes direkt uppmuntrande att tvingas in i en fajt som redan var avgjord på förhand. Där jag hade allt att förlora men ingenting att vinna. Men mitt intryck av en del domare är att dom lallar med lagen lite som dom vill. Och det är ju inte så konstigt. Dom är ju bara vanliga människor som i sin egennyttiga blindhet alltid kan se saker och ting i enlighet med sina egna fördelar, önskningar och förväntningar. Det konstiga är att våra politiker har givit domarna denna korrupta makt. För fri bevisprövning betyder just det. Fri bevisprövning. Några exempel, i skrivande stund, från verkliga och aktuella fall där andra medborgare har fått detta, självklara resultat, av ett cyniskt experimenterande, introducerat i sina numer förstörda liv. Med fri bevisprövning har till exempel hovrätten i fallet med ett dödsfall på Kungsgatan i Stockholm, förvandlat ett vittnesmål – från en person, som vittnet säger och hela tiden har sagt, till tre personer. Och på så vis kunnat döma tre, inte en, för mord. Men dom glömde säga zimzallabim.

Visserligen finns det ett förbehåll från det parlamentariska hållet om att – varje gång domarna tillämpar denna korrupta makt, fri bevisprövning, så ”skall var förnuftig person förstå det”. Men om du inte förstår hur en person kan förvandlas till tre personer ska du inte ta illa vid dig. Jag tror inte att någon menar att du är oförnuftig. Det handlar som sagt om ett misslyckande som skenat iväg som ett Frankensteins monster. Inget annat land i hela världen har denna form av justitiemordsfrämjande. Inga andra människor förutom Svenska domare kan förvandla en person till tre. I Ari Marttinens fall har dom inte ens hittat ett mordoffer. Men fem år har dom stulit ifrån honom, plus att han har tvingats leva i fem år under den djupaste förnedring. Hitintills. Han sitter fortfarande i fängelse, för dom ansvariga vill inte ta sitt ansvar. Det är så mycket enklare att offra någon annan människa när man har den korrupta makten att förvandla svart till vitt. Mord på Justitias vis. Domstolarna viftar med sina klubbor och delar ut långa fängelsestraff som om det vore ballonger. Med fri bevisprövning kan domare till exempel ändra på ett vittnesmål så att den som ljuger talar sanning och den som talar sanning ljuger. Detta är jättepraktiskt när man inte tror på den som talar sanning. Eller tror på den som ljuger. Sen kan man hänvisa till dessa falska uppgifter och slå klubban i bordet. Om, så som i mitt fall, den handläggande åklagaren kan påverka domarna före rättegången, till exempel via de mediala personer det finns ett kollegialt förhållande till (mycket vanligt på lokal nivå), är mycket vunnet. För hur domarna ska välja vem dom tror på och inte tror på, står inte i lagboken. Inte någon annan stans heller för den delen. Ord mot ord principen är i realiteten avskaffad idag och dammas endast av när högprofilerade mål, som dataintrång på sossarnas intranet, skall avgöras. När strålkastarna är riktade åt något annat håll kringgår domstolarna ord mot ord principen genom att påstå att den som skall dömas helt enkelt, inte är trovärdig. Jag var, enligt hovrätten, inte trovärdig därför att jag var skyldig och anledningen till att jag var skyldig var, enligt samma hovrätt, för att jag inte var trovärdig. Men det är, enligt alla vetenskapliga slutsatser, omöjligt att, utan stödjande bevisning, veta om en person ljuger eller inte. Om man inte har fri bevisprövning och är beredd att missbruka den. Då blir det desto enklare. Då kan man, så som i mitt fall, skapa den nödvändiga stödjande bevisningen. Då blir de lögner, som stödjer en fällande dom, trovärdiga på sina egna meriter och fakta, som motsäger en fällande dom irrelevanta. Med andra ord, ett vittnes trovärdighet beror på om det stödjer en fällande dom, mer än något annat. Är det detta som menas med ”Svarte Petter” inom ansvarsfördelningen?

”Med tanke på brottets alvarliga karaktär måste man välja att tro på målsägande/vittnet.” Sa dom och dömde Bo Larsson till åtta års fängelse. Med mina ord, smarta människor är ofta duktiga på att rationalisera sina beslut med korkade svepskäl. Stefan Lindqvist blev dömd till sex år på rena faktafel därför att hovrätten ansåg att deras, hovrättens egna korkade slutsats var osannolik. När Stefan begär resning, han sitter i cellen bredvid mig, menar riksåklagaren att det handlar om en misskrivning av domstolen. I Sverige kan man verkligen vara riksåklagare, samtidigt som man på fullaste alvar menar att ett helt avgörande domskäl skall avfärdas som en misskrivning och i samma andetag inte tillstyrka ny prövning. Bara i myndighets Sverige. När faktafelet/felen verifieras blir dessa verifikat degraderade till ”påstådda brister” av pressansvarige domare i hovrätten som tjurigt hänvisar till domen. Som alltså är felaktig. Även skrupelfria åklagare och poliser får juridisk utbildning och är alltför ofta frestade att snappa åt sig av denna korrupta makt. Särskilt om dom spelat ut sitt ”vi är så säkra man kan bli” kort och på så sätt ytterligare försämrat oddsen i trovärdighetsfrågan. Det är direkt olagligt. Åklagare och poliser har inte fri bevisprövning. Men dom kan alltid hänvisa till de domare dom själva duperat, vilka är ytterst ansvariga för trolleritricket, efteråt. I mitt fall har domarna gång efter annan fått ge mig rätt när jag påpekar (överklagar) att deras klubbviftande inte är särskilt förnuftigt utan snarare partiskt. I ivern att släcka sin blodtörst har domarna alltså lyckats slå benen av sig själva och avsäga sig den grundpelare dom står på. Opartiskheten. Ännu ett brott mot Europakonventionen, rätten till en opartisk prövning. Det är märkligt att det, ensidigt, alltid är åklagarens talan som får gehör när fri bevisprövning ska tillämpas på ett svamligt och lögnaktigt vis. Det ser onekligen konstigt ut. Aldrig, inte ett enda fall för den åtalades räkning. För så oförnuftiga är inte dessa domare. Jag pratar fortfarande om rena faktafel. Om jag utsträckte mig till det märkliga faktum att många svenska domare tycks tro att ordet – osannolikt, betyder osant och sannolikt betyder sant, skulle denna bok aldrig bli klar. Väl sent har J K vaknat till och bett justitiedepartementet att sätta in ett styrmedel, ett koppel åt Frankensteins monster. Att avskaffa eländet på en gång och återgå till ordningen tycker jag verkar mer förnuftigt. Förmodligen för att jag är den som sitter i fängelse fast jag är oskyldig. Åtminstone borde riksåklagaren ta ett större ansvar och faktiskt sätta sig in i hela fallet när högsta domstolen begär ett yttrande istället för att, som nu, oreserverat backa upp sin kår och ställa sig bakom den handläggande åklagarens lögner, utan att veta ett jota om vilka fakta som föreligger. Men en justitiemordskommission är ändå ett steg på rätt väg fast det i mina ögon ser mera ut som en flaskhals. Var ska man hitta alla kompetenta och framför allt, opartiska jurister som ska sitta i denna kommission? Dom finns inte! Alltså blir det, i så fall fråga om en liten grupp som ska hantera ett stort antal ärenden. Kanske så många som etthundra fall. Vad som kan liknas vid en katastrofhantering. Flera av dessa oskyldigt dömda kommer att vara frisläppta innan det blir deras tur. Hur dom, som inte har Billy Butts drivkraft, med sina förödda liv skall orka processa är inte lätt att veta om man inte förstår att det kanske är det enda dom har kvar här i livet. En annan, mera morbid, aspekt på denna tragik är hur samhället kommer att se ut med ett stort antal förkrossade, desillusionerade och hatiska rättshaverister. Det räcker, som bekant, med en Timothy McVey för att få till stånd en fullständig katastrof. Då kan de som har ryckt i trådarna och fått det där hän, rycka på axlarna och undra vad det var som hände.

Hans Gunnar Axbergs rapport, oskyldigt dömda, visar på ett mycket tydligt samband mellan en dramatisk ökning på antalet resningsärenden tillstyrkta av högsta domstolen och missbruket av den fria bevisprövningen. Då ska man ha i åtanke att högsta domstolens benägenhet att bevilja resning är ungefär lika stor som den oskyldiges önskan att sitta kvar i fängelse. Och det är endast de som kan bevisa sin oskuld som får resning. Det räcker alltså inte med att bevisa att domskälen är falska. Just som jag skriver detta frisläpps en stackare efter att ha suttit inspärrad i sju år. Den flicka han påstods ha våldtagit kan inte, på grund av en fysisk defekt, ha ett normalt samlag. Alltså kan hon omöjligen ha blivit våldtagen. Jag har aldrig hört talas om att någon flicka kan vara skapt på det viset, men om inte denna extremt ovanliga defekt, alldeles för sent, hade fastställts av en läkare, skulle mannen fortfarande ha suttit inspärrad. Oskyldig. Det ända hans advokat hade att säga om det hela var att ”nu blir det ett stort skadestånd”. Inte ett ord om svagheten inom det rättsväsende som sju år tidigare var övertygade, bortom allt rimligt tvivel. Inte en kommentar till de falska uppgifter den handläggande åklagaren då presenterade som ”bevis”.

När den fria bevisprövningen först kom på tal valde ett antal domare, av förståeliga skäl, att hellre avbryta sin karriär, än att delta i ett geschäft av detta slag. Men dessa hedervärda personer räcker inte på långa vägar till för att bemanna en resningskomission. Missbruket av den fria bevisprövningen inom Svenska domstolar kommer att gå till historien som ett tanklöst och cyniskt agerande från rättsväsendet, men där, jag höll på att skriva våra, politikerna, är ytterst ansvariga. Vilket resulterade i att ett en stor mängd oskyldiga människor fick sina och sina anhörigas liv förstörda. Ungefär som under dom ökända häxprocesserna.

Så när jag släpades upp till Norrbotten i handbojor för att löpa gatlopp inför de som kompenserade sina brister inom faktakoll med kamerablixtar, var jag strakt medveten om att ingen trodde någonting annat än att jag var skyldig. Hur obehagligt det än kändes så var jag kall som en filbunke. Jag blir det när jag är riktigt, riktigt arg. En fotograf som var på väg upp i min näsa med sin kamera lyckades provocera fram några riktigt smaskiga bilder på när jag viftade bort den, kameran. Och dessa sekvenser kördes om och om igen i TV som ett exempel för hur farlig och våldsam jag var. Om det nu var någon som tvivlade.

Jag blev förvånad när åklagaren som skäl för häktning pekade på snickarbyxorna men menade att mina DNA först skulle ner till Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Var inte det redan klart? I avvaktan på svaren från SKL ansåg åklagaren att jag skulle häktas. Istället kom något om att en bekant till mig påstod att jag skulle ha erkänt allt för honom.

Nästa dag, när dom först förhören hölls, förstod jag att Bertil blandat in Nils, han med den konstiga mobiltelefonen, i sina förehavanden med bröderna Lindberg och att Nils sagt en hel del. Men jag förstod inte vad eller varför. Varför skyllde Nils på mig? Vid ett tillfälle ställde polisen precis den frågan till mig och jag svarade att det inte var mitt jobb att ta reda på det. Det var deras. Då var jag fortfarande så pass naiv att jag trodde dom skulle kika på det.

Men under tingsrättsförhandlingarna klarnade det hela. Och jag förstod att Nils genom att försöka lura Bertil, stora penningsummor har den inverkan på somliga, hade försatt sig i en situation där han inte hade något annat val, än att även ljuga för dom som i sin tur lyssnade på Bertil.

För vad var det som Bertil sade till polisen när han anhölls för mordet på Roger och som föranledde att han blev släppt? Han sa att Nils säger att Kaj har sagt att han ska åka till Kalamark och råna bröderna.

Efter det pratade polisen med Nils så klart. Eftersom Nils redan vet vad Bertil har sagt till polisen, det är ju han själv som har instruerat Bertil, var han tvungen att hålla god min i elakt spel och bekräfta. Frågan som återstår är – Hur lätt var det för Nils att även lura polisen? Även om man bortser från att Nils var starkt motiverad till att ljuga, motivation brukar alltid underlätta, så menar jag nackdelen med att tidigt låsa sig vid en bestämd slutsats nu väldigt tydligt visade sig. För förutom att Nils fick förmånen att berätta sin historia inför polismän som ville tro honom, har ytterligare faktorer som normalt inte ska få påverka en brottsutredning, spelat Nils i händerna.

Dels så blev den polisman, han heter Ivan Wikström, som först bedrev utredningen av mordet på Roger, på grund av interna stridigheter på länskriminalen i Luleå, utmanövrerad och slutligen omplacerad av sina kollegor. ”Jag fick bära hundhuvudet på grund av sjabblet vid Kalamarks utredningen” var Wikströms egna kommentar till detta. Hans första ingivelse var att begära Nils häktad.

Dels så saboterades, återigen med hänvisning till interna stridigheter på länskriminalen i Luleå, Wikströms försök att driva utredningen framåt. Och bakom ryggen på Wikström bildades en ny utredningsgrupp som menade att det i Bertil och Nils fanns två av varandra oberoende vittnen som pekade ut mig och att det räckte. Detta är lika sant som att säga att isen håller så länge ingen går ut på den och provar.

Det har numera även framkommit, genom denna Wikström, att det inom den nya gruppen, där Lundqvist stod i spetsen som förundersökningsledare, beslutades om att Nils inte fick utsättas för några pressande förhör. Varför pröva isen om man kan skicka ut Kaj på den? Så länge Nils sa det han sa så var allting bra. Lundqvist, som tidigare erhållit stark kritik för sitt eget agerande i ett annat mordfall, där han släppt de misstänkta ur häkte med den officiella, om än oansvariga, förklaringen att han själv behövde semester. Men den inofficiella, interna orsaken sades vara att ”det fanns ju inga vittnen”. Men det fanns det nu. Två stycken av varandra oberoende. Och så skulle det förbli. Om Lundqvist fick bestämma. Och det fick han.   

Sammanfattningsvis var Nils alltså tvungen att ljuga och polisen tvungna att tro, men Nils fick uttryckligen inte ifrågasättas. Detta visste inte jag när polisen frågade mig om –”Varför Nils skyllde på mig”. Men polisen som frågade visste. Så varför frågade han? En fråga polisen hellre hade kunnat ställa, till sig själva, med tanke på den gamla devisen ”polisen tycker inte om konstiga sammanträffanden” är. – Är det rimligt att anta att Kaj Linna planerat att bestjäla just bröderna Lindberg i Kalamark, parallellt och samtidigt med Nils och Bertil, men ovetandes om varandra? Om svaret är nej, vilket det borde vara. Varför påstår man det i så fall?    

Efter det att förhören avslutats och åtal väkts fick jag ta del av den så kallade förundersökningen, med undantag av några handlingar som åklagaren ansåg att jag inte skulle få titta på. Jag skall återkomma till dessa handlingar, förhöret med henne i London har jag redan berört, men tillsvidare hålla mig till den del av förundersökningen jag fick ta del av, som visade på vad som har hänt i Kalamark och vad Nils och Bertil egentligen sagt.

Det första jag konstaterade var att Bertil fortsatte att besöka bröderna Lindberg efter det att han och jag varit dit hösten 1999. Hans propåer om att återkomma för att lugga dom på mera pengar var inte bara tomma ord. Bertil hade besökt bröderna regelbundet och genom böner, hot och allmänt bedrägligt beteende snuvat dom på betydande belopp. Det rörde sig om totalt flera hundra tusen kronor. Dessa besök fortgick fram till januari 2004. Alltså strax innan mordet skedde. Då sa bröderna ifrån på skarpen att nu fick det vara nog, dom hotade med att tillkalla polis om inte Bertil lät dom vara ifred och Bertil avpolletterades med en sista utbetalning om 60 000 kronor. Nu tog Bertil kontakt med Nils, som då bodde nere i Stockholm. Bertil berättade då om hur lukrativa hans egna besök varit och i februari månad samma år åkte Nils tillsammans med sin pappa till Kalamark för att ta vid där Bertil hade slutat.

Jag tror inte att Nils tog flyget upp från Stockholm på ren chans. Han måste ha fått mycket djupgående information av Bertil, information om hur mycket pengar bröderna hade och information om hur de, Nils och Bertil, skulle kunna komma över dessa pengar. Information som Bertil samlat ihop vid sina egna besök. Nils och hans far fick med sig 80 000 kronor.

Det är inte konstigt att Nils, för att förekomma misstankar från den person som han själv fått all information av och nu inte vill dela bytet med, pekar ut just mig.

Bertil vet ju att jag känner till dessa bröder. Han och jag var dit och sålde ett kassaskåp tillsammans1999. Det finns ingen annan gemensam bekant som Nils kan peka ut inför Bertil, som uppfyller det viktiga kriteriet.

Dessutom var det väl känt för Nils att jag starkt ogillade Bertil. Med tanke på hur Bertil visade sin tacksamhet över att jag lånade ut min bil till honom, kan du säkert förstå varför.

Februari är vanligtvis en mycket kall och mörk månad i Norrbotten så dörren till det kallutrymme där brödernas kassaskåp stod, hölls stängd. Nils hade följaktligen ingen möjlighet att se var själva kassaskåpet stod. Under rättegångsförhandlingarna ville min advokat bringa lite mera klarhet i dessa besök men eftersom det skulle innebära att Bertil och Nils, som båda vittnade under ed, då skulle vara tvungna att prata om sin egna kriminella verksamhet mot bröderna, uppmärksammades dom av domaren om att dom inte behövde svara. Vilket dom inte gjorde.

Två månader senare, i april, återkommer Nils upp till Norrbotten för att tillbringa påskhelgen hos sin far i Arvidsjaur. Och även denna gång skulle bröderna Linberg utsättas för brott. Jag träffar honom den 8 april, Skärtorsdag. Då Nils ska in till Luleå och passerar Vistträsk där jag bor, Vistträsk ligger halvvägs mellan Arvidsjaur och Luleå, hänger jag på för att handla en liten flaska whiskey inför påskhelgen. Nils är, precis som jag, alltid full av afärside´er, så vi har mycket att prata om. Men ingenting konkretiseras annat än att jag får löfte om att kvarta i hans lägenhet i Kista, några dagar när jag själv åker ner till Stockholm. På lördagen, påskafton, ringer jag Nils och undrar om han ska med in till Luleå för att gå på Cleo? (En känd nattklubb i Luleå) Han tycker att det låter intressant, men anländer så pass sent att det knappast lönar sig att åka ända in till Luleå. Istället nöjer vi oss med att ta ett svep med den bil jag har, genom Älvsbyn som visar sig vara helt ner släckt. Då återvänder vi hem till mig och Nils somnar i soffan på nedervåningen. På söndag morgon är han inte kvar men i början på veckan tar han kontakt igen. Han vill träffa mig för att prata om en intressant ide´. Jag undrar i min tur hur länge han tänker vara kvar i Norrbotten, eftersom jag själv nu är på väg ner till Stockholm, men han svarar undanglidande. Då låter jag honom få veta att vi kan träffas för en kort stund på tisdag kvällen när jag åker ner till Älvsbyn för att hämta upp några grejer som ska med ner till Stockholm. På tisdag eftermiddag packar jag bilen för att resa ner till Stockholm. Jag har som vanligt med mig min resväska, men dessutom en madrass som jag har för avsikt att lämna av i Piteå. Denna madrass är inrullad i en brun nylonsäck och till volymen motsvarar den nästan ett bensinfat. Fast naturligtvis betydligt lättare och mjukare. Denna madrass placerar jag i baksätet. Min första anhalt blir hos en bekant, Nabin, som bor i Älvsbyn. Tanken är att han ska ge mig några Nepalesiska produkter som ska med ner till Stockholm. När Nabin berättar att han själv ska ner till Stockholm tycker jag att det vore perfekt om han ville åka med mig, så får jag sällskap. Nabin vill inte. Eftersom jag vet hur dåligt Nabin har det med pengar, ringer jag upp en annan bekant som känner Nabin väl och ber henne förklara för Nabin att det inte är något besvär för mig om han följer med. Att det är bra för honom.  Men hur frestande det än är, vill Nabin hellre passa på att umgås med sina bröder, som har kommit ända från Nepal, ett dygn till, för att sedan ta tåget. Därefter åker vi för att hämta dom Nepalesiska produkterna. Det visar sig att det handlar om betydligt mera än vad jag hade trott, sammanlagt tre stora lådor. Lådorna är så stora att endast en av dom får plats där bak i kombin, men inte två. Och så tunga och otympliga att det krävs två man att hantera dom. Baksätet är redan fullt med grejer så där går det bara att pressa in en till låda. Den tredje lådan placerar jag därför, med hjälp av Nabin, i framsätet, där den tar upp hela utrymmet och når nästan ända upp till taket. Sen bär det av mot Stockholm med den planerade avstickare till Piteå där jag skall lasta av nylonsäcken med madrassen. Det var ju bland annat den som tog upp platsen i baksätet. Nu vill jag att du som läser det här ska tänka logiskt och förnuftigt. Något som domarna inte har bemödat sig med. Jag anser att jag själv är logisk och förnuftig och att jag beter mig logiskt och förnuftigt, när jag tillexempel placerar madrassen i baksätet, inte i skuffen där jag hade tänkt placera de Nepalesiska produkterna och absolut inte i framsätet, så som åklagaren påstår. Men tingsrätten dömde mig till livstids fängelse, just med hänvisning till denna madrass, genom att själva resonera ologiskt och sedan, i vanlig ordning, vältra över ansvaret på mig. Jag kommer längre fram berätta om hur åklagaren, inte bara utnyttjar denna svaghet hos tingsrätten, utan förstärker den med egna lögner och undfallenheter. Och, naturligtvis, beviset för att det förhåller sig på det viset. Men det krävs ett intresse av att få reda på sanningen, vilket jag hoppas att den som läser detta har. Det duger inte att avfärda ett specifikt skeende som svårförståeligt, om man inte bemödar sig med att ta reda på vad som går att ta reda på. Inte när man ska till och döma människor till livstids fängelse. Att man redan har bildat sig en bestämd uppfattning via lokalpressen och har bråttom hem till familjen för att fira jul är ingen bra ursäkt.

Två personer var med mig när bilen lastades. En av dom är än i dag inte hörd. Den andre, Nabin, är inte hörd under tillfredställande former. Det framgick med all tydlighet när Nabin vittnade, via telefon. Domaren som skulle förestava vittneseden förklarade att Nabin skulle säga efter honom och följande farsartade dialog utspelades.

D”– Jag, Nabin Tapalaia…”

N”– Ja…”

D” – Nej. Du ska säga efter mig. Jag Nabin Tapalaia lovar och försäkrar…”

N”- Ja…”

D” – Du ska säga efter mig. Förstår du?”

N”– Ja.”.

D”– Jag Nabin Tapalaia lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen…”

N”- Ja…”

D”– Äh… vi skippar det här”.

Nabin är en mycket begåvad ung man och det finns ingen anledning att inte tro att han kan ha någonting av värde att berätta om bara för att han inte kan svenska. Men i så fall på ett språk som han behärskar. Men varför skulle åklagaren besvära sig med att säkerhetsställa detta innan rättegångsförhandlingarna? Åklagaren som, innan rättegångsförhandlingarna, via media, låtit domarna få veta. – Att ”om jag blev friad av tingsrätten så skulle han överklaga”. Och det var väl förmodligen därför jag också blev dömd av tingsrätten. Att vara oskyldigt dömd på förhand innebär obevekligen att man förr eller senare har rätt att begära in ett svar. Vad är det som gör att ni skyller detta på mig?  Än i dag kan ingen svara på den frågan. Allra minst Lundqvist, som har en ovana att avfärda sådana befogade frågeställningar med sina egna lögner som han serverar så väl domare som journalister.

Under förhören framkom ingenting annat än att Nils påstår det ena och det andra. Det fanns inga frågor av den karaktären att jag ifrågasattes. Bara en mängd påståenden. De frågor som jag själv ställde svamlade polisen bort. Frågor som min advokat ställde besvarades med lögner från polisens sida. Alla frågor som ställdes till mig besvarade jag sanningsenligt, men polisen, som inte ville tro mig, lyckades förvränga mina svar inför domstol genom att själva, intyga falskt, påverka vittnen, vägra utreda och utreda regelvidrigt.

Eftersom hela Norrbotten var övertygade, av polisen, via media, om min skuld, kan man inte utesluta domstolen. Dom vägrar inse att polisen beter sig på det här viset och jag fick jag ta ansvaret för polisens felaktigheter. Det hette, så väl i tingsrättens som hovrättens dom, att - eftersom jag ljuger måste jag vara skyldig.

Efter att bilen lastats klart lämnade jag Nabin och hans bror för att hinna möta Nils som skulle dyka upp vid O K macken 18.30. Fast Nils har åkt ända från Arvidsjaur anländer vi båda i tid.

Det första jag reagerar på är att Nils inte är ensam. Ytterligare en person, hans far, är med. Då visste jag naturligtvis inte om att dessa herrar två månader tidigare varit till Kalamark och lurat ett par bröder, som jag själv, fem år tidigare sålt ett kassaskåp till. Det andra är att Nils är kraftigt påtänd. Mötet vid O K macken blir därför kortvarigt. Högst kring fem minuter. Men under dessa minuter hinner vi ändå prata om en del. Att min bil är fullastad, går inte att missa. Med just dom Nepalesiska produkter jag berättade om för Nils på torsdagen veckan innan, som varandes ett av de affärsprojekt jag hade på gång. I baksätet trycks en nylonsäck mot rutan och framsätet är så belamrat att man med fog kan reflektera över svårigheterna med att framföra fordonet. När Nils kommenterar detta, förklarar jag att jag ska förbi Piteå för att lasta av lite. Men jag nämner inte vad som ska lastas av och som det framgår av Nils vittnesmål så förutsätter han redan då att det är dom skrymmande lådorna det är frågan om. Därefter skiljs vi åt och jag hinner med att köpa en hamburgare, som jag äter i bilen, innan jag åker ner till, i första hand Piteå. Fem dagar senare säger Nils, i sitt första förhör, att även han åkte till Piteå från O K macken i Älvsbyn. Han säger sig ha ”ett ärende dit”. Efter det att vi skiljs i Älvsbyn har jag ingen mera kontakt med Nils den dagen och nästa gång jag ser honom sitter han i tingsrätten och vitnar.

Efter att ha passerat innanför E4, som sträcker sig precis utanför Piteå, har man på sin första höger en, O K mack. Till denna mack har Nils och hans far anlänt fem, tio minuter före mig. Det kan inte ha kommit som någon större överraskning när dom ser mig komma åkandes. Möjligen blev dom något överraskade av att även jag svänger in mot O K macken. Men dit jag ska för att lasta av och hämta kan man inte ta någon annan väg. Klockan 19.30 lastar jag av madrassen, men sen uppstår ett oförutsett problem. För tanken var att jag, när jag lämnade av madrassen, även skulle hämta upp ett par nycklar som skulle med ner till en annan bekant, boendes i Stockholm. Det är lite av ett ödets ironi att detta missförstånd lede till att jag inte kom iväg till Stockholm den kvällen. För i så fall skulle mitt liv ha sett mycket annorlunda ut än vad det gör idag. Jag hade några dagar tidigare haft en diskussion, via M S N, med denna bekant om hennes nycklar. Hon var helt säker på att de nycklar hon redan fått inte var hennes, dessa ville hon inte kännas vid och var återsända till mig. Men eftersom jag i min tur var lika säker på att jag lämnat rätt nycklar, såg jag ingen annan möjlighet än att vår gemensamma bekant, personen i Piteå, som fått nycklarna av mig för vidarebefordran till Stockholm, var den som gjort fel och att dom rätta nycklarna var kvar i Piteå.  Men kvinnan i Piteå var i sin tur helt säker på att hon skickat de nycklar som hon fått av mig och jag var motvilligt tvungen att inse att det var hon i Stockholm som, av någon anledning som hon själv får svara för, returnerat sina egna nycklar hem till mig. Detta kan onekligen se lite snurrigt ut och för åklagaren var det ett avgjort bevis för att jag ljög. Så både hon i Piteå och hon i Stockholm fick inställa sig till rättegången som åklagarens vittnen. Åklagaren hade i och för sig kunnat spara på skattebetalarnas pengar och domarnas och min advokats möjlighet att fokusera på det väsentliga, genom att höra med tjejerna innan rättegången. Utreda. För det var inte bara så att båda två bekräftade min version av händelseförloppet. M S N samtalet var dessutom sparat och det övertygade domarna om att ”även om händelserna kring nycklarna var märkliga, så framgår det av vittnena och inte minst de sparade M S N samtalen att det förhöll sig så som Kaj Linna sagt”.

Så jag var alltså tvungen att återvända hem för att invänta de nycklar som var på väg upp från Stockholm med posten, en omväg på tjugo mil som ledde till att jag sköt upp Stockholmsresan till nästa dag. Men det är ändå möjligt att rekonstruera att jag fram till dess vidtagit förberedelser för att åka till Stockholm den kvällen. Inte minst eftersom jag i kontakt med min och Nabins gemensamma vän var angelägen om att ha ressällskap. Det är även nödvändigt att en sådan rekonstruktion görs. Företrädelsevis av någon som inte sitter inspärrad, isolerad och belagd med stränga restriktioner. Men vem? Absolut inte polisen. Det kan vi vara överens om vid det här laget. För polisen var ju, som tidigare konstaterats, inställda på att sätta dit mig och tvungna att tro på Nils.

Och Nils, han har en helt annan historia att berätta. Enligt Nils har han och jag åkt ner till Piteå tillsammans den 13 april. I det första förhöret, som hölls den 18 april, ska vi ha åkt i min bil och då var anledningen den att ”Nils har ett ärende till Piteå”. Nils som inte ska pressas allt för hårt tillfrågas inte vad det är för ärende han har. Huvudskälet med denna resa, från Arvidsjaur ända ner till Piteå och tillbaka är, enligt Nils, att ”testa bilen”. Nils pressas inte på frågan om det meningsfulla med att testa en bil i över sextio mil. På denna resa ska jag ha berättat att jag ska råna bröderna i Kalamark. Och därför är Nils säker på att det är jag som ligger bakom mordet som nu står att läsa om i tidningarna. Den 20 april hålls ett nytt förhör och nu kommer Nils på att vi inte kan ha åkt i min bil, den var ju fullastad, utan vi har åkt i hans bil. Polisen som bestämt sig för att inte pressa Nils ifråga sätter inte att han sagt någonting annat vid det tidigare förhöret. Vidare så ska anledningen med resan nu ha varit att åka till Kalamark. Därför att han ville avstyra mig från att begå brott mot bröderna. Så att inte han själv blev misstänkt. Det går ganska enkelt att, från förhören, utläsa polisens bestörtning över att detta inte nämndes vid det tidigare förhöret. Innan polisen går ut med uppgiften om säkrade DNA spår från mordplatsen. Men dom nöjer sig med att, eftersom Nils inte kommer ihåg vad platsen hette eller vad bröderna hette, så måste han, för att övertyga mig om att han vet var jag avser att begå brott, åka ner till Piteå med mig för att på så sätt fysiskt peka ut vilket hus som avses. På så vis kan Nils på ett legitimt vis förekomma polisen med sin egna närvaro i Kalamark och samtidigt se till att inte polisen tappar fokus på mig. Polisen som inte får pressa Nils undrar naturligtvis inte varför Nils inte hellre frågar sin pappa, som han bor hos i Arvidsjaur, vad de bröder och den plats dom besökt två månader tidigare hette. Inte heller pressas Nils på varför han inte hellre ringde och frågade Bertil. För onekligen hade Nils väldigt enkelt kunnat bespara sig denna resa på sextio mil. Om det nu var så att han inte kommer ihåg vad den plats han själv besökt under mycket lukrativa former två månader tidigare, hette. Att jag, i min tur, skulle ha gått med på något så befängt tar polisen bara förgivet. På frågan om jag åkte tillbaka hem efter att vi skiljs i Piteå, svarar Nils. ”Nej, han blev kvar i Piteå”. Även detta ändrar Nils på vid senare förhör till att vi åkte tillsammans upp till Åby älven, fem mil utanför Piteå, varifrån jag fortsätter mot Vistträsk, utan att polisen ifrågasätter. Den 12 maj står det klart för dom försiktiga poliserna att även Nils pappa ska ha varit med på denna resa. Och när han slutligen hörs så backar han i stort sett upp Nils berättelse. Det var Nils pappa som körde min bil. Nils pappa kan berätta att min bil var fullastad med jutesäckar. Det är möjligt att den nylonsäck som trycktes mot bakrutan, när vi träffades i Älvsbyn, uppfattades av honom som en jutesäck, det kan jag förstå, men att därifrån ta steget till att påstå att hela bilen var lastad med jutesäckar, är naturligtvis ett misstag som endast den som ljuger kan begå. Jag har enträget uppmanat åklagaren om att rekonstruera hur min bil var lastad, och med vad, någon måste ju rimligtvis ha tagit emot lasten och av vem, men detta vägrar åklagaren som anser att det inte är nödvändigt. Varför skulle åklagaren engagera sig i ett projekt som har som avsikt att visa att åklagarens vittne ljuger? Inte är trovärdigt? Det vore ju lika befängt som att aktivt ta reda på om man har fel. Efter att man meddelat pressen om att man är ”så säker det går att bli.”

I dag har en mängd andra medborgare hjälp mig med detta och resultatet finns bevarat i form av vittnesintyg och fotografier på de lådor som bilen faktiskt var lastad med. Min advokat frågade Nils pappa under rättegångsförhandlingarna om han var säker på att bilen var lastad med jutesäckar och det var han. Säcken i framsätet hade han till och med knuffat på och den –”hade tomtekytning upptill, var mycket tung och fylld med nånting hårt”

Tingsrätten finner att- ”Visserligen ger Nils inte ett trovärdigt intryck och tingsätten kan inte utesluta att Nils ljuger och skyller på Kaj för att skydda sig själv och eventuell annan person som agerat på Nils uppdrag”.

Vidare skriver tingsrätten att. ”Eftersom Nils pappas beskrivning av hur bilen var lastad stämmer väl överens med den nylonsäck som bevisligen fanns i bilen finner tingsrätten att det är styrkt att den avvärjningresa, som kaj Linna förnekar att han tagit del av, har skett.”

På tal om fri bevisprövning så kan domstolen påstå att nylonsäcken som innehöll en lätt och mjuk madras, där halva madrassen sticker ut, väl överensstämmer med en tung och hård jutesäck med ”tomteknytning”. Och åklagaren, som inte är intresserad av sanningen, behöver bara påstå att nylonsäcken befann sig i framsätet. Den förnuftige kan stanna upp och fundera över varför någon skulle trycka in en skrymmande madrass i en annars tom kombi, i framsätet? I hovrätten förevisades nylonsäcken med madrass för Nils pappa, men då kände han inte igen den. Den röda bilen är genomgången minutiöst, ner på mikro och DNA nivå, men några spår efter vare sig naturmaterialet jute eller Nils pappa, som påstår sig ha kört bilen i åtskilliga mil, finns inte.

Jag dömdes till livstids fängelse av tingsrätten med två domskäl. Att jag höll mig undan i England var ett skäl, det vill säga att jag misstror Svenska myndigheter betyder att jag skall dömas för mord. Att jag förnekade att jag varit på en s.k. avvärjningsresa i Kalamark med Nils och hans pappa den 13 april var det andra skälet. När jag lämnade in min resningsansökan till högsta domstolen, degraderades denna ”avvärjningsresa” till ”irrfärd” av Lundquist. Förmodligen för att Nils inte kan redogöra för den, ändrar sig fram och tillbaka och påstår saker som inte svarar upp till den tekniska bevisningen. För det är ju så, att har man en gång delat ut Svarte Petter, så vill man absolut inte ha tillbaka den. Men idag är jag alltså dömd för att jag misstror rättsväsendet och för att jag förnekar att en konstig irrfärd som inte går att redogöra för överhuvudtaget har ägt rum. Alla andra, påstådda, bevis är borttagna från bordet. Jag borde med andra ord ganska självklart få en ny rättegång. Om det inte var så att högsta domstolens första åtgärd vid en sådan begäran skulle vara att höra med Lundqvist om inte han har några nya lögner att komma med? För i Sverige får en åklagare en till chans att ljuga och en till och en till.

Jag har kommit i kontakt med en kille som heter Jan Ericson. Han har läst om mitt fall i D.N och är en av grundarna till Omo-aktivisterna. www.omoa.se. Omo står för ord mot ord. Omo är en ideell förening där medlemmarna arbetar, oavlönade, för en större rättssäkerhet. Jan Ericson är dömd till fem års fängelse för att, som han själv säger, den handläggande åklagaren, som drev utredningen, ljög, förfalskade bevis, dolde bevis och vägrade utreda sina egna påståenden, e.t.c.

Den handläggande åklagaren heter Mikael Lundqvist och Jan har i dag som ett livsmål att, förutom att få upprättelse, se till att denna åklagare aldrig mera får sätta sin fot i en rättssal.

Den numera pensionerade jurist professorn, Gunvor Wallin tillsammans med fil kandidaten, Thomas Wettergren, beskriver i en avhandling om Jans mål, hur Lundqvist, likt en vindflöjel, insiktslöst motsäger sig själv beroende på vem som han för tillfället tilltalar. Även om jag känner igen Lundqvists agerande från mina egna erfarenheter kan jag tyvärr inte dela Jans livsmål, när det gäller Lundqvist. Minst en gång till kan han gott få inställa sig. På den anklagades bänk. Men att även andra har reagerat på Lundqvists metoder och till och med bildat en förening som, mera effektivt än jag, kan rikta strålkastaren på hans samvetslösa nidverk, är naturligtvis uppmuntrande.    

Min advokat begärde in uppgifter över, både Nils och hans pappas, bankomat och kontokortkortsutdrag. Nils kort var ett OK kort med i huvudsak utdrag från olika OK mackar. Han stämde träff med mig på OK i Älvsbyn och åkte därifrån ner till OK i Piteå för att, som han själv säger, ”han har ett ärende till Piteå”. Men det visade sig även att det fanns ett uttag gjort på pappans kort. I Öjebyn kl. 19.42. den 13 april. Du som inte behöver kolla med en karta vet att den som åker mellan Älvsbyn och Piteå passerar genom Öjebyn som ligger strax norr om Piteå. Att jag lämnade av madrassen kl. 19.30 är fastställt så då borde jag ha åkt igenom Öjebyn runt kl.19.40. Detta är intressant med tanke på vad som hände nästa dag. Den 14 april 2004. Mord dagen. För när jag lämnar Nils och hans far i Älvsbyn så har dom hört, från mig, att jag ska till Stockholm. Att dom såg mig vid OK macken i Piteå 19.30 är fastställt genom deras egen redogörelse. Men om dom såg mig i Öjebyn kl.19.40, dom befann sig där och jag befann mig där, borde dom ha ha undrat, eftersom jag uppenbarligen inte åker mot Stockholm, söderut, utan tvärtom, norrut, det vill säga hemåt igen. Åklagaren har till viss del stött sig på den telefontrafik som finns mellan mig och Nils. Inte för att den är speciellt frekvent, det rör sig om ett tiotal samtal under den vecka Nils kommer upp till Norrbotten. Åklagarens redovisning av dessa samtal är redigerade av honom själv och säger i princip bara det som åklagaren vill ha sagt. Att hugga ner alla träd utom ett, som man målar rött, och sedan peka på att det ser konstigt ut imponerade inte på vare sig mig eller domarna som rimligtvis inte kan ta upp redigerade telefonlistor som bevis i sin bedömning. Men om man tittar på det första samtalet mellan mig och Nils från onsdagen den 14 april får man svar på frågor som åklagaren, som ”har funderat och funderat och till slut övertygat sig själv”, inte ens har ställt sig. Det första samtalet är från Nils som, från Arvidsjaur, ringer mig på den stationära telefonen i fastigheten utanför Älvsbyn. Den telefonen har inte automatsvar, så det handlar om ett tvåmansamtal. Men samtalet är på endast 0,07 minuter, cirka fyra sekunder. Vad hinner man rimligtvis säga på fyra sekunder? Jag hävdar att jag ensam stod för alla dom sekunderna. Med ”Halå? Halåå! Äh..” Ett samtal som jag glömde bort i nästa ögonblick. Men vad fick Nils ut av det? Han fick bekräftelse på sin skäliga misstanke om att jag faktiskt inte åkte till Stockholm kvällen innan. För det är nämligen så att hela mitt försvar, hela mitt resonemang, faller, utan detta korta samtal. Eller tvärt om, för jag visste att jag skulle hitta det bevis jag letade efter. Hur skulle Nils annars ha kunnat veta att jag inte åkte till Stockholm kvällen innan och alltså fortfarande var kvar i Norrbotten? De listor som åklagaren redigerat ihop innehåller desto fler samtal mellan Nils och en annan person, Bertil. Där rör det sig om sammanlagt trettio, fyrtio timmar från onsdagen den 14 april fram till söndagen den 18 april då dom båda tas in till förhör. Det första samtalet mellan Nils och Bertil kommer strax efter fyra sekunder samtalet. Bertil berättar i tingsrätten om hur Nils verkade lite ”tveksam” ”trevande” men till slut kröp det fram att jag var på väg att besöka deras ”mjölkkor” rakt framför näsan på dom. Bertil blir av förståeliga skäl irriterad över detta besked från Nils och vill genast ta kontakt med mig för att opponera sig. Men Nils avstyr bestämt, vilket Bertil i tingsrätten tyckte var ”konstigt”. Det tycker jag med, för Nils som inte tvekar att åka över sextio mil för att avstyra mig, borde tacksamt ha tagit emot den assistans som Bertil erbjöd. Vad fanns det annars för mening med att ringa Bertil och involvera honom i mina påstådda planer? Om Bertil hade struntat i Nils och tagit kontakt med mig i alla fall, skulle jag ha stått där som ett frågetecken, vilket inte hade varit hela världen, för Roger Lindberg skulle ha överlevt den dagen. Men Bertil tog inte kontakt utan mottog mer och mer ”information” av Nils. Och trodde på honom. Vilket alltså betyder att Bertil inte ljög för polisen vid sina första förhör och som en följd av detta, gav ett mycket trovärdigt intryck. Jag och Nils pratade ett par tre gånger med varandra under dagen. Inte om Kalamark, en by jag inte ägnat en tanke på dom senaste tre, fyra åren. Inte om Bertil som jag inte sett på flera år. Våra samtal höll sig uteslutande till ett par tre afärsideérs eventuella förverkliganden och vår tänkta sammanstrålning nere i Stockholm. Om Nils då lät lite ansträngd, tillskrev jag det på att han var kraftigt påtänd dagen innan. Det sista samtalet avslutades 18.12. Klockan 19.35 såg en granne till bröderna Linberg, som var ute för att dränera smältvatten från sin tillfartsväg, hur det ”plötsligt sticker ut ett par ben från en lucka belägen cirka tre, fyra meter upp på väggen till brödernas loge. Benen är långa och beklädda med, vad han tolkar som, ett par glansiga snickarbyxor, möjligen nylon. Benen försvinner in genom luckan igen och han avfärdar det hela som, i och för sig konstigt, men förmodligen någon hantverkare som bröderna anlitat”. Det råder inga delade meningar om att det var en av dem som överföll bröderna samma kväll som han då såg. Han befinner sig då cirka tio till femton meter bort i fullt dagsljus och ingenting skymmer hans sikt. Han kan även berätta om detaljer som att ”benen var långa och smala och beklädda med ett par grova bruna kängor”. Samtidigt, cirka 19.35, kommer en ung man, boendes i området, åkandes med sin moped, fram till Kalahattens parkering, belägen norr om brödernas gård. Den unge mannen reagerar på att en vit kombi står uppställd på parkeringen vid en tid på året då det normalt inte brukar vara några bilar där. Han undrar då om det kan vara några skoteråkare som ställt bilen för att ta sig upp till Kalahatten. I sin nyfikenhet över detta svänger han in på parkeringen och tar sig en närmare titt på bilen. Denna unge man blir senare ett viktigt vittne, för som det ska framkomma senare så är det mördarnas bil han ser. Jag befann mig då ensam i en ödsligt belägen stuga, nio mil därifrån. Jag har ingen som kan intyga detta. Vilket inte var konstigt eller ovanligt. För den som studerar de telefonlistor som finns, ser att jag under den senaste månaden befann mig i samma situation så gott som varje kväll. Det vill säga jag hade inte något telefonsamtal eller besök som kunde ge mig alibi. Frågan är om det är möjligt att placera mig i luckan en timme och tjugofem minuter efter att jag avslutat mitt samtal med Nils. Detta förutsätter en hel del, så för att försöka att reda ut den möjligheten, är det nödvändigt att man är ytterst noggrann, objektiv och realistisk. Vilket måste ha varit svårt för polisen som ”var så säkra man kan bli” på att det var möjligt. Hur svårt det var för polisen framgår av det motsägelsefulla sätt dom gick till väga på för att försöka bevisa det. Du kanske tycker att ordet ”motsägelsefulla” är en värderingsfråga och att jag inte är objektiv, men jag tror du kommer att ge mig rätt när du har fått ta del av alla fakta. Av grannens vittnesmål har polisen dragit slutsatsen att personen, med benen i luckan, var på väg in i logen. Polisen funderar inte på hur det är möjligt att både grannen och denna person, vars uppsåt numera är väl känt, ovetandes av varandra men samtidigt, i fullt dagsljus, endast maximalt femton meter ifrån varandra, fortsätter med respektive aktivitet? Grannen med att dränera och personen med att klättra upp för en vägg och fortsätta in genom luckan. Borde inte grannen ha sett eller hört något innan personen hunnit så långt att endast benen sticker ut genom luckan? Borde inte personen ha valt ett betydligt försiktigare tillvägagångssätt än att rakt framför ögonen på ett vittne klättra upp på ett utskjutande plåttak och sedan vidare upp genom luckan? Jag menar att polisen definitivt har funderat på detta. Men om hela norrbotten var övertygade om min skuld så var naturligtvis även polisernas kollegor på den tekniska roteln i Luleå det. Vilket även skulle visa sig när dom gång efter annan tillrättalägger brottsplatsundersökningen för att passa in på mig. Om det förhåller sig så att personen, vars avsikter inte alltid var rationella, redan befann sig inne i logen, uppe på loftet och gjorde ett försök med att ta sig ut genom luckan med benen före, kom halvvägs och sedan drog sig in igen, behöver inte frågeställningen med varför två personer, inte upptäcker varandra, vilket dom ju borde ha gjort, ställas och än mindre besvaras. Vittnet säger att han ”plötsligt såg ett par ben sticka ut genom luckan”. Men det innebär samtidigt att det inte kan ha varit jag. Polisen har endast med yttersta svårighet, kryddat med ett stort antal falska påståenden, lyckats få domstolen och allmänheten att tro att det är möjligt att placera mig i luckan i tid. Om man fastställer att personen, som alltså först befann sig på markplan, verkligen valde att ignorera den dränerande grannen, ögonvittnet, måste man ändå ställa sig frågan – Varför valde den personen i så fall inte att ta sig in genom den logdörr som finns på samma gavel som luckan, fast vilken, i motsats till luckan, befann sig på markplan? Polisens tekniker besvarar denna fråga med en lögn. I förundersökningen kunde jag läsa att ”logdörren på markplan var omöjlig att öppna från utsidan”. Eftersom detta, i så fall, måste vara den enda logdörr i Sverige som var omöjlig att öppna från utsidan, bad jag min advokat att, vid sin egen syn av brottsplatsen kontrollera hur ”omöjligt” det var. Det visade sig, enligt min advokat och den polisman som var med honom vid tillfället, att det var hur enkelt som helst att sticka in något smalt för att lyfta upp haspen på insidan och sedan öppna logdörren. Så varför gjorde inte personen med benen i luckan det? Eller gjorde han det? Och varför ljuger polisen om detta? Och varför är det ingen som ifrågasätter att polisen ljuger? Och undrar varför?  En av dom första åtgärder åklagaren var tvungen att göra, så väl inför tingsrätten som hovrätten, var att till sin presentation av brottsplattsundersökningen muntligen korrigera det falska påståendet om att det var ”omöjligt” att öppna logdörren från utsidan så som förundersökningen ville göra gällande.

Efter att ha bevittnat, vad som då avfärdades som ”en lejd hantverkare” återvände grannen hem till sig och berättade vad han sett för sin fru, med vars hjälp det senare har varit möjligt att rekonstruera tidsperspektivet. Jag vill tillägga att det var min advokat som vid sitt besök i Kalamark, intervjuade frun, vilken fram till dess inte hade hörts av polisen. Denna viktiga detalj i vilken mordutredning som helst, tidsperspektivet, kunde alltså inte fastställas av polisen, utan överläts till min advokat. Dom blivande mördarna befinner sig nu inne i logen och inväntar en möjlighet att överfalla och oskadliggöra bröderna. De poliser som först kom till brottsplatsen gjorde då den bedömningen att ”det av de fotspår som fanns i snön kring byggnaderna inte gick att avläsa om det handlade om en eller flera gärningsmän”. Jag har valt att genomgående tala om gärningsmän, mördare, av två orsaker. Dels för att inte behöva skriva mördaren/mördarna varje gång jag berör ämnet. Och dels för att det, för mig, framstår som ett brott som ingen gärna involverar sig i utan att ha någon med sig.

Sune har berättat att han och Roger lämnat ett par grannar vid sju tiden på kvällen, grannarna bekräftar detta. Efter att ha kommit hem kollar Roger posten och beger sig sedan ner till ladan för ett kvällsbesök inne i logen. Han blir då överfallen och nerslagen med en 2 1/2” fyrkantig regel med vassa kanter, som vid första påseende måste stå klart för var sansad människa, vara ett livsfarligt tillhygge. Av spåren från brottsplattsundersökningen framgår det att merparten av överfallet och misshandeln ägt rum utanför logen. Det vill säga utanför den ”omöjliga” logdörren, rakt nedanför den omtalade luckan. Därefter har Roger släpats eller burits tillbaka in i logen och tejpats över armar och mun. Om detta överfall ägde rum före halv åtta, så kan det inte vara jag. Därför bestämmer polisen sig för att det var efter 19.30. Samtidigt befinner sig Nils, enligt positionering av dennes mobiltelefon, vid vad som än i dag kallas för ”okänd mast”. Som lekman kan jag bara undra hur det är möjligt att debitera ett samtal mot en mast man inte kan identifiera, men den erfarna kriminalkommissarien, Magnus Osvald på länspolisen i Stockholm, säger att det är omöjligt. Telia säger att det är omöjligt. Post och telestyrelsen säger att det är omöjligt. Åklagaren påstår att han verkligen har försökt att ta reda på vilken mast det rör sig om, men på Tele 2, dit åklagaren påstår sig ha ställt sina förfrågningar, känner man inte till någonting om dessa ”förfrågningar”. Jag tror personligen att Nils då befann sig farligt nära Kalamark, men att polisen inte ville se någonting annat än det dom redan deklarerat. Det vill säga – att ”dom var så säkra man kan bli” på att det är jag som är mördaren. Väl inne i logen har den tejpade Roger övertäckts av en mängd bråte i form av fodersäckar, presenningar och en skottkärra med mera. Vilken rationell avsikt, om någon, som ligger bakom detta, till synes, meningslösa försök att dölja brottet på, som föranledde övertäckningen, kan vare sig jag eller polisen svara på. Men jag kan spekulera. Mina spekulationer kan verka korkade men det är ingen fara. Jag är inte jurist så ingen behöver lida för det. Eftersom övertäckningen inte kan ha för avsikt, att på någon längre sikt, dölja brottet, så kan det, i fråga om flera gärningsmän, ha haft för avsikt att på kort sikt, om än slarvigt, försöka dölja något för en eventuell kumpan som skulle ha kunnat reagera negativt, på det övervåld som Roger utsattes för. Det är i alla fall en hypotes som jag inte finner alltför svårsmält.

Uppe i mangårdsbyggnaden ligger Sune och tittar på nyheterna på TV. Om det är Rapport han tittar på, så kan det inte vara jag. Därför bestämmer polisen sig för att det var sena Aktuellt. Sune undrar varför Roger dröjer, när han helt plötsligt får se en maskerad främling med en blodig påk i handen ståendes i sovrummet. ”Ser du blodet på den här påken?” Säger inkräktaren. ”Om du inte talar om för mig var kassaskåpet står, så ska det bli mera blod.” Den maskerade mannens röst, dialekt och kroppshållning får Sune att tro att det är Bertil som står framför honom. Sunes svar resulterar i att även han blir attackerad och misshandlad med den kantiga regeln. Och därefter tejpad, även han. Därefter rotas hela huset igenom och innehållet från lådor och skåp rivs ut över golven. Polisen har i sin förundersökning beskrivit hur ”Gärningsmannen frågade Sune efter nycklarna till kassaskåpet”. Dom har även vid flera tillfällen, utan resultat, försökt få Sune att ändra sig på den punkten. För det stod vid upprättandet av förundersökningen klart för polisen att jag var den som en gång i tiden levererade kassaskåpet till Kalamark och att jag, eftersom dom, polisen ”var helt säkra på sin sak” inte kan ha frågat efter kassaskåpets belägenhet. Åklagaren har vid senare tillfälle ändrat sig på den punkten och menar numera att jag måste ha varit ”så kall och förslagen” att jag redan då, medvetet la ut ett villospår för polisen. Han förklarar dock inte närmare hur det i så fall kommer sig att det är så stor diskrepans vid mördarens, i allt övrigt slarviga, panikartade och ogenomtänkta och allt annat än ”kalla och förslagna” beteende. Eftersom ingen frågar. Ingen annan än jag. Hur slarviga och ogenomtänkta gärningsmännen än var så bar dom åtminstone handskar. Det har Sune berättat om och avsaknaden av säkrade fingeravtryck tyder på det. Med ett undantag. I en byrålåda belägen i sovrummet förvarade bröderna en ask som innehöll en kassa för fiskekortsförsäljning. Denna ask hittade gärningsmännen under sitt rotande. Dom tömde asken på pengar och lämnade den på byrån. På denna ask är ett avtryck från ett finger säkrat. Hur man kan hantera en ask och endast lämna avtryck från ett finger, är en gåta. Men om man har handskar på sig, som täcker alla fingrar utom ett där fingret sticker ut eftersom sömmen rivits upp på grund av ett vildsint hanterande av en kantig träregel, får man svaret på gåtan. Sune berättar att ingen annan än han och Roger fick hantera fiskekortskassan som alltså förvarades i en byrålåda i sovrummet. Grannarna hade inget behov av att köpa kort och besökande hänvisades rimligtvis inte in i sovrummet för själv service. Men vems är då fingeravtrycket. Det är naturligtvis kollat mot mig, Sune och Roger, men utan träff. Åklagaren menar att avtrycket kan tillhöra den som en gång i tiden gav bröderna asken, utan att själv efterforska hur länge sedan det var. Eller förklara hur det kommer sig att avtrycket motstått år av hantering och ständigt lyckats undvika att bli avtorkat. Om någon undrar hur det ens är möjligt att komma med en så ansvarslös hypotes och samtidigt ta upp plats som vice chefsåklagare? Så är det en gåta jag inte kan knäcka. Kassaskåpet hittar gärningsmännen lätt när dom väl öppnar dörren till det kallutrymme där skåpet förvaras. Även detta rivs ut och töms på pengar. Exakt hur mycket pengar som gärningsmännen får med sig går inte att fastställa eftersom polisen endast kontrollerar mot bokföringen och negligerar det faktum att bröderna även hanterade svarta pengar. Det är lite märkligt eftersom det är just på grund av denna svarta hantering som bröderna kom i klorna på Bertil och Nils från början. Men om detta fick min advokat, som sagt, på domarens inrådan, inte ställa några frågor.

Efter att ha bundit, rånat och misshandlat bröderna, lämnar gärningsmännen gården. Dom tar brödernas bil den korta sträckan upp till parkeringen vid Kalahatten och byter till sin egen bil. Klockan 21.30 ser ett par förbipasserande att brödernas bil står ställd på Kalahattens parkering. Så om det var sena Aktuellt som Sune tittade på när gärningsmannen dök upp, förutsätter det att en hel del aktivitet har ägt rum på dryga tjugo minuter. Detta förutsätter även, förutom att Roger måste ha ägnat en dryg halvtimme åt att kolla posten, vilket i och för sig inte är omöjligt, en dryg timme av inaktivitet nere i ladan mellan klockan, strax före åtta till strax efter nio. Även om denna inaktivitet, av uppenbara skäl, inte är svår att redogöra för, ingenting har ju hänt, så är den mycket ologisk. Inte minst med tanke på att gärningsmän knappast har för vana att dröja sig kvar på en brottsplats längre än nödvändigt. Däremot så blir den stora mängd aktivitet, mellan 21.03 till 21.24  svår att redogöra för. Tiden är estimerad av mig, utefter hypotesen att Sune tittade på nyheterna vilka börjar 21.00 Och vittnena, som såg bilen 21.30 men inte gjorde några andra iakttagelser av värde. Gärningsmännen måste, alltså ha hunnit med att misshandla och tejpa fast Sune, rota igenom hela nedervåningen och riva ut skåp lådor kassaskåp m.m., köra bilen upp till Kalahattens parkering, byta bil och försvinna. Innan vittnena kommer fram 21.30. Dessa fullt ologiska tempoväxlingar blir den oundvikliga konsekvensen av att polisen har bestämt sig för att utredningen skall anpassas utifrån ställningstagandet, att jag är skyldig. Men dom behöver inte bevisa något och ingen orkar med att undra. Ingen utom jag. Om det däremot var så att Sune tittade på Rapport, försvinner alla dessa märkliga frågetecken. I så fall återstår bara en fråga. Varför ljuger Nils? Och varför vill polisen så gärna tro honom?

Förutom den unge mannen på mopeden så har ytterligare ett vittne sett och reagerat över en vit kombi på parkeringen vid Kalahatten. Den iakttagelsen gjordes på eftermiddagen den 11 april, det vill säga påsksöndagen. Även av spåren i snön, kring brödernas gård går det, av polisen, att utläsa att gärningsmännen varit framme till gården vid minst ett tillfälle före den 14 april. Med fri bevisprövning så kan domstolen bortse ifrån dessa omständigheter, eftersom jag har ett mycket starkt alibi under söndagen. Men jag anser inte att jag behöver anstränga min egen teoretiska kompetens när jag funderar över vad som kan ha hänt på söndagen. Det har i förhören med Sune framkommit att han under hela påskhelgen var inlagd på Piteå lasarett. Så om gärningsmännen, på söndagen, varit inställda på ett betydligt mera sansat, tillvägagångssätt. Nämligen att från skogsbrynet eller möjligen inne ifrån den omtalade logen, avvakta ett tillfälle där båda bröderna lämnar gården, för att sedan snabbt ta sig in i huset och stjäla hela kassaskåpet, har dom, gärningsmännen, fått vänta länge på att se något som inte skulle komma att ske. Dom har säkert sett den ena brodern, Roger, komma och gå, men kunde naturligtvis inte ha en aning om att den andre brodern, Sune inte befann sig inne i huset, utan var intagen på lasarettet. Detta frustrerande väntande, som inte resulterade i någonting som ens kom i närheten av ställda förväntningar, kan i sin tur ha givit upphov till att nästa besök blev så forcerat, genomdrivet och våldsamt. Det kan ha gått till så. Alla bevis och vittnesiakttagelser stödjer detta resonemang. Alla utom Nils, som tingsrätten själva säger ”inte ger ett trovärdigt intryck”. Ett år senare, sitter några gärningsmän i sin kombibil och avvaktar att herr Granberg, boendes i Gråträsk, beläget mellan Arvidsjaur och Kalamark, skall lämna sitt hus. När så sker tar dom sig snabbt in i huset och försvinner med Granbergs kassaskåp innehållandes sex hundra tusen kronor. Att både Nils och hans far har tillgång till Granbergs grannfastighet, har polisen i Norrbotten, fast Nils påtalar sin tillgång till denna fastighet i Gråträsk när han vitnar i rättegången mot mig, totalt missat. Jag som samtidigt förflyttats till häktet i Härnösand, har då ett relativt starkt alibi. Vad nu det kan vara värt i en svensk domstol? Vid tio tiden, på onsdagen den fjortonde april, återupptar jag min resa ner till Stockholm. Jag är van att åka dessa hundra mil och föredrar att åka på natten när det inte är så mycket trafik. Dom sammanlagda fördelarna av, att slippa trafik, underlättad omkörning på grund av mörkret, avsaknad av fartkontroller, samt att jag inte blint behöver lyda varenda femtio och sjutio, för att inte tala om trettio skyllt, gör att genomsnittshastigheten kan ligga på över hundra kilometer i timmen och förkorta den tradiga hundramilsresan med upp till fem timmar. Ja, jag är en sån som överträder hastighetsbegränsningarna när jag själv anser att det kan göras utan risk. Men livstids fängelse? När rättegången rundades av och det var dags att redovisa mina tidigare försyndelser ur straffregistret, var det just ett antal fortkörningar som kunde läggas mig till last. Polisen frågade mig under förhören vilken tid jag lämnade Norrbotten och jag svarade vid tio tiden. Då ville polisen veta exakt vilken tid och jag svarade exakt vid tio tiden. Då frågade polisen hur fort jag hade kört? Jag ville inte ljuga så jag svarade att jag hade kört så fort som jag normalt brukar köra. Vad jag inte viste då var att det, klockan 23.14 fanns en telefon uppkoppling mot min mobil från en mast utanför Kåge, som ligger en bit norr om Skellefteå. Men det visste polisen så klart och nu skulle dom bevisa att det inte gick att köra mellan Vistträsk och Skellefteå på en timme och fjorton minuter. Polismannen som körde var inte på något vis objektiv, snarare tvärt om. Han kör samma sträcka på en timme och fyrtiosex minuter. En genomsnittlig hastighet på åttiotre kilometer i timmen. Jag skulle själv tippa att det tar ungefär den tiden, en timme och fyrtiosex minuter, att köra den sträckan på sexton mil om man håller sig till hastighets begränsningar och kör på dagtid och på ett, med hänsyn till medtrafikanter, harmoniskt och lugnt sätt. Min tidsangivelse var därmed, enligt polisen, helt upp åt väggarna. Dessutom var det vid tidpunkten för min resa så att det förekom ett omfattande vägbygge utanför Kåge. Utan att kontrollera om mastuppkopplingen var möjlig norr om detta vägbygge, slår polisen fast att detta vägbygge betydligt borde ha förhindrat min framfart. Jag kommer mycket väl ihåg detta vägbygge, eftersom jag passerat det vid ett flertal tillfällen. Det var omfattande, ur ekonomisk synpunkt. Men utifrån möjligheten att köra fort, var det endast fråga om att en raksträcka var belagd med grus istället för asfalt under en kilometer. Jag antar att jag då släppte lite på gasen och lade mig kring 90 till 100 Km/h. Dessutom tilläger samma polisman, utan att ha något som helst belägg för detta, att det på grund av väderlek var ytterligare försvårande att köra fort. Mitt minne från denna resa innehåller inga omständigheter om svåra väderleksförhållanden. Asfalten var, om inte snustorr, helt halkfri eftersom temperaturen låg på ett antal plus. Det fanns ingen dimma, möjligen lite dis i skogsbrynen och vinden var inte på något vis kännbar. Väderleksförhållandena var med andra ord näst intill perfekta, för fortkörning. Jag dömdes till livstids fängelse då hovrätten ansåg att polisens rapport bevisade att jag ljög om min resa och följaktligen var skyldig. Att domarna, som så gott som varje vecka pendlar mellan Umeå och Luleå, själva segat sig igenom samma vägbygge, under dagtid när det är mycket trafik och hastigheten är nedsatt till trettio km/h, färgade naturligtvis av sig på deras bedömning. Men med fri bevisprövning är det, som sagt, möjligt att skapa den nödvändiga stödbevisningen som behövs. Ifrån fängelset har jag, med stor hjälp utifrån varit tvungen att göra polisens arbete på ett mera korrekt vis. Dels har den projektansvarige för vägbygget tillfrågats och han gör den bedömningen att vägbygget kunde nedsätta min framkomlighet med ”någon minut”. En sådan kille borde känna förargelse över att någon menar sig ha brakat igenom hans arbetsplats i närmare hundra Km/h, men den känslan borde inte ha påverkat hans objektivitet. Vilket det inte heller gjorde. Två andra bekanta till mig tog sedan på sig att göra en egen resa under så snarlika förhållanden som möjligt. Dom använde sig av en likvärdig bil, men eftersom deras resa var i februari månad hade dom snö underlag hela vägen. Dessutom var det, på grund av nyligt uppsatta mittvajrar, omöjligt att göra några omkörningar på vissa sträckor. Dom blev instruerade att köra normalt, det vill säga så som dom alltid brukar köra. Den ena killen är taxichaufför och har själv några prickar på sitt körkort. Dom har även införskaffat ett, för ändamålet, telefonkort och gör, för eventuella behov, ett antal uppkopplingar mot de master som finns efter vägen. Dom startar klockan tio på kvällen och när dom kommer fram till den plats där polisen avslutade av sin mätning, tittar dom på klockan. Det har då gått en timme och fjorton minuter. Så om jag ljuger om min resa får man verkligen framhålla att jag är en jäkel på att gissa rätt. På tal om osannolikheter.

Högsta domstolen ger mig rätt och skriver att ”De av Linna lämnade tidsangivelser är rimliga”.

Men hovrätten som dömde mig ansåg att jag ljög. Om detta beror på att dom menade att dom kunde se på mig att jag ljög eller om dom verkligen på fullaste alvar var beredda att utdöma livstidsstraff med stöd av polisens subjektiva rapport, funderar jag ofta över. Båda slutsatserna är lika skrämmande. Eftersom jag inte ljög och polisens rapport var falsk. Eller var domarna i hovrätten redan övertygade om min skuld innan rättegången började? Tingsrätten hade ju dömt mig, åklagaren och poliserna lika så och inte minst den lokala pressen med sin suggestiva genomslagskraft. Inte kunde väl alla dom ha fel? Min advokat från hovrätten, Thomas Olsson, har berättat att han, under en paus i förhandlingarna, pratat med en av domarna. Denna ska ha sagt.  

”Jag har inte kommit hit för att fria någon.”  

Hur får man, förutom att bortom allt rimligt tvivel bevisa sin oskuld, en domare, som innan rättegångsförhandlingarna, har bestämt sig för ett sådant ställningstagande, att ändra uppfattning? Hur kan en fånge, belagd med strikta restriktioner, på ständig kollisionskurs med polis och åklagare, överhuvudtaget bevisa någonting? Jag tror att i vilket annat land som helst skulle detta yttrande från en domare vara tillräckliga skäl för omprövning. Men inte i Sverige.

Vid midnatt kopplas Nils mobiltelefon upp mot en mast i Långträsk som ligger några mil från Kalamark, mot Arvidsjaurhållet. På frågan vad Nils gjorde där mitt i natten? Svarar Nils att han skulle träffa mig. ”Därför att jag skulle låna pengar av honom.”

Om någon vill finna ut trovärdigheten i det svaret så kan han ju börja med att fundera på, varför i Långträsk? När det, ifrån Arvidsjaur är lika långt till det Vistträsk där jag bor.

Varför ska jag ha stämt träff med Nils mitt ute i skogen, mitt i natten, utan att ens ringa före och verifiera att han verkligen kommer? Någon sådan kommunikation mellan oss finns inte registrerad på telefonlistorna.

Vilken annan lögn kunde Nils, rimligtvis ha dragit, där han samtidigt, via mig, kan legitimera sin egen närvaro på denna märkliga plats vid denna märkliga tid?

”Testa bilen” kanske?                       

Min fortsatta färd nerför E 4 an, avbryts med några timmar sömn i bilen, utanför Örnsköldsvik. Men klockan åtta på morgonen knackar jag på hos Fia i Iggesund för en snabb dusch och en kopp kaffe. Jag har haft ett förhållande med henne där vi bland annat tillsammans drev restaurangen på Sparta i Älvsbyn. När jag gjorde slut med henne blev hon mycket ledsen och svor att detta skulle jag få ångra. ”Det här ska du få igen för om det så är det sista jag gör” sa hon och slängde ut en förlovningsring, som hon köpt utan min vetskap, genom bildfönstret. Men, när jag knackade på hemma hos henne, anade jag inte att hon fortfarande ruvade på sitt hat. Jag lånar en handduk av Fia, en handduk som senare skulle visa sig vara ett ”tekniskt bevis”. För på denna handduk, som jag alltså har använt för att frottera mig med, har man hittat små rester av mitt blod. Jag hade ett skavsår på vänster stortå. Men det skavsåret var flera veckor gammalt och envisades med att inte läka för att jag envisades med att gå in mina trånga lackskor. Skavsåret var endast lite varigt, så från det skavsåret kan blodet inte ha kommit. Däremot så framgår det när man närmare studerar det mönster som de små, knappt synliga, blodfläckarna har lämnat, att de, fläckarna, tillsammans har skapat ett rakt sträck, cirka fyrtio centimeter långt och i huvudsak bestående av tre punkter. En i mitten och en var i ytterkanterna på fyrtiocentimeter strecket. Alltså ett fullt normalt spår av ett fullt normalt frotterande mot en gammal sårskorpa på till exempel smalbenet eller liknande. Enligt domstolen och deras kollegor inom det så kallade rättsväsendet så är det mycket mera sannolikt att mönstret på handduken har uppkommit genom ett slumpmässigt droppande från ett sår på stortån. Ett mycket märkligt ställningstagande, eftersom jag kan upprepa min påstådda manöver och gång på gång få exakt samma mönster på handduken, men förmodligen måste trampa omkring i åratal innan jag slumpmässigt lyckas med det som domstolen påstår att jag gjorde den morgonen i Iggesund. Men jag förstår domstolens tankegång, för alternativet är ju obevekligen den att vittnet inte är trovärdigt och att polisen, som redan har bestämt sig, har ägnat sig åt otillåten påverkan. Under pågående förhandlingar i hovrätten, frågade advokaten Borgny, på förekommen anledning, Fia.

”Om det var så, att polisen, innan de höll förhör, först redovisade vilken slutsats de själva kommit fram till?” 

På denna fråga svarade Fia.

”Ja, det var nog mycket så.”

Jag ville ändå sätt ett nytt plåster på det variga skavsåret, så jag bad Fia om ett plåster. Något som hon kommer ihåg när polisen senare förhör henne. Dessa poliser, som är lika snabba på att dra sina egna slutsatser, som ovilliga att erkänna att dom ibland har fel, bestämmer sig då, med hänvisning till handduken, för att jag har ett blödande skavsår och instruerar Fia om att så är fallet. Men först har dom naturligtvis informerat Fia om att jag är en bestialisk mördare. Någon efterforskning efter mina, trånga lackskor, som skulle styrka min version är naturligtvis inte intressant.  Jag uppmanade åklagaren att styrka sitt påstående genom att undersöka om mina skor hade några spår efter detta påstådda blödande skavsår, en trovärdighetsfråga. Men han vågade inte. Men eftersom jag förnekar att jag hade ett blödande skavsår och polisen påstår motsatsen, blev blodspåret på handduken ett vägande domskäl. Min advokat ägnade, helt riktigt, ingen energi åt detta löjliga bevis. Och polisen gick det inte att lita på. Men i domen stod det att jag ljög om skavsåret. Min förklaring var inte trovärdig och eftersom jag ljög, var det ett skäl för att döma mig till livstids fängelse. Varför min förklaring, jag hade fått skavsår av ett par skor, inte var trovärdig, förklarar hovrätten inte. Än mindre vad ett skavsår har med ett mord att göra. Faktum är att hela domen, på punkt efter punkt, vilar sig på att jag inte kan hålla med polisens ogrundade och långsökta påståenden. Och hur ska jag kunna göra det? Dom är ju falska. Det påminner onekligen om det gamla vattenprovet. Jag kanske hade samma uttryck som jag hade när jag förklarade att jag inte hade tagit några snickarbyxor eller när jag sade att jag har åkt ner till Skellefteå på en timma och en kvart? Eller när jag sade att jag inte varit i Kalamark och mördat Roger Linberg. Jag var inte trovärdig då heller. Eller var domstolen partisk och menade att polisens påståenden alltid har företräde mot den åtalade? Vad har i så fall det med skuldfördelning att göra? Det finns ett stort antal ouppklarade mord i Sverige i dag. Om polisen endast behöver ta fram ett otrovärdigt vittne, ett antal falska påståenden och betyga att dom själva är övertygade, utan att närmare specificera, vad det är som övertygar dom, så kan ju alla dessa fall fördelas på lämpliga mottagare för Svarte Petter och vara lösta idag. Med fri bevisprövning tar domstolarna hand om resten. Men även om detta förfarande, dessutom skulle vara politiskt korrekt, måste jag, på alla tänkbara sätt, distansera mig från den normen. Fia bad mig några veckor tidigare att, vid tillfälle, kika förbi med en klocka som hon skulle ha, så jag passar på att lämna den och får min egen tillbaka. Medan jag dricker kaffet byter jag armband på klockorna. Om någon, som inte arbetar i Hollywood, kan begå ett liknande dåd som det i Kalamark för att några timmar senare sitta och pula med små bångstyriga armbandsfästen med inbyggda fjädrar, verkligen existerar, så förstår inte jag varför denne i så fall beter sig så vettlöst som dom i Kalamark bevisligen gjorde. Eftersom åklagaren påstår att denne person existerar och att det är jag, måste väl åklagaren i så fall tämligen enkelt kunna bevisa att jag lider av en mycket alvarlig personlighetsstörning. Annars går det ju inte ihop. Alternativet är att rättsväsendet lider av alvarliga störningar och inte bryr sig om någon får sitta resten av sitt meningsfulla liv i fängelse för något han inte gjort. Ja, du vet ju var jag står i den frågan.

När jag lämnar Iggesund tar jag kontakt med Eva. Det är hon som ska ta emot lasten med produkterna från Nepal. Det är hennes fastighet utanför Älvsbyn som jag hyr och det är hennes bil jag kör. En röd kombi Toyota. Hon är på väg upp från Göteborg och skall till Norrköping. Så Örebro blir den självklara mötesplatsen. Jag åker in över landet, lite fel genom Avesta, men kommer ändå fram till Eurostop i Örebro en bra stund före Eva, som hann med att åka fast för fortkörning två gånger på vägen upp från Göteborg. Eftersom jag väntar på Eurostops parkering, passar jag på att tvätta av bilen utvändigt, men eftersom jag inte varit ute och mördat någon på sista tiden låter jag bli att använda biltvättens dammsugarutrustning invändigt, det hade kostat mig en femma. Och det var ju tur det. Om jag gjort det så hade åklagaren förvandlat det till en ”besvärande omständighet”. Eva kommer med en hyrbil som jag ska ta med och lämna i Stockholm, men allt som hon behöver till sin mässa måste lasta ur hyrbilen och stuvas in i Toyotan, så det blir lite pusslande.

Vi hinner med en lunch och pratar i huvudsak om olika strategier för marknadsföringen av dessa förträffliga produkter från Nepal. Allting är fortfarande relativt öppet men jag ser ett centralt förråd med försäljning över disk i Stockholm. Där kan Nabin arbeta och bo. Eva får fortsätta med mässorna och Nils kan allt om försäljning via nätet. Själv tar jag den uppsökande verksamheten mot återförsäljarna och eftersom vi inte har någon konkurrens, uppköpare på plats i Nepal och låga fraktkostnader, ser det hela ut som en fyrstege öppen i båda ändarna som inte kan kastas bort, än. Jag ligger lite efter med hyran för boendet i Vistträsk och frågar Eva om hon behöver pengar nu eller om det går bra att vänta lite, men hon har ingen större brådska med att få sina pengar så vi skiljs åt och jag fortsätter mot Stockholm med hyrbilen som skall lämnas på Berras. När jag kommer fram till Stockholm har jag fortfarande lite tid innan bilen ska lämnas så jag åker ner till Bromma för att reda ut historien med nycklarna. Margareta blir lite förlägen när hon inser sitt misstag och vill inte prata mer om det och om jag fortsätter att prata om det så vill hon inte prata alls. Ja se fruntimmer. Men allt det där är historia nu och jag har ännu ingen aning om att uppe i Kalamark ligger Sune och kämpar för sitt liv och Roger död i sin lada. Och Nils är fullt uppe i att informera Bertil om mina planer mot bröderna. Mina känslor för Margareta är, trotts att vårat förhållande tagit slut, fortfarande mycket starka och vi pratar på att sansat sett om förutsättningarna för att vi ska kunna vara tillsammans igen. Hon är mycket bestämd över hur hon vill ha det, vilket är en av orsakerna till att jag gillar henne, men alla regler hon radar upp gör att jag undrar, tyst för mig själv, vad det är hon egentligen vill. Inte mycket utrymme för äventyrlighet och spontanitet, men ett stort behov av passion? Jag får inte ihop det heller riktigt och bryr mig, lite elakt, inte så mycket om att min tystnad kan tolkas som medhåll.

Efter att ha sagt adjö till Margareta och lämnat hyrbilen till Berras personal, som möter upp vid Fridhemsplan, tar jag pendeln ner till Tumba och därifrån en taxi ut till min fars stuga. Farsgubben är lite till åren så jag försöker alltid att hålla ner mitt gästande till ett minimum. Jag planerar att, om inte Nils dyker upp, åka vidare söderut någon gång under helgen.

På fredagen kommer en kvinna från hemtjänsten och skall leverera mat till Sune, när han inte öppnar dörren kikar kvinnan in genom fönstret och upptäcker Sunes svåra situation. Ambulans tillkallas och ganska snart även polis. Ambulansföraren kan berätta för polisen att Roger ligger död nere i ladan och att Sune påstår att någon som heter Bertil är den skyldige. Hela gården spärras av men om TVn i sovrummet var påslagen till ettan eller tvåan finns det ingen redovisad rapport om. En av polismännen tar fram sina skidor för att efterforska de spår som finns i snön runt ladan. Han skriver i sin rapport att det är upptrampat så att man kan utläsa att gärningsmannen/männen har rundat en del av träden bakom ladan. På ett flertal ställen har Gärningsmannen/männen trampat igenom skartäcket och sjunkit ner. Speciellt framme vid ladan och kring träden är det gott om dessa genomtrampningar. Längre bort från ladan går ett annat spår, även här finns ett antal genomtrampningar, upp mot grannfastigheten. Ett sågverk. Senare kommer det att fastställas att den regel som användes av gärningsmannen var hämtad från detta sågeri. Därefter fortsätter spåren norrut och följer den så kallade Eliasleden. Polismannen följer spåret och ritar samtidigt för hand en karta som beskriver hans spårande. Eliasleden är på vintertid en skoterled och spåren följer denna led. På ett tjugotal platser längs detta skoterspår har gärningsmannen/männen trampat igenom spåret och sjunkit ner i den knädjupa snön. Efter att ha följt spåret norrut i drygt en och en halv kilometer kommer polismannen fram till en skylt på vilken det står ”Kalahatten”. Skylten pekar åt sydväst och även spåren fortsätter i den riktningen. Efter ytterligare cirka sexhundra meter kommer polismannen upp på den grusväg som leder till Kalamark. Han befinner sig då vid Kalahattens parkering och där påträffas brödernas bil. Brottets omfattning börjar stå klart för polismännen som tillkallar länskriminalen ifrån Luleå.

Samtidigt sitter jag på arbetsförmedlingens kontor vid korsningen Kungsgatan, Sveavägen och ägnar mig åt att kolla hur många lediga kockjob det finns i Stockholm. Jag skriver ut några som verkar intressanta och ringer Margareta som vill träffas över en middag på lördagskvällen så jag bestämmer mig, efter att ha fått besked från Nils att han inte kommer ner, än på ett tag, för att lämna Stockholm på söndagen. Jag träffar Margareta på Kungsholmen och när vi delar på en wook vill hon ge tillbaka ett halsband hon fått av mig. Jag blir lite ledsen över att hon inte vill ha kvar halsbandet men förstår att det är viktigt för henne att på så sett distansera sig från det som en gång var ”vi”. Efter att ha ätit färdigt tar vi en lång promenad mot Bromma och framme vid Stora Mossen skiljs vi åt för sista gången. Det sista hon säger till mig med sin förnuftiga omtänksamhet är att jag borde prova på att åka buss när jag reser så mycket. Jag tar henne på orden och bordar, på söndagsmorgon, en buss uppe vid centralen. Väl framkommen till Gislaved i Småland, måste jag hålla med om att det inte var så bökigt som jag föreställt mig. Men mycket billigare. Detta inspirerar mig till att även ta bussen när jag senare ska åka till Rina i London.

Trots att Sune pekat ut Bertil som den ansvarige för sin brors död, dröjer det ända fram till söndagen innan Bertil, via telefon ombedes att inställa sig hos polisen. Denna märkliga fördröjning och i övrigt ovanliga tillvägagångssätt tillskrivs av att Ivan Wikströms ordergivning, skulle motarbetas av kollegor, som inte tvekade att låta en alvarlig mordutredning bli arena, för deras egen agenda. Om Bertil hade hämtats in redan på fredagen och inte getts möjlighet att först ringa och berätta för Nils att han skulle in på förhör, skulle utredningen kunna ha tagit en annan, mera korrekt väg. Men så blev det inte och under söndagen blir jag polisens huvudspår. Eftersom Bertils då säger att Nils säger att det är jag och Nils i sin tur inte har någon möjlighet att backa, utan att själv åka dit. Det är olyckligt när en utredning kommer att handla om ifall poliser har rätt eller fel, men förmodligen en logisk konsekvens av att interna motsättningar tillåts att avgöras genom en brottsutredning. Det har även gjorts en internutredning om dessa motsättningar, men den är hemligstämplad och alla berörda parter är belagda med munkavle. Jag undrar om hemligstämpeln är lika lång som ett livstidsstraff?

Jag stannar hos min bror i Gislaved fram till onsdagen och fortsätter, i första hand ner till Köpenhamn, för att borda en buss till någon lämplig hamnstad vid engelska kanalen. Eftersom jag är ovan vid att resa på detta sätt tar det lite tid för mig att inse att resor med långfärdsbussar oftast skall bokas i förväg. Att, som jag, bara kliva på bussen och begära en biljett till Hamburg för att sedan kliva på en annan buss till LeHavre eller Calais, hör inte till vanligheten, förklarar chauffören, som inte ens har en kontantkassa, för mig. Han säger att för femhundra SEK kan jag få åka med ner till Amsterdam. Där kan jag lösa en ny biljett över till England. Priset är rimligt och chaufförens ungar kanske behöver ny tandställning, så jag slår till. Fast jag inte får någon billjet. Efter ett uppehåll i Hamburg fortsätter resan mot Amsterdam, men väl framme, sent på kvällen, får jag veta att bussen till London är full och eftersom jag inte har bokat och inte har någon biljett att hänvisa till, måste jag vänta tills nästa buss går, påföljande morgon. Det rör sig bara om ett väntande vid terminalen i Amstel, och några timmar på en bänk en vårvarm natt bekommer inte mig. Men den natten blir jag, när jag slumrar till, bestulen på min väska med mina kläder, hygienartiklar, mobiltelefon m.m och en jacka, som dessvärre innehåller merparten av mina pengar. Tjuvarna hade studerat mig och slog till blixtsnabbt. En ryckte undan väskan som jag hade som kudde och när jag yrvaket jagar efter honom snappar en annan åt sig min jacka, som jag hade som täcke. Eftersom jackan innehåller pengarna vänder jag efter den och jagar upp för en slänt där en bil står och väntar på tjuvarna som drar iväg med en rivstart. Dom kör gatan fram och på avstånd kan jag se att dom slänger ut något från bilen, men väl framme hittar jag endast några tröjor och kallingar. Mest förbannar jag mig själv över att jag blivit överrumplad på ett så enkelt vis och finner det meningslöst att hänga på en polisstation i flera timmar för att anmäla något som jag aldrig kommer att få återse. Men jag anar inte att de påföljande dagarna har något mycket värre att komma med. Än mindre att domstolen i Luleå senare kommer att ifrågasätta att stölden överhuvudtaget har hänt och att mitt påstående om stölden skall användas som ett vägande domskäl för att jag skall dömas till livstids fängelse. Men, i en Svensk domstol behöver åklagaren inte bevisa någonting. Det räcker att han påstår och istället lägger sin egen trovärdighet på vågen. Med fri bevisprövning tar domstolarna då, enkelt hand om den dömande detaljen. Om åklagaren hade velat bevisa att jag ljög om stölden i Amsterdam kunde han mycket enkelt ha gjort det. Men det vågade han inte. Jag kunde ha hjälp honom med detta genom att berätta att jag passerade passkontrollen till England vid tre tiden på tisdag morgon den 27 april. England har rutinmässig fotografering av alla som kommer in i landet. Ett arv från kalla krigets dagar som i dessa dagar, med förbättrad teknik och högre säkerhetstänkande, sker helautomatiskt. En åklagare som driver en mordutredning kan alltså, mycket enkelt, via Interpol, hitta fram en bild på mig när jag tar mig in i England. Om jag då fortfarande har min lilla resväska med mig, så ljuger jag och saken är biff. Livstids fängelse, klart slut. Men om jag endast bär på en plastpåse så har jag talat sanning. Anledningen till att jag inte kom över till England före tisdag var, som sagt, att jag blivit bestulen på mina pengar. Jag har lite mynt kvar, en tjugo, trettio euro, så på fredagen tar jag mig in till centrala Amsterdam. Där söker jag upp ett internetcafe´ och mailar Rina om att jag blivit bestulen och behöver femtio pund som jag ber henne skicka till Union Western i Amsterdam. Resten av dagen fördriver jag med att mest sitta och njuta av vårsolen, sippa på en öl och se kanalbåtarna manövrera i dom snäva passagerna. Framåt natten hittar jag ett annat cafe´ som, förutom den sötaktiga dimman av hasch, även har internetuppkoppling. Jag kollar om Rina hört av sig och skickar en påminnelse. Därefter tar jag del av nyheterna. Världsnyheterna verkade domineras av David Beckhams snedtramp utanför fotbollsplanen men i Piteå har det varit ett mord. Bit för bit leder artiklarna mig obevekligen fram till, slutsatsen att mitt liv är förstört. Och jag blir arg, ledsen, rädd, förvirrad. Exakt vad jag tänkte vid varje givet ögonblick kan jag inte redogöra för men att ta kontakt med polisen och samarbeta var en tanke som inte existerade i min värld för en bråkdels sekund. Under lördagen fick jag en del mail från bekanta som undrade vad jag hade gjort. Som uppmanade mig att ge upp. Och hela vidden av katastrofen stod klart för mig. Jag kan inte säga att mina framtidsplaner var något annat än diffusa men rent instinktivt strävade jag efter att återta kontrollen över mitt liv och att i första hand ta mig över till London, där jag kunde bo och arbeta, blev en naturlig följd av min strävan. Rinas pengar kom inte förrän på måndagen och tiden fram till dess var jag som bedövad. Mail från Sverige bekräftade att polisen varit hemma hos mina bekanta och att alla blivit övertygade om min skuld. Tidningarna var så övertygad, att en framtida rättegång endast var en formsak. Jag ville veta vad som hänt. Varför är det så konstigt? Kan man verkligen skjuta skarpt på någon och sedan hävda att det faktum att personen undviker kulregnet är ett tecken på skuld?

Väl framme i London gick det ganska snart upp för mig att även Rina blivit kontaktad och hennes ovilja att besvara mail eller lyfta på luren tolkade jag som att hon inte ville bli inblandad. Den 1a maj invaderades staden av busslast efter busslast med polacker, som, av förståeliga skäl, inte alls var särskilt begivna på att hörsamma Perssons inbjudan till social turism. Jag höll på att halka med ett gäng som skulle upp till Manchester för att arbeta inom byggsektorn men ändrade mig när jag förstod vilka usla villkor som skulle komma att gälla. I stället valde jag ett kock jobb nere i Cornwall där bostad ingick i avtalet. Jag hade kontakt med Margareta och hon berättade att hon kände en advokat. Anders Karlsson. Margareta skulle eventuellt ta sig till Irland och vi kom överens om att träffas där. I avvaktan på att Margareta bestämde sig för att resa, tog jag mig till Wales varifrån båtarna till Irland avgår. En av båtarna går från Swansea till Cork så jag väntade i Swansea där jag tog ett jobb på en pub. Jag arbetade fem dagar i veckan och ibland lyckades jag faktiskt, för ett kort ögonblick, glömma bort att jag var efterlyst för ett mord. Jag planerade att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta mig till Syd Amerika och gjorde upp planer på hur jag skulle kunna försörja mig där. Jag fick något mail från Anders men han viste ingenting och kunde inte agera innan han fått en fullmakt från mig. Jag hade även kontakt med min äldste son, som då var sexton. Han var mycket orolig över att jag skulle råka illa ut så jag försökte lugna honom så gott det gick. Juni månad kom och gick och den första juli greps jag. Polisen i Sverige hade lyckats spåra mig, via min e-mail trafik och polisen i Swansea höll ett öga på det café´ jag brukade använda.

Jag skulle kunna skriva mera om hur jag upplevde mina dagar i London, om hur jag tog mig till Cornwall och om hur det var att arbeta där. Eller om hur jag tog mig upp till Wales på en cykel och om hur det var att bo i Swansea och vilka jag träffade där, men det här är ingen reseskildring och det är ingen äventyrsroman. Den här boken är inte heller en handbok om överlevnadstips skriven av en ”Jack of all trades”.

Denna bok handlar om hur polis och åklagare i Luleå, med domstolens goda minne, förfalskar bevis, undanhåller bevis, ljuger, påverkar vittnen och utreder på ett regelvidrigt sätt, eller vägrar att utreda. När jag ska försöka förklara för min son, brukar jag säga att det är ungefär som Kejsarens nya kläder och det förstår han. När jag greps och ställdes inför utlämningsdomstolen i Old Bailey, London, trodde jag fortfarande att jag skulle vara tvungen att förklara hur det kommer sig att mina DNA och ett par byxor från Vistträsk, kunde kopplas ihop med mordet i Kalamark. Om jag då vetet hur naken Kejsaren i själva verket var så skulle jag ha motsatt mig utlämningen och hänvisat till det faktum att det inte är tillåtet att anklaga någon utan ett tillstymmelse till bevis. Eller åtminstone hävdat min naiva inställning till att det borde vara så. Efter att ha tillbringat tio dagar på Brixton blev jag överflygen till Sverige och inkvarterad på Kronobergshäktet. Redan första kvällen kom ett par poliser från Luleå ner för att hålla förhör. Jag gjorde klart för dom att jag inte vågade prata med dom utan min advokat närvarande, att jag inte litade på dom. Så dom fick snopet vända hem igen. Nästa dag kom Anders på ett kortare besök. Vi hade inte så mycket att tala om, men jag tänkte att om det var en sak som jag ville att han skulle ha med sig när han gick, så var det att han skulle förstå att hela Norrbotten var fullständigt övertygade om att jag var skyldig. Anders berättade i sin tur, att han inte hade någon större erfarenhet ifrån brottsmål och att den erfarenhet han faktiskt hade var ganska nyligt inskaffad. Han kunde även informera mig om, att om vi skulle övertyga en domstol så var det bäst om själva bevisningen kom från polisens håll. Vi var nog båda lite naiva då, men säg den advokat som tackar nej till ett mordfall.

Några dagar senare blev jag överflyttad till Luleå. Vid flygplatsen stod fotografer och väntade och även om jag vid det laget inte fick ta del av vad som sade i media kunde jag senare, när restriktionerna släptes, få bekräftelse på att tonen var hållen enligt den linje som jag redan då fruktade. Piteå tidningen hade, som exempel, åkt ut till Kalamark för att höra hur lättade alla var över att jag äntligen var infångad. Att mördarjakten var över. Vad som sades i TV och radio har jag än i dag inte en klar bild över. Men tydligen har man intervjuat en del människor i Wales och lyckats förmedla en snedvriden bild om att jag skall ha haft ett förhållande med en viss Angela. Jag kan inte kommentera så mycket om vad jag bara har hört ryktesvägen men jag kan berätta om vad som verkligen hände mellan mig och Angela. För det första så var vi inte sambos. Vi var grannar. Vi hade ingen annan relation än att vi sågs så gott som dagligen i anslutning till boendet eller på puben där jag arbetade och hon var en frekvent gäst. Men det är inte min sak att redogöra för hennes struliga liv och leverne. Att vi bodde på samma våning innebar visserligen att vi var ”flatmates”. Men ”flatmates” skall inte, nödvändigtvis översättas till sambos. Om Angela var kär i mig eller inte har jag ingen aning om. Detta missförstånd kunde inte klaras upp utan att jag uttryckligen förklarade för domaren att vi hade separata hyreskontrakt. Först då gick domaren med på att Angela skulle vittna under ed. Om vi hade ansetts vara sammanboende skulle Angelas påståenden inte ha varit bundna av vittnes ed. Detta var nödvändigt, för Angela hade starka tendenser att förstora sin egen betydelse i vad som hade väckt inte så lite uppståndelse i Swansea. Men det var inte speciellt svårt för Anders att få domaren att tvivla på sanningshalten i hennes berättelse. Jag hade hellre sett att hon fick stå till svars för mened men fick nöja mig med att Angelas vittnesmål avbröts och ströks ur förhandlingsprotokollet. Men då var skadan redan skedd och allt svammel från henne redovisat som gospel till allmänheten som naturligtvis höll med åklagaren om att det var mycket besvärande för mig att Angela påstod det ena och det andra. Bland annat att jag skulle ha försörjt mig som inbrottstjuv i London. Det är så jävla enkelt att påstå och påstå men vägra en enkel utredning som kan kullkasta åklagarens svartmålning. Jag kan inte bevisa att jag inte har försörjt mig som inbrottstjuv i London lika lite som jag kan bevisa att jag inte hade tillgång till en vit bil den fjortonde april, men åklagaren kan enkelt bevisa att det, under den tid jag bevisligen befann mig i London, inte förekom några inbrott som jag kan misstänkas för. Till åklagarens stora förtret fick Angela, på grund av sin låga trovärdighet, inte vittna i hovrätten.

I Luleå blev jag inskriven på häktet och nästa dag var det häktningsförhandlingar med tillhörande gatlopp. Jag vägrade att dölja mitt ansikte med den obligatoriska jackan över huvudet. Var och en får ta sitt eget ansvar. Några journalister valde att skugga mitt ansikte medan andra struntade i det. Numera har det i och för sig mindre betydelse, eftersom jag själv, till slut, om än inte så mycket av frivillighet som av en frampressad nödvändighet, har valt att öppet stå för min version. Efter att häktningen blivit formel blev jag omhändertagen av en myndighet som kallar sig för KVV.

KVV står för Kriminalvårdsverket. Till en början kan man ju tycka att det är märkligt att det juridiska etablissemanget menar att de oskyldigt dömda skall vårdas för kriminalitet. Men jag kan lugna den orolige. KVV är en förlegad benämning som har hängt kvar från det flummiga sjuttiotalet. I dag handlar det strikt om fängelseförvaring. KVV har helt enkelt inte hunnit med att byta namn till det mera välbeskrivande, Fängelsemyndigheten. Jag skall inte ägna denna bok till hur det är att leva under daglig, minutiös, kontroll av en myndighet som, per min definition, är pennalistisk. Läsaren får dra sina egna slutsatser. Men under Fängelsemyndighetens övervakning hölls fortsatta förhör på häktet i Luleå. Strikta restriktioner innebär, ingen TV eller Radio, inga tidningar och ingen telefon eller brevkontakt med andra än advokaten. Det är alltså advokaten som är tillsatt att hjälpa dig. Jag frågade, på förekommen anledning, vid ett tillfälle Anders, om hur många andra klienter han hade, parallellt med mig? Jag kommer inte ihåg det exakta svaret men jag kommer ihåg att jag blev mycket modstulen av att det handlade om många hundra. Ibland kunde jag, med anledning av hur Anders pratade med mig, märka att advokaten blandade ihop mitt fall med något annat av alla fall som han hade, men jag är ändå inte beredd att påstå att rättsrötan i Sverige på något vis kan skyllas på advokaterna. Deras uppgift är helt beroende av att spelreglerna följs av polis och åklagare. Och då menar jag inte Algas manual till Svarte Petter, utan Svea rikes lag. En av konsekvenserna, förutom dom mera uppenbara, blir annars att advokaten tappar förtroendet för sin klient.

”Ja men Kaj, du menar väl ändå inte att alla andra ljuger?”

Sa Anders till mig vid ett tillfälle. Du kan säkert ana hur dum och obstinat jag kände mig när jag svarade att.

”Jo, så är det.”

Men i dag står det klart att Nils ljuger, att Nils pappa ljuger, att åklagaren och poliserna, med flera, ljuger. Jag kunde läsa i D.N, nästan två år senare, att Anders ställda fråga till mig, om jag verkligen menade att alla andra ljuger, var obefogad.

” Anders Karlsson berättar att uppgifterna om mobilsamtalen kom upp redan i tingsrätten. Då påstod polisen att det var möjligt för Nils att koppla upp sig mot masterna när han befann sig i Kalamark. – Jag fann då ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna”.

”Känner du dig lurad?”

”Ja, det är genomgående att polisen har varit slarviga i den här utredningen. Det borde inte förekomma i en mordutredning. Det beror nog på att man för tidigt har låst sig vid vem som är mördaren”.

Jag vill inte gå så lång och säga att även jag, i min tur, tappade förtroendet för Anders, men det var mitt liv som stod på spel och jag hade anledning att fundera på om jag inte skulle vara behjälpt av en mera erfaren brottsmålsadvokat. En som inte ifrågasätter sin klient när polisen och polisens vittnen kommer med motstridiga uppgifter. Om det nu finns någon sådan advokat? Det var något som jag ville utforska. Så när jag äntligen fick träffa min son, visserligen övervakad av polisen, passade jag på att ge honom en handskriven lapp med namnet på två advokater som jag ville prata med för att höra vad dom hade för mening och eventuellt se om det gick att byta.

”Ge den här lappen till din mor och be henne sköta om så att jag får kontakt med dessa advokater”

 Sa jag. Efter besöket tog polisen ifrån min son lappen med orden. ”Den där tar vi hand om.”

Några dagar senare fick jag höra hur polisen agerat med min lapp. Dom hade ansökt om advokatbyte hos tingsrätten å mina vägnar. Utan någon formel motivation från vare sig mig eller dessa advokater, som inte ens var tillfrågade, avslog tingrätten ”min” begäran. Tidningarna fick i och för sig ytterligare några svamliga spalter att skriva om, vilket Anders naturligtvis tog del av. Men polisen, som var mycket tacksamma över att jag hade en så lättlurad advokat, var nog dom som var mest nöjda över hur smidigt det går ”skipas rättvisa” i Norrbotten. Till och med det skulle dom ta ifrån mig. Rätten till adekvat bistånd. Polisen skapar misstroende mellan den häktade och dennes advokat genom att blåljuga för advokaten. Därefter ser samma poliser till att den häktades möjligheter att byta advokat går om intet. På ren svenska, obstruktion. Varför skriver inte tidningarna om det, istället för att låta påskina, inför allmänheten, att jag skulle vara så pressad av förhören, att jag behöver en ”stjärnadvokat”? Det hölls sammanlagt endast fem förhör med mig, vilket i och för sig kan tyckas vara lite i underkant. Inget av förhören var på något vis pressade utan hölls, som sagt, förutom att jag själv redogjorde för mina egna förehavanden, mest till att Nils påstår det ena och det andra och att jag förnekar att jag har någon aning om vad som ligger bakom dessa påståenden. Ibland fick jag nästan intryck av att förhörsledarna var rädda för att förhören skulle skena iväg från det förtryckta frågeformulär förhörsledaren hela tiden höll sig till. Samtliga förhör hade den karaktären att förhörsledaren läste igenom sitt förberedda frågeformulär uppifrån och ner. Jag hade att endast svara ja eller nej och ibland med en utförligare redovisning. Polisen som, uppenbarligen, var säkra till ett hundra procent på att det var gärningsmannen dom hade framför sig, hade frångått brottsutredningen och var nu enbart inställda på att försöka snärja mig med en motsägelse. Eventuella motsägelsefullheter togs konsekvent som intäkt på att jag ljög, men utreddes aldrig. Detta fick som följd att åklagaren istället fick se sina förhoppningar grusas av vittne, efter vittne, under själva rättegången. Eller för att sammanfatta. Åklagaren gick till rättegång med ett otrovärdigt vittne. Som inte fick utredas. Som backades upp av den person Nils hade som förstahandsval när han skulle begå brott mot bröderna Lindberg. Nils far. Och ett antal falska bevis, producerade av ”utredarna”. Skälet för den långa häktningen var att invänta svar från SKL. Men när dessa svar till slut kom, dom gav naturligtvis inget, var det ingen som undrade varför jag i så fall var häktad från början. Kan åklagaren verkligen häkta någon i sex månader endast för att en person, som åklagaren själv har bestämt inte ska ifrågasättas, påstår något som inte framstår som trovärdigt? Är åklagaren makt så oinskränkt och samtidigt helt oövervakat? Kanske inte generellt och säkert inte helt enligt lagtexten, men i mitt fall och säkert många andras, så är det på det viset. Och det är, per allmän definition, så en åklagaretribunal normalt fungerar. Denna åklagaretribunal får mycket av sin legitimitet genom att högsta domstolen inte reagerar mot de underrätter, vars domar strider mot högsta domstolens egna, fastställda praxis.  Mitt mål var ett så kallat indiciemål och enligt praxis så skall ett indiciemål, för att kunna leda till fällande dom, stipulera ett antal, av högsta domstolen, fastställda kriterier. Eller på ren svenska, indiciemål måste på grund av sin medförda svaghet, byggas på andra påtagliga fakta. Men praxis har ingen klausul om tillämpade betingelser. Vill man ägna sig och det får man väl närmast vända sig åt psykvården.

Bland annat så skall den åtalade, enligt praxis, kunna bindas till brottsplatsen. Hovrätten löste det problemet med följande formulering.

”Enligt Linnas egen redogörelse har han passerat Kalamark, fågelvägen, när han, vid 22.30 tiden, följer E4an söderut förbi Piteå.”

Jag har tidigare i texten skrivit att domstolarna i Sverige avsagt sig sitt oberoende och därmed, mer eller mindre, spelat ut sin roll och banat väg för något som jag alltså kallar för en åklagartribunal. Och därefter lagt fram tes efter tes som styrker mitt påstående. Även J K har gång efter annan berättat att han har fått starka indikationer från, bland annat, advokater runt om i landet, om att det förhåller sig på det viset. Detta är i och för sig inte så förvånande, makt korrumperar och fördomar är mänsklighetens värsta gissel. Det som förvånar är att våra folkvalda politiker, ja jag vet, nu skrev jag våra, inte gör någonting åt det hela.

Att jag, för det första, inte är en kråka, borde vara uppenbart för hovrätten men att mena att min egen redogörelse binder mig till brottsplatsen är ingenting annat än fullständigt fel. Det är, helt jämförbart, som att påstå att man kan binda en person till ett brott begånget i Tyresö, om denna person själv säger sig ha kört över Essingeleden två, tre timmar senare. Ett annat kriterium, alltså praxis fastställd av högsta domstolen, är att annan gärningsman kan uteslutas. Hovrätten skriver att.

”Eftersom Nils och Bertil inte har gjort det, så återstår endast Linna”

Nils, åklagarens kronvittne, har ju som sagt ett starkt alibi av den okända masten, men resten av befolkningen kan alltså uteslutas?

Varför då? Jo, för att praxis har bestämt det. Genom att missbruka den fria bevisprövning förlöjligar hovrätten, högsta domstolens gällande praxis.

Efter att ha suttit häktad i några månader släppte åklagaren på restriktionerna och jag kunde själv ta del av den hysteri som rådde bland lokalmedia. En morgon när jag vaknade i min cell var den stora nyheten på TV4 Norrbotten, att ett ögonvittne hade sett mig i Kalamark på mord dagen. Inte den misstänkte mördaren, inte en oidentifierad man, mig. Den häktade. Jag har förstått senare att TV4 Norrbotten hänvisade till snickarbyxorna och grannen som sett ett par ben sticka ut genom en lucka. Dom tyckte sig ha råd att överdramatisera det hela. Och varför inte? Jag var ju ändå skyldig! Om jag hade råd med det, var det ingen som frågade. Men nu kan jag säga, att det hade jag verkligen inte! Några veckor senare var det Nordnytts tur. Dom gick ett steg längre och presenterade mig som gärningsmannen, innan tingsrättsförhandlingarna ens börjat. På vilket sett Nordnytt representerar det ”fria och oberoende” public service företaget Sveriges television, genom att förekomma domstolen ställningstagande, hoppas jag att redaktionen själva kan svara på. Var dom också ”så säkra man kan bli”? Eller var dom partiska? Det vill säga bundna och beroende av att vara lojala mot polisen? Eller är dom beredda att hålla med om att även dom lät sig svepas med av den allmänna hysterin? Det finn en välgrundad anledning till att övriga världen har bestämt att den som misstänks för brott inte skall pekas ut som skyldig innan denne har fått en ärlig chans att bemöta anklagelserna inför en opartisk domstol. Den, anledningen, är att det anses vara alltför troligt att vittnen och domare, med flera, kan påverkas i, för den anklagades del, negativ riktning. Dom pressetiska normer, som jag utgår ifrån att även norrländska medier tagit del av, hade förlorat allt värde eftersom polisen ”var så säkra man kan bli”. När jag går igenom dom svaga, för att inte säga obefintliga och falska, domskäl min livstidsdom stödjer sig på, kan jag inte låta bli att fundera på om det propaganda liknande drev Lundqvist trummade ihop, mot mig, har haft en helt avgörande betydelse för utkomsten i målet. När jag går igenom vad jag hittills har skrivit, kan jag inte låta bli att reflektera över, att alla de hinder som samhället rest för att värna om rättsäkerheten för den enskilde, effektivt röjts undan, för att bana väg för den slutsats polisen drog den 18 april år 2004. Den som studerar allt material som finns tillgängligt ser med all önskvärd tydlighet att det efter söndagen den 18 april, inte framkommer ett jota som för själva mordutredningen framåt. Det ända som tillkommer är det svammel som har för avsikt att sätta dit mig. Att ge polisen rätt. Och de, för de poliser som vill ha rätt, besvärliga omständigheter som visar på att det faktiskt inte är jag. Och att Nils ljuger. Att polisen har fel. Däremot så framkom det vid den sista förhörsdagen att jag skulle delges misstanke om ett annat brott än själva mordet i Kalamark. Visserligen så får man, enligt lag, inte begära någon utlämnad för ett brott och sedan åtala för ett annat, men vad bryr sig åklagaren om sådana petitesser. Polisen, som åkt land och rike runt för att hitta någon som var beredd att baktala mig hade hittat en guldgruva i, ja just det, Fia. Och varför inte? Försmådda ex är ju inte kända för att dra sig, det är ju just av den anledningen dom inte får vittna under ed, för att vara med och snickra på den galge som kommer att bekräfta, åtminstone för dom själva, att det misslyckade förhållandet var helt och hållet den andres fel. Till och med polisen var ju helt säkra på det. Men det nya brottet, som gällde ett inbrott begånget år 2001, involverade även Nils, som tacksamt tog emot denna möjlighet, serverad på ett silverfat av åklagaren, att misstänkliggöra mig. Efter att ha delgivit mig misstanke om brottet, knep poliserna ihop som musslor. Inte en enda följdfråga om vad jag hade att säga eller om jag hade ett alibi. Jag frågade min advokat om detta och hans svar var att jag inte skulle bry mig om det.

”Skit i det där. Nu handlar det om livstids fängelse och inte ett simpelt inbrott, som hände för fyra år sedan. Om du frias för mordet så kommer du aldrig att fällas för inbrottet”.

Att sitta i fängelse innebär, bland annat, att det är en dödssynd att berätta om vad man vet om andra människors brott. Att skriva en bok om det är inte mindre än en kardinalsynd. Jag har aldrig sagt att Nils är skyldig till mordet i Kalamark, men han har själv sagt att han känner till detaljer som endast den skyldige känner till. Dessa detaljer påstår Nils att han har fått från mig. Jag påstår att Nils ljuger. Nils trovärdighet skall då ställas relation till hans egen redogörelse. Att Nils, när han skulle ”avstyra” mig från brott, som motprestation, av mig, erhöll en detaljerad redogörelse för hur brottet skulle gå till. Och att Nils, efter att han hotade att sätta dit mig och informerade mig om att, bland andra, Bertil och Bertils pappa hade blivit varnade, som motprestation erhöll en detaljerad redogörelse, av mig, för hur mordet hade gått till. Att alla de detaljer som Nils känner till går att binda till brottsplatsen. Men att Nils inte känner till några av de detaljer som jag är fälld på. Därför att dom är falska.

När det gäller inbrottet så hamnade åklagaren i den märkliga situationen att han var tvungen att åtala sitt eget huvudvittne. Och helt plötsligt så var vi båda åtalade. Jag vet inte hur vanligt det är att någon åtalas utan en föregående förundersökning, men om jag skulle fällas för mordet så skulle jag heller inte frias för inbrottet. Det enda bevis som lades mig till last var att Fia, som inte vittnade under ed, via en videouppkoppling, berättade att jag sagt till henne att jag varit med Nils vid tiden för inbrottet. Det är i och för sig lika sant som att jag kan tillstå att Fia var med mig vid tiden för mordet i Kalamark. Det binder ju inte, vare sig henne eller mig, till själva mordet. Men eftersom en tidsram har den tendensen att den komprimeras vid en redogörelse några år senare, kan du ju själv fundera på vad du gjorde förra sommaren? Vem umgicks du med? Vad gjorde ni? Natten för själva inbrottet befann jag mig trettiofem mil från Arjeplog, där inbrottet ägde rum, i Luleå. Och jag var inte ensam den här gången. Men det hade ingen betydelse alls i denna rättegång eftersom någon förundersökning inte etablerat mitt alibi. Det skulle jag i så fall ombesörja med själv. Från häktet. Ingen omöjlighet i och för sig men ett integritetskränkande initiativ som jag inte finner lika självklart som polis och åklagare. Om någon av de som jag fortfarande räknade som mina vänner skulle dras in i den här cirkusen så skulle dom själva få avgöra det. Vid ett tillfälle under förhören ville polisen att jag skulle styrka mitt alibi för dagarna kring mordet. Jag svarade då att jag inte ville dra in någon utomstående. Men min advokat tillfrågade senare den personen om det var okey och först efter att denne givit sitt medgivande lät jag polisen prata med honom. Du kanske tycker att jag är onödigt petig med min och andras integritet, men det är ju det enda jag har kvar. Det enda dom aldrig kommer att lyckas ta ifrån mig. Allt annat är borta. Mina barn, min frihet, min framtid, mitt förflutna, mitt liv.

Hovrätten dömde mig för mordet och passade på att klara av inbrottet med följande formulering.

”Hovrätten finner ingen anledning att ifrågasätta Fias trovärdighet.”

Min advokat, som hade som uppgift att visa hovrätten att det fanns anledning att ifrågasätta Fias trovärdighet, tycker jag lyckades bra med det, eller rättare sagt Fia själv hade, inför sittande rätt, tydligt visat att hon hade en stark tendens att ändra sin återgivning av vad andra har sagt, till något betydligt mer besvärande. Det, påstådda, blödande skavsåret har jag redan skrivit om och förutom att Nils advokat, på frågan om det inte var så att polisen, vid sina förhör, först själva redogjorde för vad dom trodde, fick svaret.

”Ja, det var nog mycket så”, kom min advokat, när Fia skulle berätta om vad jag sagt, angående något hemskt som jag varit med om en gång i tiden, i korsförhör fram till följande dialog.

A”-Du har tidigare sagt, så väl i förhören som under tingsrättsförhandlingarna att Kaj på frågan om han dödat någon svarat, ”nej.” Och nu sitter du här i hovrätten och säger något annat. Att Kaj svarade, ”hahaha, det säger jag inte”.

F”- Men jag var ju så förvirrad och min syster hade precis dött”.

Att Fia var ledsen och förvirrad ett år tidigare, när hennes syster, efter en lång tids sjukdom i cancer, dog, var alltså hennes egen förklaring till att hon nu satt och under vittnes förhör ville få mig att framstå i en dålig dager.

”Hovrätten finner ingen anledning att ifrågasätta Fias trovärdighet.”

Med andra ord, Fias trovärdighet beror, med stöd av fri bevisprövning, på om det hon säger stödjer en fällande dom, mer än något annat.

Eva, hon med den röda Toyotan, tog under sommaren 2004 kontakt med polisen angående något som Fia berättat för henne om mig. Att jag var jagad av en MC-klubb. Polisen tog då kontakt med Fia och hon kunde berätta att några som hon kände i en MC-klubb i Luleå, tagit kontakt med någon som hon kände i en MC-klubb i Stockholm. Denne, I Stockholm, ska då i sin tur ha tagit kontakt med Fia, därför att dom i Luleå hade blivit lurade av mig och nu ville dom ha tag på mig. Polisen, som tyckte att det var praktiskt med en motivbild, jag var jagad av MC-maffian och desperat, funderade inte så mycket över det märkliga i att, om det nu var sant, för det första. Varför skulle dom i Luleå ha anledning att tro att han i Stockholm kände mig? För det andra. Varför skulle han i Stockholm ha anledning att tro att just Fia visste vem jag var?

När denna historia rullades upp kände jag mig som ett frågetecken. Jag känner inte en käft, vare sig till namn eller utseende, som är med i någon MC-klubb. Och om jag gjorde det så skulle jag inte vara så dum att jag inlät mig i affärer med dom. Och om jag gjorde det så skulle jag då definitivt inte komma på tanken att lura dom. Men Fia, som har ett stort kontaktnät inom MC-klubbar, tillfrågades inte om några detaljer. Tingsrätten nöjde sig med Fias berättelse och fann, i sin dom, att jag svindlat MC-maffian. Det är ett ganska effektivt sätt att avskräcka de som eventuellt skulle kunna tänka sig att vittna till min fördel. Särskilt eftersom allt som sades i rättegången återgavs av media, med en för mig, negativ vinkling. Om min advokat hade vågat sig på en enda fråga till Fia om vem i Luleå? Vem i Stockholm? Och dessa sedan i sin tur kunde höras, egentligen åklagarens jobb, skulle ytterligare en motsägelse till hovrättens ”Vi finner ingen anledning…” kunna framläggas. Det finns fler. Om jag någon gång får till stånd en ny rättegång kommer ingen domstol kunna skriva att det inte finns anledning att ifrågasätta Fias trovärdighet. Och vid den rättegång vill jag ha en advokat som inte är rädd för att ställa frågor.

Advokatdevisen.

 – ”Man skall inte ställa frågor som man inte vet svaret på”.

Står mig upp till halsen, lika mycket som åklagardevisen.

– ”Man ska inte utreda sådant som kan bevisa att ens egen hypotes är falsk”.  

Jag tror, alvarligt talat, inte att Fia själv fattar att hon är åklagarens tyngsta vittne i mordrättegången. Men varför Mikael Lundqvist vill bygga sina åtal på vittnen som inte är trovärdiga bara för att det dom, vittnena, säger, är negativt för den han vill åtala, är värt en tankfull skärskådning. Att Mikael Lundqvist backar upp dessa, så kallade vittnen, med falska uppgifter och sina egna lögner är ju anledningen till att jag sitter i fängelse och skriver den här boken.

Inför hovrätten frågade åtminstone min advokat, åklagaren, om det påstådda ”MC spåret” var utrett på något vis?

”Näe, det var det inte.”

Det är som sagt enkelt att påstå och påstå men vägra att undersöka om det som svartmålar mig kan styrkas.

När poliserna förklarade att förhören var avslutade blev jag lite förvånad, för det var en sak dom inte hade nämnt.

”Har inte Nils sagt något om lördagen, påskafton?”

Frågade jag.

”Nej.”

Svarade polisen och jag såg en möjlighet att bevisa, för mig själv, det jag misstänkte. Att poliserna instruerade vittnena så att dom var preparerade inför förhören. Alltså det som även Fia senare under rättegången bekräftade.

”Har han inte sagt att vi var i Älvsbyn och handlade hembränt?”

”Nä.”

”Fråga honom om det då.”

Eftersom vi inte var till Älvsbyn för att handla hembränt, tanken är ganska så befängd för dom som vet att i Älvsbyn lyfter man bara på luren och får sitt dricka hemkört, skulle Nils aldrig ha kunnat gissa sig till att jag påstått det för polisen.

Återstod att se hur polisen arbetade. Med öppna frågor i stil med.

”Vad gjorde ni på lördagen?”

Eller ledande frågor, så som jag misstänkte. I stil med.

”Kaj säger att ni var i Älvsbyn på lördagen för att handla hembränt. Vad har du att säga om det?”

Det vill säga den stil som polisen bevisligen använt sig av gentemot alla andra tänkbara vittnen.

”Kaj har begått ett bestialiskt mord i Piteå. Vi är helt säkra på våran sak. Har du något dåligt att säga om Kaj, som vi kan använda?”

Med den tekniken fick dom ju Fia på kroken. Men ingen annan. Ja, förutom Angela då. Därmed var förhören avslutade och fram till dess var min dialog med Anders enbart inställd på att försöka snärja Nils med en motsägelse. Vi bedrev ingen utredning, så vi måste få Polisen att inse att Nils ljuger, att han inte är trovärdig. Men i och med att förundersökningen var avslutad fick jag ta del av den. Jag bläddrade igenom den ett antal gånger och konstaterade att Nils och Bertil själva varit i Kalamark och begått brott. Det visste jag ju inte innan. Att spåren i snön, enligt polisens egna speciella tabell, visade att gärningsmannens skostorlek var 43, samma som mina. Det var ju lite besvärande men å andra sidan så var ju 43 inte på något vis en unik skostorlek. Att polisen, mycket riktigt, frågat Nils vad han hade för kommentar till mitt påstående om att vi varit i Älvsbyn på påsklördagen för att handla hembränt. Att polisen, visade på en märklig flathet i förhören med Nils. Med mera. Men mest av allt att Nils i sina förhör kom med en hel del märkliga påståenden, som polisen tycktes acceptera. Men då kände jag ju inte till något om polisens egna, interna stridigheter. I förundersökningen fanns det även två kontrollsträckor uppmätta. Den ena var resan mellan Vistträsk och Skellefteå. Den har jag redan skrivit om. Den andra var mellan Vistträsk och Kalamark. Den sträckan hade polisen kört, under sommaren, i en Saab turbo, på en grusväg tvärs igenom skogen. Sträckan var på nästan exakt nio mil. Och polisen hade kört dessa nio mil på nästan exakt en timme. Ett barn kan räkna ut att det blir en genomsnittlig hastighet på nittio kilometer i timmen. Men polisen som körde kunde inte räkna ut det. För han intygade, falskt, att han inte under något enda tillfälle överskred gällande hastighets begränsningar. Lite märkligt med tanke på att nio mila sträckan är späckad med sjuttiosträckor och småbyar med femtiosträckor samt en hel del korsningar. Men ytterligare en bekräftelse på det subjektiva arbete polisen lade ner på att försöka spräcka mitt alibi. Anders bad om en komplettering till förundersökningen. Bland annat så ville vi veta, av Sune, om Nils vid sitt besök fick se var kassaskåpet stod. Det fick han inte, enligt Sune. Anders begärde, som komplettering, ut uppgifter på hur Nils och hans far använt sig av sina kontokort på tisdagen den trettonde april. Anders begärde även in ett förtydligande om hur polisen kunde komma fram till skostorlek 43. Den sista frågan var polisen ovillig att svara på.

Polisman Leif Lång har varit ute på häkte i Luleå och tittat på Kajs skor. Det är 43. Var svaret.

Dom kunde lika gärna ha svarat med, goddag yxskaft.

Men i det hela kunde vi inte se varför polisen hade inriktat sig på mig och när åtalet väcktes kom det som en smärre chock. Inte minst Anders var förvånad över att åklagaren ville pröva ett otrovärdigt vittne som han inte kunde backa upp med något annat substantiellt.

Och jag tänkte att, tja då får det väl bli en rättegång då. Där mitt ord står mot Nils. Synd bara att jag vid den rättegången inte hade tillgång till de material som åklagaren faktiskt utrett, men som åklagaren, på grund av resultaten, undanhöll försvaret och till vissa delar än idag undanhåller mig. Jag kände inte heller till att polisen lurat Anders angående mastuppkopplingen i Öjebyn, och tänkte att när vi väl kommer fram till den delen i rättegångsförhandlingarna så är det kört för Nils. I övrigt var förundersökningen inte speciellt omfattande. Det mesta verkade nästan ha karaktären av utfyllnad. En hel del förhör med människor som inte bidrog med mycket mera än att dom hade anknytning till kalamark. Och bland annat så hade polisen hittat en blå overall i min vita Audi. Den översnöade. Overallen hade fotograferats och undersökts på SKL. Den var i och för sig helt ointressant, en vanlig overall. Men ändå fick den ta plats i förundersökningsmaterialet med färgfoto, analysrapport och allt.

Det finns en del av förundersökningen som inte har något värde för åklagaren. Den delen kallas inom juristkretsar för ”slasken”. Mycket av förundersökningen hade väl passat bättre där. Advokaten har naturligtvis tillgång till denna slask, utifall att han inte delar åklagaren åsikt om bevisvärdet. Men om åklagaren väljer att dölja delar av förundersökningen helt och hållet. Och alltså inte låter advokaten ens känna till dess existens. Begår åklagaren ett lagbrott som är så alvarligt att de flesta vägrar tro på att det förekommer. Men det gör det. Det gjorde det i Bo Larssons fall och det gjorde det i mitt fall. Och förmodligen många andras. För det som är mest skrämmande, när det förekommer, är att det ligger i sakens natur att man aldrig kan veta allt vad åklagaren döljer. Bara det man själv lyckas få fram. Ett sätt att försvåra detta förfarande är att polisen måste redovisa sitt arbetsschema, dag för dag och att detta arbetsschema hamnar i förundersökningen. Ett annat sätt är att varje del av förundersökningen numreras och diarieförs i kronologisk ordning, så att vem som helst kan kontrollera om någon del fattas eller misstämmer mot arbetsschemat. Det vill säga om man vill försvåra för polisen att sätta dit oskyldiga. Jag skulle nog hellre, än det färggranna fotot på overallen, till exempel ha sett det förhör som polisen höll med ägaren till den vita kombin, en vid upprepade tillfällen dömd våldverkare, som varit synlig i Kalamark på tisdagen den trettonde. Det förhöret har idag kommit fram i och med att min resningsansökan rörde upp vad som doldes för, så väl Anders Karlsson som Thomas Ohlsson och domarna, som hade att ”utesluta annan tänkbar gärningsman”. Jag säger inte att ägaren till den vita kombin är gärningsmannen. Det är inte min sak att göra det, men eftersom jag har bevisbördan, vill jag åtminstone kunna utesluta honom. En annan sak, i förundersökningen, som jag reagerade på, var polisens fokusering på luckan i väggen. Förutom den ”omöjliga” entrédörren på markplan, tycktes polisen mena att mina kroppsmått, jag är 1,81 centimeter lång och väger 80 kilo, var ett indicium. Ungefär i stil med den unika skostorleken 43. Luckan på väggen var nämligen så pass snävt tilltagen att en korpulent person förmodligen inte skulle kunna ta sig igenom. Men grannen, ögonvittnet, har inte sett någon ta sig igenom. Så istället för att säkra spår i form av fibrer på en plats där gärningsmannen bevisligen skrapat emot en sträv träyta, beslutar sig polisen för att försöka peta igenom ett antal kollegor genom samma lucka. Några lyckades andra inte. Om det mera berodde på vilja och motivation än dom fysiska förutsättningarna, framgår inte av slutresultatet från luckpenetrationen. Men jag var skeppiskt inställd till hela experimentet eftersom figurinerna helt klart var villiga och motiverade att sätta dit mig. En av figurinerna var dessutom en av förhörsledarna. Men det som jag reagerade mot var polisens beskrivning av Nils. För helt plötsligt var Nils 1,86 centimeter lång och vägde 120 kilo. En onödig överdrift, eftersom jag vet att jag är längre än Nils och att Nils på sin fetaste dag, möjligen kan nå upp till 100 kilo. Att polisen, av vad som inte kan tolkas som något annat än någon form av Lindome komplex, på det viset försöker förekomma mig, eller rättare sagt min advokat, visar mera och än en gång, på hur respektlösa polisen i själva verket är för sin egen uppgift. Som alltså inte är att sätta dit folk. Slutligen, även om det säkert fanns mera att nämna om, fanns det en video inspelning som skulle föreställa en rekonstruktion av den påstådda ”avvärjningsresan”. Denna videoinspelning är numera utlagd på D.Ns hemsida och till och med Lundqvist måste erkänna att dom ursprungliga intentionerna med inspelningen misslyckades kapitalt. Men videon är ett bra skolexempel på hur polisen absolut inte ska gå till väga när dom vill att ett vittne, inför kamera, skall visa hur en påstådd händelse har avlöpt. Vad videon däremot visar är att Nils har mycket svårt för att redovisa för någon enda verifierbar detalj från den resa han själv påstår sig ha tagit initiativ till. Och jag är dömd till livstids fängelse för att jag förnekar att denna resa överhuvudtaget har ägt rum. Jag skulle vilja kalla videoinspelningen för en irrfärd, för Nils har ingen aning om vart polisen har vallat honom. Den ursprungliga avsikten med video upptagningen var att Nils skulle visa polisen och inte tvärt om. Det är onekligen mycket praktiskt när Nils, först, i mycket svepande ord, påstår en sak och sedan, med stor hjälp av polis och åklagare, när han inte minns några detaljer från denna händelse kan ändra sig och anpassa sin historia efter de fakta som efterhand uppdagas. På ren svenska kallas detta förfarande för förflackning och är oftast, så som tingsrätten själva skriver, en tydlig indikation på att vittnet ljuger. Om man inte har fri bevisprövning och saknar sunt förnuft. Då kan det bli vad som helst. Hovrätten som dömde mig valde en formulering som endast den som har fri bevisprövning men saknar sunt förnuft kan välja. Hårda ord men inte desto mindre sanna. Hovrätten skriver för det första att dom delar tingsrättens åsikt om att den så kallade ”avvärjningsresan” var styrkt. Nylonsäcken, som tingrätten hade använt som stöd för sitt ställningstagande, kunde hovrätten inte längre hänvisa till. För det var ett falskt påstående. Men dom kunde hitta på en ny lögn. Eftersom Nils hade beskrivit i sina förhör om att fönsterrutan på passagerarsidan var svår att veva ner kunde han styrka att han suttit i min bil, det vill säga Evas röda Toyota. Och eftersom Nils kände till denna detalj från Toyotan, hade han bevisligen även suttit i bilen. Det är bara den som har fri bevisföring och saknar sunt förnuft, som kan trolla bort den bilresa jag och Nils tog, i Toyotan, på lördagskvällen den åttonde april. Zimzalabim. Efter detta juridiska ställningstagande, kan hovrätten gå vidare med att påstå att Nils vittnesmål är mycket besvärande för mig och så vidare bla, bla, bla. Häxprocessernas tidevarv utmärktes ju av att den enda bevisningen mot häxan var just utpekandet – påståendet - om att hon var häxa. Under täckmantel av den fria bevisprövningen tillåter sig hovrätten att döma utan avgörande bevis. Högsta domstolen medger sedan inget prövningstillstånd eftersom högsta domstolen inte ska överpröva hovrättens bevisvärdering. Detta trots att det avkunnade domslutet, inte bara vilar på falska uppgifter, utan även strider mot två viktiga huvudregler i svensk brottsmålsprocess.

Den åtalades uppgifter gäller så länge inget annat har bevisats.

Vid två konkurrerande alternativ skall domstolen alltid välja den som är förmånligast för den åtalade. Till exempel vid ord mot ord. Det är möjligt att det går att hitta orsaken till problemet i det debattinlägg som, bland andra justitierådet Anna Skarhed, skriver i D.N.

”Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker.” Möjligt men oacceptabelt.

Lagboken är inte skriven av Joseph Heller, författaren till moment 22. Lagboken är en garanti för medborgarnas demokratiska frihet.

Att jag skall sitta inlåst resten av mitt liv och nöja mig med att den felaktiga domen beror på låg ”servicenivå” och att högsta domstolen inte får ifrågasätta resultatet av låg ”servicenivå” kan inte vara rimligt. Vad skulle hända om man införde samma moment 22 inom andra befattningar? Till exempel sjukvården. Även där kan patienten råka ut låg service nivå på grund av utmattning och överbelastning bland läkarna och tillexempel få ett fullt friskt ben bortamputerat. Hur skulle det se ut om inte Socialstyrelsen då få ingripa med motiveringen att Socialstyrelsen inte får överpröva läkarens beslut att amputera, även om beslutet är fel? Är inte fel, fel inom rättsväsendet?

Mordrättegången inleddes med att åklagaren redogjorde för brottsplatsundersökningen. Förutom den ”omöjliga” ladugårdsdörren, ville åklagaren inte ändra sig på vad gärningsmannen hade sagt till Sune. Det vill säga ”var är kassaskåpet”. Åklagaren fortsatte att hävda att gärningsmannen frågat efter nycklarna. Trots att Sune satt bredvid åklagaren och själv inte ännu hade hörts. Ett sista desperat försök från åklagaren att påverka vittnet. Det blev en del diskussion mellan åklagaren och min advokat om spåren i snön. Under påskhelgen hade det varit mycket kallt och då lämnades spåren på det hårda skartäcket. Men på mord dagen blev det blidväder och höga plusgrader med tillhörande duggregn, varvid skartäcket, enligt brottsplats undersökningen, förintades. Därav alla genomtrampningarna. Enligt polismannen som åkte på skidor var det frågan om ett tjugotal genomtrampningar enbart i skoterspåren. Därtill tillkom alla genomtrampningar bakom ladan och vid den avstickare gärningsmännen gjorde upp till brädgården.  När Anders ifrågasatte, hur det skulle var möjligt för mig att hinna, att från Kalahattens parkering pulsa, närmare två kilometer, ner till Kalamark, upp till brädgården och tillbaka för att sedan att hinna visa benen i luckan, mindre än tjugo minuter efter den subjektiva färdrapport, mellan Vistträsk och Kalamark, som polisen tillät? Förklarade åklagaren att det egentligen ”var som att springa på asfalt”! När några journalister efter dagens slut bad Lundqvist att närmare förklara hur han menade, fick dom det kryptiska svaret, att.

”Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att lista ut vad som har hänt här.”

Jag tvivlar på att Lundqvist är speciellt förtrogen med Conan Doyles romanfigur. Han har uppenbarligen inte reflekterat över följande citat ifrån A Scandal in bohemia

”It is a capital mistake to theorize before one has data. Insensibly one begins to twist facts to suit theories, instead of theories to suit facts.”

Vilket, fritt översatt, skulle bli. Det är ett stort misstag att teoretisera innan man har alla fakta. Oförnuftigt börjar man då att förvanska fakta för att passa in på teorin, istället för att teorin skall stämma med fakta.

Sherlock Holmes hade visserligen tillgång till fri bevisprövning, men han var inte beredd att missbruka den, för då skulle det bli mycket otrovärdiga böcker, om några alls.

Sherlock Holmes skulle inse att en bilfärd på nio mil. Från Vistträsk till Kalamark, med en fullastad bil, på delvis is och snöbelagda, slingriga småvägar, om det ens är möjligt, knappast gav ytterligare tid till sammanstrålning med okänd person, på okänd plats för byte till okänd bil. Med den lilla tid som då finns kvar, polisen som fuskade lite fick det till tjugo minuter, återstår att pulsa närmare två kilometer med ständiga genomtrampningar och kraftkrävande, tidsödande nersjunkningar, för att slutligen, när man väl är framme, vika av upp till sågverket, leta efter ett, gud vet vad, men sedan återvända till bakom ladan med träregeln. Omöjligt och ologiskt. Bara sträckan ladan, sågverket tur och retur borde ha tagit tjugo minuter. Men det stannar ju som sagt inte vid detta. Nästa ologiska manöver var att klättra upp på väggen framför ett ögonvittne och ignorera entrédörren på markplan. ”Insensibly one begins to twist fackts to suit theories.”

”Under färden överskräds gällande hastighetsbestämmelser inte vid något tillfälle.”

”Det var som att springa på asfalt.”

”Logdörren på markplan är omöjlig att öppna från utsidan.”

”Nils är 1,86 centimeter lång och väger 120 kilo.”

”Den uppmäta skostorleken i snön var 43. Samma som Kajs.”

Så långt. I till viss del går jag händelserna i förväg, för det var bara första dagen på tingsrättförhandlingarna.